Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Lawen Mohtadi: Ingen frågade efter romska kvinnors erfarenhet i koncentrationslägren

I Sverige rådde invandringsförbud för romer fram till 1954. Majgull Axelssons roman ”Jag heter inte Miriam” försöker omvandla det glömda till minne.

Det finns en berättelse om två flickor. De kom till Sverige 1945. Hanna och Sofia hette de. De hade suttit i Auschwitz och Ravensbrück och när de anlände till Skåne en vårdag då andra världskriget nästan var slut berättade de inte för myndigheterna att de var romer, de lät omgivningen tro att de var två ensamma judiska flickor som hade överlevt katastrofen.

Efter en tid, när det stod klart att de skulle få stanna i Sverige, närmade de sig åter sin romska identitet. Djupt påverkade av sina upplevelser under kriget påbörjade Hanna och Sofia ett nytt liv i Sverige.

I dag lever deras barn och barnbarn här och Hanna och Sofias historier är skildrade i böckerna ”Sofia Z-4515”, skriven av författaren Gunilla Lundgren, och ”Min mor fånge Z.-4517” av Berith Kalander. Hanna och Sofia är, så vitt vi vet, de enda romer som överlevde Förintelsen och som fick en fristad i Sverige.

Men så finns det en tredje flicka. Hon heter Miriam. Miriam är en möjlighet, en öppnad horisont, en värld – och huvudperson i Majgull Axelssons nya roman, ”Jag heter inte Miriam”. En berättelse som redan i titeln pekar mot ett icke-varande.

Skönlitteraturens Miriam och verklighetens Hanna och Sofia delar erfarenheter av en omständighet som är relativt okänd i det allmänna medvetandet. När de kom hit som ensamma och utmärglade 14-åringar rådde invandringsförbud för personer av romsk härkomst.

Att flickorna kände till lagen verkar inte sannolikt, döljandet av den romska identiteten ska snarare ses som ren överlevnadsinstinkt. För romer var krigets konturer inte alltid klara. Att andra världskriget var över betydde inte att förföljelserna var över.

Inte mycket, ja, faktiskt nästan ingenting, går att läsa om detta invandringsförbud, som rådde 1914–1954, i svenska historieböcker. Men i den nu aktuella vitboken över statens övergrepp mot romer under 1900-talet har lagen ett eget kapitel. Där berättas bland annat om en romsk familj på sex personer som avvisades vid den svenska gränsen hösten 1930. I myndigheternas papper fick de beteckningen ”zigenare (tysk)”. Minst fyra av familjemedlemmarna hamnade i Auschwitz.

Majgull Axelssons berättelse om Miriam bär på många frågor om historiskt minne. Detta komplexa fenomen som på samma gång ligger i oss som bakom oss, detta som har hänt men som inte längre finns och som bara finns om någon är beredd att minnas. Miriam hittar ett sätt att hantera åtminstone sina egna minnen. Bosatt i småländska Aneby märker hon allt eftersom att ingen frågar henne och de andra överlevande någonting, inte om tvångsarbete, inte om gaskammare, inte om förlorade syskon och föräldrar.

Kvinnorna drar slutsatsen att ingen vill veta. Därför berättar de heller inte. ”Ingen hade talat om varför Krystyna haltade, varför Jozefa var ensam i världen, att Miriam en gång hade haft en vän, en kusin och en lillebror. Kanske hade de alla anat att svenskarna inte ville veta, att det rentav var förbjudet att minnas i det här landet.”

Att Miriams horisont, gestaltad av Axelssons underbara, obönhörliga blick för kvinnors världar, är just en roman är kongenialt med berättelsens underliggande spänning: Miriam finns – och hon finns inte. För att öppna upp detta minne, en romsk erfarenhet snart 70 år efter krigets slut, måste vi närma oss Miriam genom hennes icke-varande. Så blir hon och hennes värld levande för oss.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.