Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Krönikor

Leif Zern: Vi är tillbaka där vi började – teatern är en klassfråga igen

Minns ni Harald Swedner? Den filosofiske Lundapoeten som blev professor i socialt arbete och redan 1964 myntade begreppet ”finkultur”? Förmodligen inte, det är svårt att föreställa sig en epok mer avlägsen än det tidiga 60-talets yrvakna upptäckt att kulturen levde i ett reservat.

Om någon tvivlade – protesterna var högljudda – räckte det med att hänvisa till Harald Swedners undersökningar av teaterpublikens sociala sammansättning. Arbetarklassen gick inte på teater, i varje fall i långt mindre utsträckning än medel- och överklassen.

DN Debatt (27/1) skrev nyligen Niels Stöber, Daniel Suhonen och Göran Therborn i en artikel fullmatad med statistik att åtta av tio väljare anser att Sverige är ett klassamhälle: ”Resultatet visar att klass, trots sin närmast totala frånvaro i det politiska samtalet, spelar en stor roll i människors uppfattning om samhället.”

I dag är vi tillbaka där det började. Medelklassen sitter i salongen och står även på scenen. Det skulle behövas en ny Harald Swedner för att bryta denna långkörare. Men varifrån skulle han komma? I ett samhälle där individen är upphöjd till norm och där även kulturen genomgår denna omställning. Från allmänintresse till det slags kundtänkande som styr handel, marknadsföring och stora delar av den offentliga verksamheten, vård, skola, omsorg.

Jag tycker mig se hur vissa teatrar steg för steg specialdesignar sin repertoar i segment som den snabbaste vägen att nå rätt publik. Till och med en så garanterat svår pjäs som Harold Pinters ”Hemkomsten” kunde för tio år sedan spelas hundra gånger på Stockholms stadsteaters stora scen.

Den publiken finns inte längre. Den ensemblen finns heller inte längre. Redan i slutet av 90-talet varnade Erland Josephson i ett uppslag på DN:s kultursida för nedmonteringen av den svenska ensemblemodellen, den som under årtionden gav både bredd och styrka åt svensk teater. Vad skulle han ha sagt om dagens frilansande skådepelare, varumärken med egna agenter?

Och om biljettpriser på 450-495 kronor på landets offentligt subventionerade scener?

Man talar om politisk teater, men det är en egendomlig politisk teater som sällan eller aldrig ger upphov till några politiska samtal. När Tribunalen gjorde en kraftansträngning med Bertolt Brechts ”Modern” i höstas saknades det väsentligaste i Brechts dialektik: historiemedvetandet.

Om det finns en kärna i Brechts estetik måste det vara att aldrig upprepa det förflutna utan att se historiskt även på nuet. Tyskland 1930 är inte Sverige 2017. Nu blev det litet skoj. Medelklassen kunde andas ut.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.