Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 01:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/lotta-olsson-behover-dagens-barn-lara-sig-att-steka-aldre-kvinnor-i-glesbygdsmiljo/

Krönikor

Lotta Olsson: Behöver dagens barn lära sig att steka äldre kvinnor i glesbygdsmiljö?

"Hans och Greta" (Brombergs) med illustrationer av Alexander Jansson. Illustration: Alexander Jansson

”Hans och Greta” är en sällsynt läskig gammal saga om att sätta ut barn i skogen för att dö. Har den något värde i dag? Pröva, den har just kommit ut i nyutgåva. 

Lotta Olsson
Rätta artikel

Stackars alla barn i dag, som så fullständigt tycks sakna förmåga att läsa symboler, tänker jag sorgset när jag läser Margareta Sörenson i Expressen den 26/11. Hon recenserar där den gamla sagan ”Hans och Greta”, som just kommit i nyutgåva på Brombergs, med nya fantasieggande illustrationer av Alexander Jansson.

Varpå Margareta Sörenson läser ”Hans och Greta” högt för en fyraåring. Här talar vi inte vardagslek i trygg svensk förskolemiljö där alla vet att våld, snabbmat och oövervakade skogspromenader är fel, här talar vi om två ungar som föräldrarna sätter ut i skogen för att dö. Två gånger, för säkerhets skull, för de fiffiga ungarna lyckas leta sig hem första gången.

Som vuxen har man satt i halsen redan där, förstås, för just den biten minns man ju inte från när man var barn. Som vuxen läsare tänker man sig nu skräckfilmsscenen: föräldrarnas blickar när barnen har hittat hem, de förstulna viskningarna om att försöka i kväll igen, hur ska vi nu göra för att bli av med ungarna för gott?

Hemskt, eller hur? Varpå Hans och Greta förirrar sig till häxan i pepparkakshuset, som lockar in dem för att göda dem för framtida slakt. Vilket hon misslyckas med, för all del.

Det är verkligen en skräckberättelse. Men fyraåringen som Margareta Sörenson läser den för reagerar inte alls på att barnen är oönskade. I stället engagerar sig barnet bekymrat i den stackars häxan som Hans och Greta så småningom lyckas steka, bokstavligt talat.

Intressant! Det tyder ju på att den där gamla sagan fortfarande lyckas förmedla att barnen inte alls är hjälplösa offer för illvilliga vuxna, och att fyraåringen helt riktigt tolkar sagan som att den kretsar kring barnens sätt att lösa situationen.

Flera andra gamla sagor har i höst omtolkats av vår tids bilderbokskonstnärer, och Margareta Sörenson nämner Pija Lindenbaums fina ”Bidde det då?” om mannen som går med ett tyg till en skräddare och vill ha en kostym. Den är en osedvanligt vacker omtolkning, där Pija Lindenbaum låter tyget bli drömmen om ett bättre liv, en allt mer krympande dröm. Själv har jag läst och läst om Maria Jönssons roliga ”Valdemar i Stora Skogen”, som är Rödluvan och vargen i en påfallande självklar nutidsversion, med en liten vargunge som ska gå med mat till farfar men måste akta sig för den läskiga jägaren.

Låt dagens barn slippa ”Hans och Greta”, säger Margareta Sörenson, och det är väl inte en särskilt provocerande uppmaning i dag. ”Hans och Greta” innehåller inga specifika ord som man kan strida om, som ”Pippi Långstrump”, utan är bara en grym berättelse om vuxna som hatar barn. Det kommer inte att bli någon större debatt om huruvida ”Hans och Greta” tillhör vår kulturskatt.

Nej, förskolebarn behöver förstås inte nödvändigtvis läsa ”Hans och Greta”. Det handlar, som alltid när det gäller läsning, om vilket barn det gäller, om sagan passar just då och just där, och vem den vuxne som läser är.

Men de gamla sagorna kanske fortfarande har ett värde? Nya sagor blir ofta bara utslätade Hollywoodvärldar med endimensionella superhjältar och extremt fantasilösa fantasymiljöer.

De gamla sagorna är grovhuggna, men annorlunda, och det går att göra dem något mindre bloddrypande för mindre barn. Ändå är just det livsfarliga viktigt. Sagorna handlar om liv och död, om omedelbar överlevnad och om att lära sig hantera det omöjliga.

”Det-är-bara-en-saga-trams”, kallar Margareta Sörenson det när hon ska förklara för fyraåringen att det inte handlar om att bokstavligen plåga ihjäl äldre glesbygdskvinnor i köksspisar.

Men det är faktiskt inte så bara. Sagornas symbolspråk ger utrymme för det omöjliga, och det behöver alla generationer.

Läs fler texter av Lotta Olsson , till exempel om nio bra relationsböcker.