Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Malin Ullgren: Även jag har hamnat på en plats jag aldrig längtat till

Vi måste stå ut med att det finns halvhjärtade medborgare, sådana som gör vad som krävs för att överleva, men inte mer.

När Folkpartiet under försommaren ännu en gång lanserade sitt förslag om språktest som krav för svenskt medborgarskap kom jag att tänka på Theodor Kallifatides fina tankebok ”Ett nytt land utanför mitt fönster” (Bonniers, 2001); om ”främlingens villkor och möjligheter”. Mot slutet av boken skriver Kallifatides: ”Ibland undrar jag hur många miljoner människor nu och i framtiden som kommer att ha det så; utan det egna språket, utan den egna döden. (…) På lång sikt innebär det att de kommer att skapa en ny värld såväl för sig själva som för de andra.”

Jag intervjuade Kallifatides om boken då den kom, och vi pratade om det eviga främlingskapet, främlingskapet inför det gamla och det nya landet. Jag tyckte mig förstå precis vad han menade. För att visa hur väl jag hade förstått drog jag en parallell till mitt ständiga främlingskap för staden Stockholm, och min ständiga längtan till min hemstad Göteborg.

Jämförelsen mellan att på grund av bland annat rastlöshet och en praktikplats på Dagens Nyheter lämna en svensk stad för en annan med att ha flytt av nödtvång är naturligtvis så dum att man baxnar. Men Kallifatides var snäll nog att svara något i stil med att orsakerna till platsbytet kanske inte var helt avgörande, utan att det handlade om en existentiell hemlängtan. Av det lär vi oss bland annat att även dumma frågor kan få kloka svar.

Men hur magstark min jämförelse än var har jag fortsatt att tänka på min oförmåga att lämna Göteborg bakom mig. På ett sätt är det enkelt; jag saknar mina människor, jag saknar närvaron av salt hav (ja, det låter som en turistbroschyr att tala om ”salt hav”, men så är det), jag saknar att veta att England ligger där borta, om man tittar mot sydväst (att veta att Finland ligger på andra sidan vattnet ger inte samma känsla), jag saknar dialekten, jag saknar det röda teglet i husen, jag saknar att ha en livslång förankring på obemärkta platser, som att veta att i hörnet Prinsgatan/Vegagatan (eller var det Plantage/Vega?) fick jag godis av tanten på charkuteriet.

Det är små, typiskt mänskliga behov, en viss typ av sentimentalitet som en del av oss drar runt på. Ett karaktärsdrag, en livshållning, förstärkt av att man har hamnat på en plats man aldrig har längtat till.

I all ödmjukhet – jag vet ingenting om att fly. Men jag tänker ofta att jag hade kunnat bli ”ett problem” i integrationssammanhang. En som hade haft svårt att släppa det gamla landet. Inte därför att det är vettigt eller rationellt, men därför att alla människor inte är känslomässiga modellinvandrare. De är inte tillräckligt snabba i själen, utan hårt fästade vid ett sinnligt ursprung av röster, lukter och byggmaterial.

Idén om den perfekta invandraren är så hopplös. Det kommer alltid, oavsett språktest, att komma människor till Sverige som inte riktig vill, men som behöver.

Vi måste stå ut med att det finns halvhjärtade medborgare, sådana som gör vad som krävs för att överleva, men inte mer. Att skilja ut dem med ett språktest, för att enbart ge plats åt de snabba eller böjliga själarna, är att låtsas som om det är enkelt att finnas till.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.