Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-15 22:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/malin-ullgren-dagbokens-rost-passar-perfekt-for-hennes-intensiva-sanningssokande/

Krönikor

Malin Ullgren: Dagbokens röst passar perfekt för hennes intensiva sanningssökande

Etty Hillesum skrev dagbok under nazisternas ockupation av Nederländerna.
Bild 1 av 2 Etty Hillesum skrev dagbok under nazisternas ockupation av Nederländerna. Foto: Historic Collection/Alamy
Bild 2 av 2 Foto: Historic Collection / Alamy

Innan hon mördades i Förintelsen 1943 skrev Etty Hillesum en fantastisk dagbok som nu finns i en fin nyutgåva. Hon kommer så ovanligt nära tillvarons explosiva kärna. 

Malin Ullgren
Rätta artikel

Bland de gestalter jag har mött i litteraturen denna höst är Etty Hillesum en jag inte kan sluta tänka på. Upptagenheten hänger samman med hennes öde: hon mördades i Auschwitz 1943, när hon var 29 år gammal. Men det beror också på den levande, tänkande människa som framträder i ”Etty Hillesum. Dagböcker och brev i urval”, som förlaget Faethon givit ut i en redigerad och utökad nyutgåva (i översättning av Brita Dahlman och Olov Hyllienmark).

Dagbokens särskilda röst ger en närhet till den andra som är ojämförlig i litteraturen. Och Etty Hillesums dagboksröst är fantastisk. Trots att hennes liv är kringsnärjt av kriget och av judeförföljelserna när dagboken inleds under den nazityska ockupationen 1941, skriver hon för att förändra världen. Mest sig själv – hon kämpar för att hitta den människa hon är ämnad att bli – men också för att fördjupa mänsklighetens förståelse av liv och värde.

I sitt förord skriver teologiprofessorn Jayne Svenungsson om Hillesums livsåskådning: ”Vill man spetsa till det kan man säga att Etty fångar upp existensfilosofins stora ord om att konfrontera ändlighet och död, tar dem med sig ut i den brutala verklighet hon slungats in i och förvandlar dem till något helt annat.”

Etty Hillesum hävdar in i det sista, eller så långt som hennes brev sträcker sig, att livet är rikt och meningsfullt.

Samtidigt är det inte bara i detta sökande efter en möjlig Gud, definitivt bortom religiösa lagar, som henne dagbok kommer så nära tillvarons explosiva kärna: i kärlek, sexualitet, familjerelationer och författarblivande, är Hillesums skrivande intensivt sanningssökande.

Hennes relation med den mer än dubbelt så gamle psykoanalytikern Julius Spier är i sig en detaljstudie av begärets slående dubbelhet, som Steve Sem-Sandberg konstaterar i sin recension av boken: ”Hennes kärlek pendlar mellan sprängande fysisk åtrå, djup skräck – för att förlora fotfäste och förstånd – till plötsligt uppflammande känslor av avsmak och avståndstagande. Hela känsloregistret är närvarande; det är enastående.” (DN 26/10).

Det är också så märkvärdigt att genom månaderna följa Hillesums prövande syn på sig själv i kärlek – det är en helt annan syn än man är van vid; hon slåss mot varje tendens till självömkan, ändå tycks hon inte göra våld på sig själv. I stället strider hon med sin egen förväntan om en ”absolut” kärlek tillsammans med Spier, ett ”du och jag för alltid”, som hon själv känner grumlar förståelsen av livet:

”Man måste låta saker och ting vara vad de är och inte skruva upp dem till en omöjlig nivå, och först när man låter dem vara vad de är, visar de sitt verkliga värde.”

Jag har förmodligen hört och läst liknande tankar hundratals gånger förut. Men med Hillesums röst, sådan den stiger från boksidorna, stryker jag under som om det var en nyfödd idé. I hennes dagböcker finns utkastet till en helhetlig förståelse av livet, som handlar om att väja undan för egoismens förvirring och att sluta försöka rymma från smärta och sorg.

Den sortens koncentration på ett rent sinne riskerar naturligtvis att förlora något annat och Emi-Simone Zavall skriver i sin recension av boken att ”hon lyckades ge sig själv ett själslugn som är få förunnat i en stund när hon mest av allt behövde det. Samtidigt fjärmade hon sig mentalt från världen och människorna, hur nära hon än tyckte sig komma dem i verkliga livet” (SvD 7/10). Det är också ett uthärdande i en tid som inte liknar någon annan.

Etty Hillesums dagbok är, innan den upphör och de sista breven från transitlägret tar vid, en berättelse om en människa som mitt i en våldets tillvaro försöker forma sitt inre till konstnär och förkunnare, därför att hon har upptäckt att den möjligheten på något märkligt sätt finns inom räckhåll.

På ett ställe uttrycker hon att hon en gång vill skriva som ett japanskt träsnitt, med mer rymd än tecken: det är den sortens författare hon vill bli. Men då är hon redan författare. Inte sparsmakad, utan med en så rik röst.

Läs mer: Författaren Steve Sem-Sandberg recenserar boken