Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Krönikor

Malin Ullgren: Jag hade gått i mål, kunskapssuget var osynligt

I nionde klass började jag anstränga mig för att göra min bildningsglädje icke-provocerande för den jämnåriga omgivningen. Jag hängde i rökrutan, drog i mig mina röda Prince på fastande mage under kvartsrasten och kvävde illamåendet. Belöningen blev att mina bästisar, med låga betyg, presenterade mig för nya bekanta som en som ”läser Strindberg men är schysst ändå” (autentiskt citat). Den acceptansen var mycket viktig för mig.

När en av mina språklärare några år senare sa att jag var ”en av de två mest begåvade elever hon någonsin hade haft”, men att jag hade en attityd till skolan som gjorde henne ledsen – ”det är som om du föraktar oss” – hade jag gått i mål med tonårens ambition: att göra kunskapssuget osynligt, och kunskapsinhämtningen mer lik en kränkning än den lustprincip som i själva verket dominerade.

Ändå skavde lärarens besvikelse. Den kändes som den sortens pyrrhusseger man vinner när man är så förälskad att man blir fientlig, och tar kommandot genom att stöta bort.

Jag höll ändå fast vid attityden ”Jag är lite smart, men också lite tuff, häpp!” Med åren överförde jag den från skolkunskaper till konst, och då kom den ut som ett ”låt gå för klassiska verk, men ge fan i att utsätta mig för något jag inte känner igen”. Det är en bekväm position. Till slut blir positionen så bekväm att man blir blind för om man alls blåser sina rökringar mot en verklig auktoritet, eller om man i själva verket har börjat gå maktens ärenden med sitt förakt.

Om jag inte innan dess hade klivit ur rökrutan, så hoppas jag innerligt att jag hade insett riskerna med den sommaren 2009 när socialminister Göran Hägglund attackerade kultureliten.  För det var ju inte några ensamma ylanden från populistgropen. Han är del av en stark flock och en tidsanda, som tar sig alltmer påtagliga uttryck. I denna anda kan en i många läger respekterad ekonom, Svenskt Näringslivs Stefan Fölster, gå ut och föreslå sänkta studiemedel för humaniora- och konststudenter. Ett litet frö av ytterligare förakt för kulturrelaterade ämnen, som kan gro sig starkare på sikt, bara man ger sig till tåls och väntar ut de första protesterna.

Liksom Sisela Lindblom i måndagens DN undrar jag varför så många applåderat så ljudligt åt Bengt Ohlssons utbrott (DN 30/11) på de kända människor från kultursfären som protesterat mot det nya Slussenbygget. Ohlssons text är ju mest en remake på gamla partytrick man körde på 90-talet: det är ”gyckeltåg”, det är ”Ville, Valle och Viktor”, det är ”experimentscener” och andra signalbegrepp som ska få oss att fatta vilket 1970-talshelvete som ”kultureliten” vill köra upp i ansiktet på hederliga skattebetalare som bara vill vara i fred. Det förvånar mig att han inte klämde in något om ”Vilse i pannkakan” och Staffan Westerberg också.

Hur skapade vi en samtid i vilken det är respektfullt att lämna människor därhän och inte ”störa” med kultur- och bildningsambitioner? Det ständiga felslutet i attackerna mot ”kultureliten” är att den är folkföraktande. Men det är inte fantasier om kulturkändisars personligheter som bör styra förståelsen av deras samlade ambitioner. Det är inte folkföraktande att föreslå för andra människor att det finns alternativ till att bara gilla läget.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.