Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 23:27 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/malin-ullgren-jag-tyckte-klimatfragan-var-tontig-fram-till-nu/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Krönikor

Jag tyckte klimatfrågan var töntig fram till nu

Bränder i Legrena söder om Aten, 2012.
Bränder i Legrena söder om Aten, 2012. Foto: Anders Hansson

Det verkade löjligt och meningslöst att sopsortera. Men den här sommaren fick den abstrakta klimatfrågan ett verkligt innehåll. 

Malin Ullgren undrar varför det tog henne så lång tid att ta till sig allt som hade med ”miljö” att göra.

Denna sommar har det sista av mitt motstånd mot klimatfrågan runnit ut med svetten. Det finns inga spår av protest kvar, bara en undran om vad det var jag protesterade mot, varför klimatet inte förmådde engagera mig lika mycket som till exempel rättvisefrågor.

Länge, länge var ”klimat” och ”miljö” lika attraktiva ämnen för mig som Mulleskolan. Och eftersom någon mer kunnig person någon gång hade sagt till mig att sopsortering är terapi för medelklassen medan jorden går under, tänkte jag att bra, då struntar jag i det, så när som på läkemedel, batterier och glas, där just min lilla skamgräns gick.

Det framstod för mig som om jag hade fattat ett informerat beslut. Det förbannade diskandet av mjölkförpackningar är provocerande fåfängt på en makronivå av två seklers industrialism, av tillväxthets och flygtrafik.

Ungefär så. Jag tycker, när jag skriver ut tankegången, att den fortfarande ser rimlig ut, analytisk bortom det där puttriga ”miljötänket” som alltid har retat något lager i mig.

Men vilket lager? Mitt ointresse för den lilla människans miljöpåverkan har med politik att göra, så till vida att ”miljö” har något nivellerande, konfliktundvikande över sig. Alla vill naturen väl, det är betydligt besvärligare att tala klass, pengar, kön, rasism.

Mitt ointresse tycks också ha riktat sig mot någon fröken i skolan för länge sedan, mot ett kroppsminne av tristess, representerat av barndomens auktoriteter och deras absoluta känsla för återhållsamhet. En skolutflykt till skogen som slutar med att varje barn får en ruta mjölkchoklad när de hittat ”skatten” i den mycket lilla vita plastmuggen under en granruska. Det är ”miljö” och jag har regredierat inför begreppet, aldrig blivit riktigt vuxen i frågan.

Katastrofen har närmat sig medan jag har skrattat hela vägen förbi miljöstationen. 

För kanske tio år sedan förstod jag på allvar att klimatet faktiskt hade med människorna att göra, snarare än den abstrakta ”natur” jag haft så svårt att relatera till – att de första som drabbas är de fattigaste, som till exempel Shora Esmailian skriver om i boken ”Ur askan. Om människor på flykt i en varmare värld” (Natur och Kultur 2012). Men trots de sena insikterna har klimat och miljö haft en fortsatt låg prioritet.

Det är inget ovanligt att människor som annars gärna läser avancerade teoritexter, som är intellektuella, förbehåller sig rätten att inte riktigt bry sig. I artikeln ”När kulturen blev iskall inför naturen” skrev Sverker Sörlin i DN (130405) om den uppdelning av begrepp och intressen som utvecklades efter andra världskriget, då ”de stora överlevnadsfrågorna reducerades till naturvetenskap och teknik medan de blev mer marginella för andra grupper av intellektuella”.

Och kanske är det detta som har varit problemet för mig och andra sent uppvaknade syndare, bortom de barnsligare protesterna: känslan av att planetfrågan har varit en utifrån kommande idé, full av restriktioner och siffror. En helt enkelt oorganisk fråga.

Men jag tror inte längre att någon har råd att tillåta sig att göra en behaglig analys av att ansvaret är så avlägset och övermäktigt att jag själv i princip bör göra ingenting, för att inte tillhöra de terapeutiskt, apolitiskt mjölkpaketsdiskande fåkunniga.

Det är insikten hos var och en som måste till för att det ska bli omöjligt för till exempel globala industrier, som DN:s kulturchef Björn Wiman skrev om i veckan, att motarbeta radikala reformer i klimatfrågan. Så länge vissa tillåter sig att vara cyniskt ointresserade i det lilla, kan inte en tillräckligt stor kritisk massa uppstå som kan påverka vare sig tillväxtpolitik eller global industri.

Läs fler texter av Malin Ullgren, till exempel om Edouard Louis rasande anklagelse mot arbetslinjen. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.