Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 09:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/malin-ullgren-kronikoren-duras-uppfattar-tiden-sekund-for-sekund/

Krönikor

Malin Ullgren: Krönikören Duras uppfattar tiden sekund för sekund

Bild 1 av 2 Marguerite Duras avled 1996.
Foto: AP
Bild 2 av 2

Marguerite Duras skrev en kort tid krönikor i tidningen Libération. Nu finns de samlade på svenska. Hon skriver fritt och stilla, inte som om utrymmet strax ska ta slut. Men även en stor författare som Duras kan vara impressionistiskt lat. 

Rätta artikel

Den tar flera sidor i anspråk i boken, i krönikesamlingen ”Sommaren 80”: Marguerite Duras första krönika för tidningen Libération i juli 1980. Jag läser den, och föreställer mig att den är en ovanligt lång text även i tidningen. Den redaktionella bedömningen verkar ju, särskilt i efterhand, högst rimlig: ingen annan på tidningen får skriva så långt, men låt gå för att La Duras får.

Nu kommer samlingen ut på svenska, i fin översättning av Kennet Klemets (Ellerströms). På Libérations sajt hittar jag så premiärkrönikan och räknar: 5.183 franska tecken. Första orden stämmer med bokens svenska, liksom de sista. Inte extremt långt. Det är stämningen som skapar den långa känslan.

För inte ens då, i ett tidningsförflutet som är lätt att romantisera på 39 års avstånd, fick en krönika vara hur lång som helst. Inte ens om den var skriven av Marguerite Duras.

Men hon skriver inte som om utrymmet strax tar slut. Hon skriver dröjande, stundtals passionerat, utan brådska. Den aktiva gestaltningen av Engelska kanalen har det självsäkra anslaget hos en författare som alltid haft havet som en återkommande huvudperson; anslaget hos en som har väldigt gott om plats för färgskiftningar, för ebb och flod.

Tidningens önskan är att hon ska skriva under ett helt år, men Duras, då 66, vill inte sätta sin tid i pant. Det blir tre månader.

Sommaren 1980 är hon som vanligt i Trouville-sur-mer, på Normandies kust. Krönikan som genre vill ju sätta tiden på pränt. Men Duras är ombedd att betrakta denna sommar, detta nya årtionde, vid sidan av nyhetsflödet.

Kanske är det så berättelsen om en pojke hon ser på stranden, en liten enhet i mängden kolloungar, växer fram. Han är tyst och enslig, men utvecklar ett starkt band till en 18-årig kolloledare, en ung kvinna som efterhand börjar se på sig själv och pojken som en förtvivlad, omöjlig kärlek.

Duras skapar en liten följetong inuti sina krönikor: historien om kolloledaren och kollobarnet löper genom de tio tidningstexter hon skriver.

Samtidigt händer saker i den stora världen. Hatet mot kvinnor och bögar i diktaturens Iran skymtar, liksom sommar-OS i Moskva. Marguerite Duras ser tv-bilder från en svältkatastrof i Uganda, men vill bara beskriva döendet, precis vad hon ser, inte analysera svälten som en politisk konsekvens.

Den utmattade ledan vid tiden är, verkar det som, i varje tid den elegantaste hållningen. Kanske är Duras helt, helt uppriktig när hon skriver att ”Jag tänker ingenting inför Uganda”. Men jag värjer mig mot något som känns kokett i den ordlöshet hon anmäler. Det är en sak att beskriva till synes objektivt. Det är något annat att framhålla sin egen frånvarande kommentar till en annan människas lidande.

Kanske är hennes tanketystnad inget egenkärt avståndstagande till andras vimsande i tiden, kanske är ordlösheten (den relativa) ett etiskt svar på ett falskt jagande efter lösningar.

Men hur stor Duras än var, kan också hon vara impressionistiskt lat. Som krönikör är hon intressantare när hon går i klinch – på sitt sätt – med stora händelser sommaren 1980. Varvsarbetarnas strejk i Gdansk upptar henne så intensivt att hon ringer till nummerupplysningen mitt i natten för att få ”det exakta namnet på det polska flygbolaget” och passar sedan på att äntligen få tala med någon – med telefonisten – om strejken.

Hon ser början på slutet för förtrycket i Östeuropa, och reflekterar över hur människans rätt att äta mat var vad som blev av denna socialistiska praktik. Och sen, på samma rad, som i ett tankeflöde opåverkat av typografiska regler, fortsätter berättelsen om kollopojken. På det sättet är Duras en perfekt krönikör, för hon uppfattar tiden sekund för sekund.

Läs fler krönikor av Malin Ullgren.