Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 03:27

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/maria-schottenius-kritiken-maste-vassas-for-att-sla-igenom-utanfor-finrummen/

Krönikor

Maria Schottenius: Kritiken måste vässas för att slå igenom utanför finrummen

Vem älskar den kritiske läsaren? Foto: Stefan Ed

Många läser böcker. Men hur står det till med diskussionen och kritiken – borde inte den locka fler läsare? Maria Schottenius efterlyser en tydligare och mer offensiv litteraturkritik.  

Det har varit upplivande att se hur människor de senaste veckorna från olika håll skyndat till för att rädda litteraturbevakningen i ett tv-program. 

Ingalill Mosander – skicklig och uppskattad journalist och boktipsare i ”Go'kväll” från Umeå – är objekt för solidaritetsaktionerna

Mitt i det oväntat uppflammande intresset för böcker ställer jag mig några kritiska frågor. Borde inte litteraturkritik vara lockande för många fler än vad vi nu kan utläsa av statistik som rör läsning och tittande? 

Över hela landet ligger ett tätt mönster av bokcirklar. Bokläsandet, och lyssnandet, är jämförbart med intresset för fotboll. Hur kommer det sig då att litteraturkritikerna inte har samma position som fotbollsexperterna?

Några svar är givna: Det kommer ut flera tiotusen böcker om året (inte som förr ett begränsat antal ”storböcker”, givna att recensera). Allt färre tidningar och mediehus har fast anställda kritiker och frilanskritikerna kan sällan leva på arvodena för uppdragen. Det gör att expertrollen blir försvagad och diffus. 

Men jag skulle vilja påstå att litteraturkritiken i sig också ofta är diffus. Vad tycker kritikern egentligen? 

Även detta har sina förklaringar och sin historia. Den fruktade, bombastiske smakdomaren, ofta en konservativ man, som i ekot från gångna tider beskäftigt läxade upp författare och läsare, störtades från tronen under 1980- och 90-talet. 

Jag var själv med i de här strömningarna och som så ofta när man lyckas bli av med något dåligt är det svårt att se problemen inför det kommande. 

Under påverkan av de postmodernistiska idéerna stod kritikern långt bort från det uppdrag som hade att göra med folkbildning och kommunikation med den bildade allmänhet som de tidigare generationernas litteraturkritiker visste att de arbetade för. Jobbet att recensera det som förlagen gav ut, fackböcker, romaner, diktsamlingar, deckare och barnböcker kändes helt ointressant för den nya generationens tongivande kritiker, som hellre ville ägna sig åt sina kanoniserade idoler. Och de var sannerligen inte många. 

Ordet kritik började omdefinieras. I varje fall skulle inte kritik handla om den syssla som gick ut på att rätta in sig i leden för säsonger och utgivning och bedöma de böcker som förlagen råkade trycka. Det var för simpelt. Förresten, vem ville i den kritiska tidsandan ta sig rätten att bestämma vad andra skulle tycka? 

När man på tidningarnas kulturredaktioner ville dubba de nya begåvningarna och sätta dem på den tomma tronen vred de sig bara olustigt inför tanken. Under tiden började kvinnliga recensenter uppfatta nya perspektiv, som osäkrade verksamheten ytterligare. Den kulturtidningsläsande allmänheten som delvis anpassat sin läsning efter recensionsverksamheten, blev allt vilsnare. Och började efterfråga lästips och intervjuer med författare, när det nu inte fanns kritiker som skrev så man begrep. 

De litterära hierarkierna var inte så givna längre, när ingen satt på någon tron och domderade om vad som var bra och dåligt. Genrehierarkierna började också glida runt. Film som hört till nöjesdetaljerna blev alltmer konstnärligt intressant och filmkritikens status höjdes.

Mycket av det som hände var bra. Snobbighet är aldrig trevligt, kvaliteten sitter inte i genren utan i det enskilda verket. De tvärsäkra publicisterna gick i välförtjänt pension.  Och det var på tiden att kvinnorna tog plats. 

Men en sak är säker. Den vaga kritiken är inte bra för någon. Kritik måste vara tydlig för att nå ut och få betydelse. 

Läs mer: Elva svenska förläggare: Obegripligt beslut av SVT om bokbevakningen 

Johan Croneman: SVT lider av åldersnoja och sviker den gamla kärnpubliken