Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 01:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/maria-schottenius-nar-jag-stod-vid-jordhogen-med-ryggen-varkande-fick-jag-en-ny-sorts-kontakt-med-svensk-arbetarlitteratur/

Krönikor

Maria Schottenius: När jag stod vid jordhögen med ryggen värkande fick jag en ny sorts kontakt med svensk arbetarlitteratur

Bild 1 av 4 Moa Martinsson.
Foto: TT
Bild 2 av 4 Dan Andersson.
Foto: Wikipedia
Bild 3 av 4 Eyvind Johnson.
Foto: Åke Malmström
Bild 4 av 4 Harry Martinson.

De svenska folkrörelserna skapade generationer av bildade arbetare och bönder. De hade skaffat sin egen kulturtradition och ju mer jag grävde och krattade fram sten ju mer kändes det som ett fenomen hur detta lilla land kunnat frambringa en sådan skatt av litteratur. 

Plötsligt stod jag framför fyra ton jord, som jag hade råkat beställa för att bättra på en gräsplätt som en gång varit äng. Den svarta högen var gigantisk. Jag hade inte fattat att det skulle bli så mycket jord. Och jag hade absolut inte fattat att det var så mycket sten i den. Jorden var ”oharpad” och jag visste att det skulle finnas en del knytnävsstora stenar i den. Men inte värre än att jag rätt lätt skulle kunna plocka bort dem.

Helgen var kort, snart skulle regnet komma och jag skulle tillbaka till Stockholm och jobbet, så det var bara att gå loss på jordhögen. 

Herregud så tungt det var. Vi hade köpt fyra ton natursten också för att bättra på infarten. Min man höll på med singlet. Så en hel dag, alla ljusa timmar som stod till buds, var jag ensam med högen och skyfflade jord som en dåre. De stora stenarna var en baggis. Men alla andra stenar, i olika storlekar? Jag vet inte hur många skottkärror fulla med sten som jag plockade ur den satans jorden medan jag svor och emellanåt grät en skvätt. 

Sedan började jag tänka på alla småländska bönder som i århundraden gått och plockat sten ur sina åkrar. Och på Vilhelm Moberg, som gripande skildrat deras tröstlösa arbete i sin Utvandrarserie. Plötsligt när jag stod där med ryggen värkande fick jag en ny sorts kontakt med mina småländska förfäder från Långaryds socken och med den svenska arbetarlitteraturen, som gjorde böndernas, lantarbetarnas och fabriksarbetarnas eviga slit synligt. 

Det är ingen tillfällighet att dessa skildringar från första delen av 1900-talet finns just här i folkbildningens förlovade land. De svenska folkrörelserna skapade generationer av bildade arbetare och bönder. De hade skaffat sin egen kulturtradition genom möteslivet, diskussionsaftnar, studiecirklar och bibliotek i den folkrörelsevåg som demokratiserade Sverige. En aktad svensk 1900-talsförfattare behövde inte ha någon vit studentmössa eller deltagit i gasker i nationslivet. Det fanns andra sorters universitet och autodidakter som Eyvind Johnson och Harry Martinson och Artur Lundkvist kunde ta plats i Svenska Akademien. 

Ju mer jag grävde och krattade fram sten, ju mer kändes det som ett fenomen hur detta lilla land kunnat frambringa en sådan skatt av litteratur från Maria Sandel och ”Virveln” - om storkonflikten 1909 - och vidare ett halvt sekel till Per Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad” och serien under 1960-talet.  

Utan folkhögskolor och Organisationssveriges mobilisering av den så kallade begåvningsreserven är det mycket vi aldrig hade fått veta, i varje fall inte på sjungande dikt eller i berättelser med gripande livsöden. 

Hur kolarna i skogarna hade det till exempel? Dan Andersson berättade suggestivt i sina ”Kolarhistorier” 1914. Och rallarna och flottarna? Det visste bondsonen Gustav Hedenvind-Eriksson som i ”De förskingrades arv” 1926, den första i en trilogi som skildrar rallarepoken i svensk historia. Eyvind Johnson började försörja sig själv som 15-åring. Jobbade på tegelbruk, sågverk och som timmerflottare. Erfarenheter han beskriver enastående i Olof-serien. 

Harry Martinson var som ung luffare och sjöman, det skriver han om och Moa Martinsons liv som piga, statarbarn och arbetare har lärt oss ovärderliga ting om att klara sig mot alla odds. Har man en gång träffat Jan Fridegårds ”Lars Hård” glömmer man honom aldrig och Ivar Lo-Johansson tillhör dem som påverkar svensk socialpolitik. 

Det här är bara några av dem jag mindes i min kamp med jordhögen. Efteråt tänkte jag att jag ringer firman och ger lite feedback på den där jorden, säger hur fruktansvärt mycket sten det var i den. 

”Men tog du bort all sten, sa han, inte bara de stora? Det skulle du inte ha gjort. Jorden behöver ha lite stenar för att kunna andas.”

Jag vet inte hur många skottkärror fulla med sten som jag plockade ur den satans jorden medan jag svor och emellanåt grät en skvätt.