Hur mycket kan en författare komma undan med, i litteraturens namn? Verbala mord på makar och älskare, älskarinnor och föräldrar? Lögnspridning för att meja ner ovänner och kritiker. Ok, bara man skriver tillräckligt bra? 

Och hur långt kan man försvara värdet av starka litterära texter författade av personer som agerat skändligt eller omdömeslöst politiskt? Vi har just nu ett sårigt exempel som har tvingat akademiska jurymedlemmar ur studerkammare och ner från elfenbenstorn, ut till gator och torg. Peter Handkes Nobelpris lämnar ingen ro. 

Jag uppskattar de här diskussionerna för de ställer tuffa frågor till konsten. En annan debatt som pågått länge handlar om vilken rätt författare har att skriva om sådant de rimligen inte känner till. Kan en vit kvinna gestalta en svart man? Kan en homosexuell vit man skriva om en svart polysexuell brittiskt flicka? 

Det senaste exemplet tar författaren Zadie Smith i ett glödande försvarstal för litteraturen i nya The New York Review of Books (24/10, nr 16). Smith, som just kommit ut med novellsamlingen ”Grand Union”, diskuterar bland annat ”kulturell appropriering”, hur personer som tillhör en majoritetskultur anammar drag från en minoritetskultur och på så sätt visar bristande respekt. Hon problematiserar begreppet, prövar en rad alternativa definitioner och undrar om vi inte är lite väl passiva inför nedärvda tankemönster. Låter dem tänka åt oss, i stället för att vi tänker själva. 

 ”Det jag har gjort i mitt liv har jag gjort med böcker. Jag levde i dem och jag kände dem leva i mig”. Zadie Smith lyfter fram ett antal fiktiva personer som hon känt att hon ”varit”. Smith har egentligen aldrig uppfattat att hon har en egen röst separerad från de många röster som hon hör, läser och upptar i sig, varje dag. Och med Charles Dickens – som varken var bekymrad eller skamsen inför hur han fick liv i sina varierade gestalter – ger hon fenomenet ett självklart namn: Romanförfattare. Hon säger om sig själv: ”Jag har varit både vuxen och barn, man och kvinna, svart, brun och vit, komisk och tragisk, liberal och konservativ, religiös och gudlös, för att inte tala om levande och död.” 

Zadie Smith går hårt åt idén att man bör undvika att skriva om personer som inte liknar en själv etniskt, sexuellt, politiskt etc. ”Jag tror inte på det. Jag skulle inte ha skrivit en enda av mina böcker i så fall”. Och med Emily Dickinsons hjälp pläderar hon för fascinationen inför ”antagandet”, det språng i fantasin som litteraturen lockar till. Det handlar inte om vad som är korrekt, utan vad som känns övertygande. Om hur språket talar till en. ”Om inte meningarna gör det, gör ingenting annat det heller.” 

Det är sant. Både läsaren och författaren tar en risk. Om jag inte tror på gestaltningen har jag svårt att släpa mig igenom boken. Men det betyder inte att man måste vara ett troll för att skriva om troll, eller prinsessa för att skriva om prinsessor. 

För petiga läsare lyser det igenom både ”Madame Bovary” och ”Anna Karenina” att de är skrivna av män, anser artikelförfattaren. Det håller jag med henne om. Men också att detta knappast är något problem. De två kvinnornas sällskap genom livet skulle jag inte vilja vara utan. 

Medan nätet i detalj kartlägger hur vi uppför oss när vi är där, kan inte den fysiska boken se oss medan vi läser. När vi tar upp den eller lägger ner den. Smith är uppfordrande när hon säger åt oss att utnyttja den friheten. 

Som sagt, jag gillar att man ställer knepiga frågor till konsten, särskilt när de kan tvinga fram så intelligenta och tankevidgande svar som dem Zadie Smith ger.  

Det finns ett djupt trots hos litteratur, som hos all annan konst. Så varje försök att uppfostra konsten och konstnärer är dömt att misslyckas. Det är lika bra att inse.

Man måste inte vara ett troll för att skriva om troll, eller prinsessa för att skriva om prinsessor.