Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Krönikor

Martin Gelin: Den nya revolutionen är en tebjudning

Berättelsen om Teapartyrörelsen dominerar kongressvalet i USA på tisdag. Rörelsen handlar om ett möte mellan populism och radikala metoder, skriver Martin Gelin.

När jag besökte en Teaparty­demonstration för första gången förra sommaren var det svårt att veta om det var början på en ny, politisk våg i USA, eller bara ett övergående vredesutbrott.

Tiotusentals Teapartysympatisörer hade rest från hela USA för att samlas i Washington DC och protestera mot Barack Obamas agenda. Jag tillbringade en hel dag med att gå runt och prata med dem och höra deras ofta sorgliga berättelser – många hade blivit av med sina jobb och sina hus i den ekonomiska krisen och valde att rikta sin ilska mot den sittande presidenten.

Inför kongressvalet i USA nu på tisdag är Teapartyrörelsen den stora, nya berättelsen – fenomenet som alla vill förstå sig på.

Men egentligen är berättelsen om Teapartyrörelsen lika gammal som USA. Den handlar om populism, patriotism och en instinktiv misstänksamhet mot statligt inflytande och maktcentralisering.

Bill Clinton förklarade nyligen rörelsens framgång med att USA ”är på väg mot en politisk era som saknar fakta” och det stämmer att många Teapartyanhängare, precis som flera tidigare, högerpopulistiska rörelser, har ett avslappnat förhållande till sanningen.

I stora drag utgörs Teapartyrörelsen av fyra falanger, som inte alltid kommer överens.

Dels finns de renläriga marknadsliberalerna som stödde Ron Paul i republikanernas primärval 2008.

Dels finns den äldre, kristna högern i sydstaterna, som röstat lojalt republikanskt sedan 1960-talet och är bekymrade över Obamas välfärdspolitik och den latinamerikanska invandringen.

Sedan finns de kulturella libertarianerna i framför allt USA:s väst­ra delstater, som oroar sig för att demokraterna kommer att ta ifrån dem deras vapen och personliga rättigheter.

Och så till sist de rena konspirationsteoretikerna, som ifrågasätter om Barack Obama är amerikansk medborgare och tror att USA:s centralbank styrs av judiska familjer med en kommunistisk agenda.

Dessa grupper förenas i motståndet mot statligt inflytande, massmedier och mot etablissemanget i Washington DC i allmänhet.

Det dystra ekonomiska läget och det utbredda missnöjet med kongressen (bara 16 procent av amerikanerna har förtroende för kongressen i dag) gör att Tea­party­rörelsens budskap även attraherar många av de mittenväljare som kommer att rösta republikanskt på tisdag.

Strax efter att Obama valdes till president 2008 skrev William Gals­ton och Elaine Kamarck på Brookings-institutet en förutseende rapport med titeln ”Change you can be­lieve in needs a government you can trust”. Där sammanfattades Obamas stora dilemma: han blev vald till president genom att tala om stora förändringar, i en tid då det amerikanska folket hade rekordlågt förtroende för regeringen och därmed var naturligt skeptiska till ökat statligt inflytande.

Det starka motståndet mot det politiska etablissemanget spänner över partigränserna och Teapartyrörelsen har lyckats sätta ord på mycket av det här missnöjet. Miljoner amerikaner har deltagit i Teapartyaktiviteter det senaste året, mer än 2 000 olika grupper har startats sedan våren 2009.

Många ifrågasätter om Tea­party­rörelsen verkligen är en genuin gräsrotsrörelse. Visst finansieras flera Teapartygrupper av förmögna högerlobbyister i Washington, men man kan inte fejka ett sådant stort, nationellt engagemang.

En av anledningarna att rörelsen kunnat växa så snabbt är den decentraliserade organisationsformen, som ironiskt nog är influerad av Barack Obama och traditionella vänsterrörelser.

Brendan Steinhauser, en ledande Teapartyaktivist, brukar rekommendera lokala Teapartygrupper att läsa tre böcker: Saul Alinskys ”Rules for radicals”, en bibel för 1960-talets vänsterradikaler; Malcolm Gladwells ”The tipping point”, som beskriver sociala trenders dynamik och ”The starfish and the spider”, en modern managementklassiker som hyllar ”huvudlösa organisationsmodeller”.

Steinhauser ser Teapartyrörelsen som just en sjöstjärna – ta bort en arm eller två och den fortsätter röra på sig ändå.

Bristen på centralstyrning innebär dock att man inte heller har någon kontroll över exempelvis främlingsfientligheten i rörelsen. Under höstens kampanjer har man fördelat fördomarna generöst mellan olika minoriteter.

Sharron Angle, republikansk senatorkandidat i Nevada med Teapartystöd, har gjort flera kampanjfilmer där klungor av latin­amerikaner stormar över gränsen till USA för att ta amerikanska jobb och utbildningsplatser. En Tea­party­grupp i Texas leds av Ku Klux Klan-medlemmen Karen Pack, och på lokala Teapartyhemsidor länkar man ofta till öppet främlingsfientliga organisationer som medborgargardet The Minutemen. Under Teapartydemonstrationen i Washington DC förra året träffade jag en grupp som var övertygade om att ”judarna i Vita Huset” – specifikt Obamas stabschef Rahm Emanuel och rådgivaren David Axelrod – låg bakom en antikapitalistisk konspiration (att Axelrod är avlägsen släkting till Trotskij ansågs avslöja hans egentliga politiska sympatier).

Historikern Rick Perlstein, som skrivit flera böcker om den amerikanska högern, hävdar att det som gör Teapartyrörelsen mer inflytelserik än tidigare högerpopulistiska rörelser i USA är att deras åsikter legitimeras av republikaner i kongressen och av inflytelserika medieröster.

Under Reagans tid var republikanerna bättre på att hålla högerns radikaler på hälsosamt avstånd.

William F Buckley, en tongivande högerdebattör och rådgivare åt Reagan, var mån om att bibehålla en civiliserad ton i det politiska samtalet och såg till att hålla extremister och konspirationsteoretiker borta från partiet. Han var exempelvis en högljudd kritiker av John Birch-sällskapet, som brukar ses som en föregångare till Teapartyrörelsen.

Men den konservativa våg som växte fram i reaktion mot Clinton på 1990-talet, och som vann majoriteten i kongressvalet 1994, dominerades av republikaner med en betydligt högre toleransnivå för extremism – som Tom DeLay, Newt Gingrich, Trent Lott och Dick Armey.

Medieklimatets utveckling sedan 1990-talet har också bidragit till högerns radikalisering – högljudda populister dominerar nu radiovågorna, kabelnyheterna och nätet.

De republikaner som kritiserar Teapartyrörelsen, eller partiets radikalisering i allmänhet, blir numera utfrysta.

David Frum, en moderat republikansk debattör, fick sparken från konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute efter att ha ifrågasatt republikanernas ”nej till allt”-strategi i kongressen.

När Karl Rove, George W Bushs gamla rådgivare, ifrågasatte hur klokt det var att nominera extrema och oerfarna Teapartykandidater som Delaware-republikanen Christine O’Donnell till höstens kongressval blev han omedelbart utskälld av Sarah Palin, radiorösten Rush Limbaugh och flera republikaner i kongressen. Två dagar senare tog Rove tillbaka sina uttalanden och förklarade att han nu stödjer O’Donnell helhjärtat och ”är ett stort fan av Teapartyrörelsen”.

Ur ett strategiskt perspektiv är Teapartyrörelsen både bra och dålig för republikanerna. Precis som Karl Rove befarar kommer partiet sannolikt att förlora ett par värdefulla kongressäten på tisdag för att de nominerat allt för extrema Teapartykandidater, som skrämmer bort mittenväljare. Men Teapartyrörelsen har också entusiasmerat miljontals amerikaner och lär bidra till att valdeltagandet blir betydligt högre bland republikaner än demokrater.

Det blir också allt svårare att skilja Teapartyrörelsen från det republikanska partiet. I dag säger 70 procent av partiets anhängare att de stödjer rörelsen.

Om USA:s ekonomi återhämtar sig ordentligt och arbetslösheten sjunker kan Obama förmodligen bli omvald 2012. Om återhämtningen blir allt för långsam lär Teapartyrörelsen fortsätta växa.

Då kan det nog visa sig att Bill Clinton får rätt i sin profetia om ett politiskt klimat där fakta blir allt mer frånvarande.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.