Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 13:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/martin-nystrom-bob-dylan-foddes-pa-nytt-den-karnevaliska-hosten-1975/

Krönikor

Martin Nyström: Bob Dylan föddes på nytt den karnevaliska hösten 1975

Foto: Ken Regan

Nu dokumenteras Bob Dylans legendariska och vilda amerikanska turné från 1975. Boxen ”Rolling thunder revue” innehåller 14 cd – och i nästa vecka kommer Martin Scorseses dokumentärfilm. 

När Bob Dylan gav sig ut på turné med The Band 1974 var det första gången på åtta år. Och den gjorde honom utmattad och olycklig. Så trots framgångarna med albumet ”Blood on the tracks” i januari 1975 stannade han hemma. Han ville göra något helt nytt. Bli fri från sitt förflutna genom att bearbeta det från ett annat håll. 

Därför återvände han sommaren samma år till sitt Greenwich Village i New York som hade haft en så stor betydelse för honom under det tidiga 60-talet. Och återskapade den atmosfär av oförutsägbarhet och improvisation som då rådde. Han uppträdde på klubbar klockan fyra på morgonen, hittade nya samarbetspartners och samlade en allt större krets av musiker omkring sig, beredda att ge sig ut i något okänt.

”Rolling thunder revue” innehåller 14 cd och ges ut av Sony Music.

Med sig hade han också en omvälvande upplevelse från den 24 maj (hans egen födelsedag) i Camargue i södra Frankrike där han hade bevittnat den årliga romska ritualen då skyddshelgonet Svarta Sara bärs från kyrkan i Saintes-Maries-de la-Mer i en mäktig procession ända ut i havet. Den turnéform som Dylan nu började föreställa sig i Greenwich Village var starkt påverkat av detta. 

Det skulle bli en ”rackle-tackle gypsy caravan” med en ny filosofi, estetetik och ett nytt sätt att resa. En vision av en evighetslång och karavanliknande nomadisk turné där han fullkomligt kunde bryta sig loss från musikbranschens maktstrukturer och bli en del av något större än honom själv. Och där varje speltillfälle skulle omges av något oannonserat och oförutsägbart, gärna vara i fyra till fem timmar. 

Bob Dylan ville göra en evighetslång och nomandisk turné. Han gav 31 konserter i 23 städer hösten 1975. Foto: Ken Regan

För att länka turnén till det moderna Amerikas skapelsemytologi förlades premiären till staden Plymouth i Massachusetts dit de första pilgrimerna över Atlanten hade anlänt år 1620. Därifrån rörde sig Dylans eget pilgrimståg norrut längs kusten upp till Montréal och gav 31 konserter i 23 städer från den 30 oktober till den 8 december. 

Nu finns denna turné dokumenterad på 14 cd i boxen ”Rolling thunder revue – the 1975 Live Recordings” på etiketten Sony Music, som alltså inte omfattar den stelnade fortsättningen av turnén från 1976. Ett skivprojekt som skapats i samklang med Martin Scorseses dokumentärfilm ”Rolling thunder revue” som släpps på Netflix nu i juni. Och bara bandet är en uppenbarelse. Ett löst sammansatt men sagolikt svängande kollektiv med namn som Bob Neuwirth, Scarlett Rivera, Mick Ronson, David Mansfield, Rob Stoner och Howie Wyeth. Och med sångare som Joan Baez och Ramblin’ Jack Elliott samt poeten Allen Ginsberg på fingerscymbaler.

Vad turnéns titel kom ifrån är väl inte helt belagt men den kan vara en association till den rit hos hopi-indianerna då de med stampande danser framkallar underjordens hjälpande ormar i böner om förlösande åskregn vid tider av torka. Dylans dundrande fotarbete hörs knappt på dessa skivor men hans makalöst livliga vokala uttryck skvallrar om att han här använde hela sin kropp som uttrycksmedel, inspirerad av goda råd från Patti Smith som var medbjuden men till slut tackade nej.

Vitsminkad som en Pierrot i en commedia dell’arte-föreställning och med en vid hatt garnerad med blommor inleder Dylan varje konsert med utropet: ”Det är inte jag!” i ”It Ain’t me, babe” – som om han gång på gång ville uttala det laddade mellanrummet mellan den han varit och den han är på väg att bli. 

Och det är väl just denna karnevaliska prägel, hur Dylan fångar själva förändrandets rörelse, som gör inspelningarna från denna turné så ojämförligt levande. Något vilt, men tidvis också oerhört ömsint. Som i de täta duetterna med Joan Baez, även hon i vitsmink, där de tillsammans helt kunde förlora sig och leka att de bytte roller med varandra.