Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 06:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/niklas-ekdal-fragorna-som-maste-stallas-infor-ett-odesmattat-2019/

Krönikor

Niklas Ekdal: Frågorna som måste ställas inför ett ödesmättat 2019

Vad vill majoriteten? Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro hälsar på folket i Brasilia den 1 januari 2019.
Bild 1 av 2 Vad vill majoriteten? Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro hälsar på folket i Brasilia den 1 januari 2019.
Foto: Carl De Souza/AFP
Bild 2 av 2
Foto: Bruna Prado

De auktoritära ledarna har medvind. Och ny teknik tycks gynna kaos och kontroll. Den avgörande frågan inför 2019 blir ändå om majoriteter frivilligt röstar för minskad frihet. 

Rätta artikel

År 2019 började starkt. Israels Benjamin Netanyahu gratulerade sin vän Jair Bolsonaro, nytillträdd president i Brasilien. Vladimir Putin skickade en varm hälsning till Donald Trump.

Auktoritära ledare har medvind. Även om en tredjedel av jordens befolkning går till val det kommande året – bland annat i jätteländer som Indien, Indonesien och Nigeria – är det tydligt att demokratin befinner sig på reträtt.

Ny teknik tycks gynna kaos och kontroll. Den avgörande frågan blir ändå om majoriteter frivilligt röstar för minskad frihet.

Efter 1945 försökte världens skarpaste hjärnor analysera varför galningar som Hitler kommit till makten, och hur liknande katastrofer kunde förhindras i framtiden. Diplomater sökte lösningar i en internationell rättsordning, politiker i demokratiska välfärdsstater. Psykologer rotade i folks huvuden.

Ett av resultaten blev tegelstenen ”The authoritarian personality” som kom 1950, symboliskt i halvtid av det blodigaste seklet. Hur identifierar man en fascist? Forskarna upprättade vetenskapliga skalor och sökte förklaringar i individens barndom. Auktoritära personligheter utmärktes av förakt för svaghet och för sexuella avvikelser, dragning till konspirationsteorier och starka män. Om det fanns något gemensamt i deras bakgrund var det dominanta fäder.

Jaha. Analysen sade lika mycket om akademikerna som förläst sig på Freud och Marx –  till exempel filosofen Theodor Adorno – som om själva problemet. Potentialen för fascism i denna mening finns nog hos alla, ungefär som potentialen för psykisk ohälsa.

Under vissa omständigheter kan vem som helst fastna i ett bakåtriktat ältande = depression, eller ett framåtriktat ältande = ångest. Det som varierar från människa till människa är vår breaking point, stressnivån där mekanismer för överlevnad slår över i sjukdom. Kanske kan man se dragningen till uppenbart olämpliga ledare på samma vis. Säkraste sättet att motarbeta dem är att undanröja deras materiella förutsättningar. Trump-skämt på Twitter hjälper inte.

Efter andra världskriget blev de politiska reaktionerna på fascismens vanvett långt viktigare än de intellektuella. ”Keine Experimente”, lovade den tyske förbundskanslern Konrad Adenauer. ”You've never had it so good”, konstaterade den brittiske premiärministern Harold Macmillan.

Detta var högerpolitiker, konservativa i så måtto att de slog vakt om den demokrati, välfärdsstat och internationalism som tvingats fram från vänster. Framsynta regeringschefer – Franklin Roosevelt i USA, Per Albin Hansson i Sverige – hade ju redan på 1930-talet fattat att vägen till politisk stabilitet går via fördelning och inkludering.

Inför ett ödesmättat 2019 är detta västvärldens strategiska dilemma. Går det att tända hoppet om en ny, smartare fördelningspolitik – A New New Deal – eller kommer minusräntor och robotisering oundvikligen att öka de redan exploderande klyftorna, med än värre polarisering och handlingsförlamning som följd?

Högerpopulister behöver ingen invandring för att frodas, se på Viktor Orbán som skräms med muslimska flyktingar fastän Ungern inte tar emot några. Vänsterpopulister behöver varken finanskriser eller klimathot för att förkasta kapitalismen – om inte systemet levererar trygghet och framtidstro till vanligt, arbetande folk.

”Fientligheten mot eliterna är ett resultat av deras egen ekonomiska girighet och inkompetens.”

Den som skriver detta är varken fascist eller kommunist, utan seniorkolumnisten Martin Wolf i Financial Times. 

Bara för att det finns ett problem är det inte säkert att det finns en lösning. Kanske kämpar mänskligheten med krafter – tekniska och psykologiska – som vi aldrig lär oss hantera. Till syvende och sist blir det likadant med demokratin som med klimatfrågan, där krafterna är rent geologiska:

Ett halvhjärtat försök är bättre än inget försök alls. En halvbra behandling är bättre än att förneka sjukdomen. Och det är aldrig för sent att ställa sig den existentiella frågan: Vilken värld vill vi lämna efter oss till Keith Richards?

Läs fler krönikor av Niklas Ekdal här