Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-19 10:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/niklas-wahllof-ar-det-inte-the-dudes-dronarliv-vi-egentligen-drommer-om/

Krönikor

Niklas Wahllöf: Är det inte The Dudes drönarliv vi egentligen drömmer om?

”The Dude”.
Bild 1 av 2 ”The Dude”. Foto: Polygram/Working Title/Kobal/REX
Jeff Bridges (”The Dude”) och John Goodman (”Walter Sobchak”)
Bild 2 av 2 Jeff Bridges (”The Dude”) och John Goodman (”Walter Sobchak”) Foto: Polygram/REX

För 20 år sedan klev han in i våra liv och blev mångas referenspunkt och låtsaskompis: The Dude Lebowski. Men världen snurrade åt andra hållet. Vi borde lära oss slappna av och göra ingenting särskilt. 

Niklas Wahllöf
Rätta artikel

Få läsare har väl missat att Joel och Ethan Coens film ”The Big Lebowski” tjugoårsjubilerar, har gått upp på biograferna igen, till och med har fullpottsrecenserats igen. Filmen som då blev ett antal halvunga drogliberalers favorittidsfördriv hävdas här och var ha växt så i popularitet att den i dag närmast blivit de mångas referensverk. Och huvudpersonen The Dude Lebowski, spelad av Jeff Bridges, något av en låtsaskompis. 

Det är mycket intressant. The Dude är en drönare, en övervintrad hippie, en urslacker som glider omkring och puffar jazztobak, hinkar White Russians och spelar bowling. Som på en direkt fråga om vad han pysslar med uttrycker: ”Det vanliga: bowlar, kör omkring, har en och annan syraflashback.” Medan vår verklighet har gått helt åt ett annat håll.

Jeff Bridges och Julianne Moore i ”The Big Lebowski”.
Jeff Bridges och Julianne Moore i ”The Big Lebowski”. Foto: Polygram/Working Title/Kobal/REX

Den växande populariteten för The Dude kanske kan härledas till fascinationen för Keith Richards alkoholism eller det regelmässigt överdrivna och helt orealistiska knullandet i valfri Netflix-serie, det vill säga – bara något som symboliserar en ställföreträdande frihetlighet och fuck all-attityd för alla oss snöpta tjänsthennatyper. De fruktansvärt trista liv proppfyllda av duktighet, prestation och komplett meningslösa aktiviteter. 

Men den allmänna tillbedjan, om den nu stämmer, av The Dude är mer än så; den vittnar om avund för ett slött, hasande motstånd mot den svenska medelklassens eviga fasadbyggande. Mot allt det som leder till ängslan och förvirring, kvävande konformitet – och konsumtion, produktion, tillväxt i en aldrig inbromsande karusell. The Dude bryr sig så lite om något att han lämnar ett minimalt fotavtryck i såväl miljön som i andra människors liv.

I hagelskuren av gnäll kring tidsbrist, stress och livspussel, gärna av människor som börjar och slutar dagen med att lägga en timme på kompletta meningslösheter på sociala medier eller stånkar på ett gym, kan man fråga sig om det inte är det letargiska livet vi egentligen drömmer om. Men inte vågar uttrycka. Att vi mest vill ta en drink. Elda i tunna. Tänka. Dega. Och arbeta minimalt för att tjäna till livets nödtorft. 

I stället har vi byggt en kultur av ”aktivt liv” som religion. Ett liv präglat av stränghet, inbegripande överdrivet övertidsjobbande med komplett meningslösa sysslor, att träna och stretcha sönder muskelfibrerna mot ett elskåp efteråt, äta råkost och somna i Mio-soffan med öppen mun framför TV4. Det är att slita upp sin avkomma ur det varma Toy Story-bäddsetet på helgmorgnarna och köra iväg på aktivitet, på en grusplan i en förort på andra sidan stan. Det är att på tillkämpad kvalitetstid studsa som en flipperkula kring världen för att smartphonedokumentera alla dess underverk, eller restauranger, eller berg, eller stränder. Att försöka slå i våra medmänniskor att vi brinner för nya utmaningar när vi har fått sparken. In nervosi viate. Det nervösa livet. 

Kristoffer Leandoer, som har skrivit den bästa texten om arvet efter och framtidshoppet som The Dude bär med sig (SvD 29/11) konstaterar att denne är ”omgiven av människor som agerar fullkomligt i onödan.” Precis.

Den skepticism, ibland rent förakt, som några av oss känt inför det allomfattande hysteriskt aktiva livet fick en välbehövlig vindpust i focken när Må Bra, av alla hurtiga tidskrifter, tidigare i november publicerade stressforskaren Kerstin Jedings nya rön: Att du blir friskare av att vara lat. Snart kanske The Dude går omkring här nere bland oss andra, som en helt vanlig människa.

Läs fler texter av Niklas Wahllöf , till exempel om att hårda straff knappast gör ungdomar till bättre människor.