Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-20 00:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/niklas-wahllof-det-ar-inte-prissummorna-som-ar-det-roliga-att-beskada-utan-spektaklen/

Krönikor

Niklas Wahllöf: Det är inte prissummorna som är det roliga att beskåda utan spektaklen

Thomas Bernhard fick pris, men blev inte gladare för det. Foto: Scanpix

När det fungerar som bäst är prisgalorna evenemang som skänker marknadsföring åt alla håll, och inte sällan belönar de människor som faktiskt behöver pengarna. Skaver gör de ändå.

Rätta artikel

Med bara veckor kvar till det rätt ofta obegripliga Polarpriset – då en död miljonär öser miljoner över andra miljonärer – kan man fundera över hur mycket pengar det finns i Sverige att skänka till diverse utövare, gärna för egen marknadsföring. Men för det mesta i kulturen är det faktiskt utövare som behöver pengarna. Utövare som ger nationen livsviktiga kulturupplevelser av olika slag (om du inte pratar med vulgärhögern), till rent förolämpande gager och arvoden.

Det är alltså inte belöningssummorna som är det skojiga att beskåda i prisvärlden, utan spektaklen. Jippona. Festerna. Högtidskvällarna. Då en hord människor, gärna helt utan samröre med något över huvud taget av det som belönas, kränger på sig något anskrämligt men satan så dyrt och stolpar i väg till festen där de kan skratta tomt som i ett oljefat.

I Thomas Bernhards kanske roligaste bok, ”Mina priser”, beskrivs just detta. Priserna han tilldelats under sin författargärning och hur han kastats mellan avskyn gentemot det preciösa hos såväl utdelare som mottagare och sitt eget behov av de pengar som ofta ingår. Som när han köper en för liten kostym, går till Vetenskapsakademien i Wien och råkar uppföra sig mycket illa. Han gör bara fel.

En annan litterär figur, som det går än värre för, är poeten Enderby som ska tilldelas ett pris vid en potentatlunch på ett ”skräckinjagande Londonhotell”. Han värjer sig först då ”de flesta moderna poeter inte bara var godtagbart rena utan rent ut sagt propra” medan han själv ser ut ungefär som något katten släpat in. Men även han behöver, i högsta grad, pengarna, så även han skaffar sig en kostym och går dit.

Dålig idé. I tacktalet råkar han av nervositet och svåra gaser i magen avsäga sig såväl medalj som prispengar och gravt förolämpa så många närvarande att hans förlag är rasande efteråt: ”Försöker ni ruinera oss, kanske?!” Skandaliserad, totalt förfärad över sig själv, lämnas han sedan övergiven på den efterföljande drinkstunden.

Enderby är uppdiktad, av Anthony Burgess. Thomas Bernhard är verklig. Men i himmelen förenas de i underbara observationer kring det så många gånger absurda i prisgalaeventen.

I alla branscher delas det ut priser för allt möjligt och till alla möjliga. Vem vet, kanske hålls en gala i regi av Galvaniserade skruvproducenters förening? Bra en googling bort höjs dock ögonbrynen över högst verkliga priser, som Försvarshögskolans Siegrothska priset till den som varit extra duktig på att utbilda soldater. Eller samma högskolas Hugo Raab-priset, om någon verksamhet där visat sig hålla synnerlig vetenskaplig kvalitet, som det heter.

Eslövs kommuns pris till de hjärtan som klappar för Eslövs föreningsliv, är också rätt kul. Men egentligen ska ingen häcklas mer än någon annan, i alla branscher görs detta för att uppmärksamma särskilda insatser och i alla branscher i form av en ceremoni, där marknadsföring åt alla håll är det primära – pristagarens, utdelarens, bevakande mediers.

Kanske allra skojigast är de galor som belönar ”bäst klädda”, vars gärning bara består i att ha fötts med ett vackert ansikte, möjligen också en svanhals, snyggt skulpterade ben och ett böljande hår. Och det säger jag inte bara för att jag är full, nej jag menar ful, och sedan sportlovsmästerskapen i barndomen aldrig har belönats med någon hedersbetygelse över huvud taget.

Kanske är det alls inget att sörja. Likt Enderby hade jag förstås generat mig fullständigt, och fått höra samma sak: ”Nu trampade ni allt i klaveret, människa.”

Läs fler texter av Niklas Wahllöf, till exempel om alla ”livscoacher” som plötsligt blivit stora i talarvärlden.