Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Det är vi som inte är förberedda på en katastrof som är kufarna

Nyårsafton den 31 december 1999.
Nyårsafton den 31 december 1999. Foto: Kasia Nowak / Alamy

KRÖNIKA. Katastroflarmen ljuder i allt tätare intervaller. Men vad säger det om vår tilltro till samhället att vi ständigt tycks beredda att ta saken i egna händer om något skulle kollapsa?

De flesta minns nog den 31 december 1999. Inte bara stod årtusendets party för dörren, det var också sista dagen med fungerande samhällssystem. Först en kvick rekapitulation för yngre läsare: När klockan vandrade över till år 2000, 00.00 år 00, skulle servrar inte fatta någonting, vitala system slås ut, samhällsfunktioner upphöra. Allt gå åt helvete. Till råga på allt var nyårsnatten kall som hemma hos Bergakungen och eftersom ingen värme skulle finnas i elementen, ingen el i uttagen, inget vatten rinna ur kranarna och ingen ton skulle höras i telefonen – allt skulle ju vara utslaget – så skulle vi frysa, törsta, svälta ihjäl allihop. Om vi inte förberedde oss ordentligt. Preparerade oss.

De flesta resonerade att antingen var millenniebuggen, som den kallades, överdriven eller så skulle drivorna av millenniebuggdedikerade datatekniker världen över hinna ordna till, eller hur man säger, det där. Men rätt många kunde efteråt med en lätt rodnad erkänna att jo, de hade faktiskt köpt batterier till en redan omodern transistorradio, de hade försäkrat sig om ett förråd stearinljusstumpar, ställt konservburkarna med chili con carne så att man skulle nå dem även i beckmörker och, jo, de hade faktiskt fyllt upp en dunk med färskvatten. Sedan glömde alla bort alltihop och vaknade den 1 januari precis som vanligt: bakfulla som svin stod vi svettiga i bara kalsongerna och bälgade vatten direkt ur kranen.

Inget hade hänt. Det var överdrivet, eller så räddade datateknikerna oss. Och katastrofprovianten städades bort och transistorradion gömdes undan.

Men något annat stannade kvar.

Femton år efteråt rodnar ingen. Den egna överlevnaden efter en katastrof har blivit en hel kultur, och industri. Preppers, som det växande antal katastrofförberedda kallas, kan alla oavsett livsfilosofi (och med lite extrapengar) bli – höger eller vänster, ateist eller troende.

 

All undergång är plausibel, ingen förknippar det längre med en gastande galning på en ölback i Hyde Park.

 

Alla har fog för oro, de som kan skymta apokalypsens fyra ryttare spränga fram ovan molnen, de som vet att en massiv cyberattack är nära förestående, ett superterrordåd, en enorm tsunami, en isstorm, en rysk aggression (alltsedan 1554 när Gustav I och Ivan IV blev sura på varandra har denna bara kunnat vara rysk), en kärnreaktorhärdsmälta, en zombieattack... All undergång är plausibel, ingen förknippar det längre med en gastande galning på en ölback i Hyde Park, en skäggig Jesusgestalt med plakat i papp på Times Square, eller ens en kuf på den amerikanska landsbygden som anlägger ett välutrustat skyddsrum sex fot ner i jorden. Det finns till och med de som kallar oss som inte är preppers för kufar. Man (ja, detta är främst män) menar att om, när, allt kollapsar så ska de gemensamma resurserna gå till dem som inte förmår rädda sig själva – gamla, barn, sjuka – och de som inte hör till någon av dessa grupper men ändå inte har byggt upp ett överlevnadsförråd och lärt sig göra upp eld med glasögon och en bit näver, är de oansvariga.

Intressant. Det finns något sunt i inställningen, kanske till och med sympatiskt. Och visst kan De Förberedda ha rätt: Kollapsen kan komma. Men samtidigt vittnar det om annat: Att tilltron till samhället har vittrat sönder och att var och en måste ta saken i egna händer, och att om detta växer ytterligare kommer vi vandra omkring med ständigt uppdragna axlar, i väntan på det.

Om detta bör nog samhället börja samtala: Medborgarens växande misstro mot samma samhälles förmåga att fungera även under stress.

Och det ganska snart, tack. Larmen lär ju inte avta.

Läs mer. Kulturkrönikor
  • DN:s samlade kulturkrönikor signerade Niklas Wahllöf, Björn Wiman, Hanna Fahl, Fredrik Strage och många fler hittar du här.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.