Den 6 oktober 2017 gavs Niklas Wahllöfs och Aase Bergs portalverk ”Glädjehuset Sverige. Vad är ni rädda för?” ut. Sedan dess har inget varit sig likt, för varken oss eller folket. 

När jag dikterar detta – i vit ledig linnekostym, en djupt urringad flortunn tröja och specialsydda espadrillos – på min takterrass i Porto Santo Stefano kryssar jag fram mellan färska blomsterkvastar, telegram och lokala vinbönders dammiga dyrgripar. Mauro, min assistent, följer efter mig och min cigarill med askfatet i handen. Om morgnarna väcks jag av en bleckorkester som nedanför byhuset spelar till min ära.

Lögn rakt igenom, förstås. Förutom bok och författare då. Och ungefärligt, jag minns inte, utgivningsdatum. Boken i fråga har per den 9 januari 2019, efter bokhandlarnas alla returer, sålts i 917 (niohundrasjutton) exemplar. Och inte har vi gjort något åt saken. Inget på Twitter eller Facebook. Vi pratade om en blogg en gång, men det blev inget. Det är för slappt. Efter rensning av det värsta hade det oljiga skrytet nästan kunnat passera. Och det helt oaktat bokens svårbedömda kvalitet. Sådant har inte med något att göra.

För i dag sliras, skarvas och överdrivs det precis överallt. I den sköna nya marknadsföringsvärlden står valet helt enkelt mellan uppmärksamhet, uppdrag, pengar eller konkurs. Att skrika, vad som helst, är en självbevarelsehandling för såväl företag som privatpersoner. När det visade sig att världen inte gick under klockan 00.00 år 2000 var det som om alla fördämningar brast. Nu jävlar skulle här vädras ut gammal mögig ödmjukhet och ärlighet och in med den nya fräscha marknadskulturen, totalkommersialiseringen av allt inklusive oss själva och oförblommerad egenreklam.

Det blev ett slutgiltigt adjö till den så uttjatade Jantelagen (om den nu någonsin har gällt i vårt land) och ett fullt omfamnande av satsa på dig själv-attityden. Det slutgiltiga verktyget blev förstås de sociala medierna där var och en kunde snickra sin egen persona, sina förmågor och framgångar. Och kompulsivt meddela omvärlden dessa. Snacka skit i realtid, helt enkelt. Eller, om man är en offentlig person, hävda vad som helst i traditionella medier.

Anna Maria Corazza Bildt har på senare tid gastat – åtminstone att döma av det desperata bildspråket – om att petningen av henne på Moderaternas lista till Europaparlamentsvalet i vår har skett på ett sovjetiskt sätt och att det hela är en stor förlust – för Sverige. Så kan det ju vara. 

Andra vänder på perspektiven, som modeskaparen Johan Lindeberg som i en underbar intervju i DN svarade så här på frågan om sin politiska historia: ”Ja, vad ska man säga? En community. Frihet för folket. Och mot ett ... ja, ett kapitalistiskt samhälle, definitivt.” Han fotograferades vid sin från Frankrike hemfraktade öppna spis, som nu är ”den största på Bjärehalvön”. 

Kungen i den här djungeln är förstås Zlatan Ibrahimovic, där enbart exemplet hans parfym sålts in med fotbollstjärnans ”starka doftminnen från den svenska naturen”, som medierna vidarebefordrade. Andra produkter i hans katalog har sålts in på annat sätt. 

Det är begåvningar vi pratar om här. Människor som litar på att alla förstår att de är ett konstprojekt. I demokratins namn borde dock tekniken läras ut med högskolekurser i amerikanskt cv skrivande: Förvandla burgerflippande till assistant cater director. 

Men införsäljning har flera språk. Lyssna på Sommar i P1 eller ta dig till en humorscen, och märk att det egna lidandet genom åren också kan vara det starkaste köpargumentet. Eller läs en tidning, där kan en krönikör raljera kring sin egen slapphet, och påminna om sin bok.

Läs fler texter av Niklas Wahllöf här . Till exempel den här krönikan: ”Nätlismandet är kanske en lika stor fara som näthatet” .