Varför är prisen och galorna så många? Någon vill skapa uppmärksamhet förstås. Men hur många står vi ut med? När det gått inflation även i kategorin ”Årets eldsjäl” kan man ju undra. Speciellt när en kändis får priset.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 15:58
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/niklas-wahllof-nar-aven-eldsjalen-ar-en-kandis-slocknar-nagot-i-mig/
Att vi är inne i nomineringssäsongens slutspel, det känner alla till. Att listor över Årets bästa sätts samman över allt och ingenting – som om vi alla fastnat vid hemsnickrade blyertstabeller i ett pojkrum 1976 – och att vinnarna på olika sätt kommer att redovisas inom det närmsta kvartalet. Allra helst förstås i ohelig allians med julhandeln, ty hjulen måste ju snurra.
Och att det sedan på nyåret följer en rad galor där själva priserna delas ut och smaklösa människor i smakfulla kläder – eller är det tvärtom, jag lär mig aldrig – står vid en mikrofon och blåljuger om ingenting.
Det är årligen återkommande självklarheter.
Men känner alla till att det just nu nomineras till Årets eldsjäl? Priset som på en gala i mars delas ut i kategorierna Inkludering, Hälsa, Ledare, Idrottsförening och Specialpris? Inte en chans.
Att dela ut pris till en okänd människa inom svenskt föreningsliv som anses ha gjort något till andras gagn – nominerade är exempelvis en ung kvinna som förändrat en gymnastikklubb i grunden efter att själv ha förstört sin ungdom med att träna sönder sig, en farbror som i trettio år har tränat fotbollsknattar i en jobbig stadsdel – är inte det fruktansvärt otidsenligt? När man i stället kan sitta uppe en hel natt för att få se en medelmåttigt begåvad filmskådespelare tappa koncepterna framför världens tv-kameror? Starkt. Hudnära. Och kanske samtidigt göra en lista över vilka på galan som hade bäst kläder på sig?
Man kan tycka vad man vill om svenskt föreningsliv – själv är jag mycket misstänksam till all organisering, utom egentligen till den tandlösa statens – men man kan väl inte annat än känna sympati för Årets eldsjäl-priset. Inte ens namnet har de i fred. I dag utser alla möjliga Årets eldsjäl: Brandskyddsföreningen, skojigt, och kommuner som Halmstad och Ekerö. Och Ungdomens nykterhetsförbund och ett it-företag och en lokaltidningskoncern. Och så vidare, i all oändlighet.
Och: alldeles nyligen tilldelades den berömda akvarellisten och författaren Lars Lerin priset Årets eldsjäl. För tv-serien ”Lerins lärlingar” där funktionsnedsatta fick visa upp sina konstnärliga talanger. Inte av Förenings-Sverige, utan på uppdrag av Samhall som på detta vis ”uppmärksammar de som går i bräschen för personer med funktionsnedsättning och bryter deras utanförskap på arbetsmarknaden”, som det uttrycks. Det är väl fint. Hans Kungliga Höghet Daniel sitter i juryn.
Problemet, jag menar förstås utmaningen, är Lars Lerin. Inte personen Lars, det är alldeles säkert en mild fyr, men stjärnan Lerin. Exploateringen. Kändisfixeringen. Opportunismen. Pressen halkade förstås omkring av flammande åtrå på galagolvets konfetti, en älskad kändis! Hans förlag gastade genast ut om allt man kunde köpa ur den store mannens värv, vad han är aktuell med (på förlaget alltså) och konstaterade att han är ”en av våra mest älskade offentliga personer”. Viralsajternas rubriker ropade HURRA!
Och där slocknade den elden. För när ännu en berömd och belönad belönas ännu en gång backar eldsjälsepitetet långsamt ut i skuggorna. Ännu ett pris till en älskad berömdhet. Men en anledning att gratulera handeln.
Själv uttryckte sig Lars Lerin klädsamt när han sade: ”Jag har ju inte gjort så mycket mer än att ha varit med i de här programmen”.
Men kanske borde vi i stället uppmärksamma årets pristagare på Årets eldsjäl-galan, Ken Kvist, en snickare som gick ned på halvtid för att kunna vara boxningstränare:
”Man ska inte göra saker med en baktanke, för då gör man business.”