Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Krönikor

Punkeran bland det bästa som gjorts i SVT

Ebba Grön i Säter under sin folkparksturné 1981.
Ebba Grön i Säter under sin folkparksturné 1981. Other: Per Kagrell/EXP/TT

SVT:s dokumentärserie ”Eran – punk i tre delar”, som tecknar åren 1976 till 1984, berättar om hur punken ställde allt på ända, för alltid. 

När Ebba Gröns ”Fjodor” Eriksson med spända halssenor, desperat blick och svetten sprutande i 40 år gamla bilder vrålar ”Ja ja, jag hatar hela borgerligheten/ Ja ja, jag hatar hela kungahuset/ Ja vi, vi ska beväpna oss” är det som om en rostig blindgångare smäller av i bostadsrättens välordnade vardagsrum, och i bröstet. Det är dokumentärserien ”Eran – punk i tre delar”, som har smugits ut i SVT Play under helgerna, som jag tittar på.

Kristina Lindströms och Kristian Petris serie tecknar åren 1976 till 1984, om hur punken skulle ställa allt på ända, för alltid. Kanske är det här det bästa som gjorts om det gamla Sverige.

För det är tiden som bäst beskrivs. Snarare än den musikrevolution som det också var fråga om. Förutom att i dag intervjua något i stil med 312 personer som på olika sätt var med och formade själva punkrocken, så är det erans stämning som framträder. Kepsklädda män som med våldskapitalets trygga blick glor snett, tanter i hatt som hatar allt ungt, hur det rådde 50 procents ungdomsarbetslöshet, hur kalla kriget var på väg mot världsförintelse, hur England var ett enda stort underklassupplopp och Tyskland låg i krig med sina egna barn. Hur det i svenska för­orter växte upp en generation som deras knegande trettiotalist­föräldrar aldrig ville ha. 

Effektivt ger det insikt i vilket enormt motstånd punkerans unga mötte och med vilken kraft de nödgades spränga fram.

Som helhet är det magnifikt, arbetet bakom ”Eran” är på medaljnivå.

Punken var inte svensk, som allt annat vällde den in från den anglo­saxiska världen, men till skillnad från tidigare uttryck som att, tja, dansa twist en sommar ­eller ockupera Kårhuset – tidsfördriv för bourgeoisiens barn – så var punken för de obemedlade, alla de bortsorterade. Att alla kan skapa utan att varken ha läst Rousseau, ha betydande belopp stämplade i kapitalsparbanksboken, eller vara politiskt skolade.

Somligt, och somliga, ges väl stor plats i ”Eran”. Men så är det med grävande i arkiv – det var till Rågsved medierna åkte och gapade stort 1978, och sedan till Göteborg och sedan till Lund. Att punken också drog fram likt en gerilla på ställen där motståndet gjorde den till närmast ett självmordsuppdrag, hur komplett osedda över hela landet skänktes en livsavgörande brand i bröstet, det finns inte här. 

Och det är inte så mycket att sörja eller fundera över varför en storstjärna som Joakim Thåström återkommer framför ”Eran”-kameran mest, eller varför andra – i helt andra änden, så att säga – ges utrymme att minnas sådant som knappt en käft brydde sig om ens då. Som helhet är det magnifikt, arbetet bakom ”Eran” är på medaljnivå.

Nu handlade punk aldrig om medaljer. Mer antydningsvis visar ”Eran” hur även punken fick kamrerer och kalenderbitare, gjorde den exkluderande. Och dödade allt liv. 

Men punkens död är inte heller så mycket att sörja, de tre ackordens soundtrack var kortlivat till sin natur, det var aldrig fråga om att bygga en evig musikskolegenre, utan om att bryta upp ut- och invärtes betong. Att föda det vi sedan dess har sett som självklarheter i kulturen, vem som får ta plats och synas. Även om medelklassen alltid bygger nya murar kring sig och sitt. 

Stefan Sundström, som vanligt briljant i all sin storstövlade enkelhet, säger det utan att säga det: Utanförskapet då var detsamma som nu. Fast såväl förort som efternamn är andra i dag.

”Fjodor” Eriksson hoppade av Ebba Grön. ”Han ville inte bli någon jävla popstjärna”, som det uttrycks. Själv bidrar han inte med ett enda nyinspelat ord i ”Eran”. Kanske hatar han fortfarande hela borgerligheten och vägrar att synas i ett välordnat vardagsrum. Och kanske lever punken än.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.