Med viss förvåning har man kunnat se ett yrvaket Sverige drabbas av ”Den stora älgvandringen” i SVT. Den svenska satsningen på långsam-tv. Ähum. Några av oss har tjatat i åratal om detta sedativa hjälpmedel, skrattade han vansinnigt. Men för den som lyckats med konststycket att i vårt enfrågeland hålla sig undan: ”Slow tv” är alltså jättelånga sändningar där inget annat händer än det som naturligt händer. Som en älgvandring om våren.

Är då denna succé exempel på att inbromsningens ideal börjat gro även i Sverige? Många åtminstone nynnar nu långsamhetens lov: tipsande tidningsskribenter, slappna av-grupper där människor sitter barfota i ring på golvet och djupandas på kommando, eller hyperkommersialismens allra oljigaste företag. 

Jessica: Snälla SVT – sluta inte sända älgarnas vandring

Går man förbi vårt vanligaste varuhus kan man i skyltfönstret se en blundande vitklädd person med händerna sammanfogade som i bön, ett belåtet lite leende och texten: ”Slow down. Find happiness in the smallest of things”. På samma hudvårdsföretags hemsida nås kunden av att vissa produkter ”hjälper dig att sakta ned i den jäktiga vardagen.” Tjenare.

Lögnaktig marknadsföring är inget nytt, men att navigera i (det eventuella) paradigmskiftet är både nytt och svårt: Å ena sidan premieras budskap som ta det easy, å andra sidan får en ta skydd under ett Stalin-orglar likt bombardemang om en aktiv livsstil. Absolut inte sitta och glo, som på slow tv. 

Det hysteriskt aktiva livet präglar oss fortfarande

Det hysteriskt aktiva livet präglar oss fortfarande, såväl i anställningsförfarande som på fritid. Inte sällan med inslag av moderna varianter på gamla tiders tagelskjorta och stenar i skon på långfredagen. Som avhållsamhet av allt roligt och ett – Jesus Kristus –  ”boot camp” i en stadspark. ”En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart”, som Jan Stenmark skaldade.

En tv-bloggare uttryckte älgvandringen som ”perfekt att jobba till” och det säger väl allt – du kan inte enbart titta. Du måste vara aktiv.

De som mår allra bästa är tydligen de som anammat streberkulturen fullt ut. Uttryck som bromsa in, lyssna på sin kropp och skapa kvalitetstid är bara övergående floskler. 

Minns någon spikmattan? Eller den galet obekväma kulramen trädd på bilens förarstol? Och vad hände med skogsbadet för bara något år sedan, där man skulle ut i naturen, kasta sig i ett ris, sträcka ut armarna och vara en del av kosmos? Inget hände. 

Niklas Wahllöf: Vår tids vilsenhet inför samtiden slår alla rekord

Lika lite hände som med det kanske dummaste harmonihjälpmedlet av alla: Min solklocka. En på väckarklockan monterad lampa som likt den uppåtgående solen lyser allt starkare fram till alarmtiden. Effekten är noll, uppvaknandet sker fortfarande i mörker och med en svordom. Att buda till sig klockan på auktion, förvisso höggradigt berusad, är väl ett tecken om något.

Tack livet, det var helt meningslöst

Så. Vi vill nog inte alls ta det lugnare, inte på riktigt. Vi köper någon pryl, som vi kastar. Vi går en asdyr kurs med en jubelåsna till inspiratör, och minns inget. Vi fortsätter att vara duktiga, aktiva, rusande framåt så att inget annat än jobbet hinns med (utom att uppdatera sociala medier-kontona förstås). Sedan är ökenvandringen över. Tack livet, det var helt meningslöst.

Och så får andra nationer pyssla med långsamhet, som det nu 30 år gamla slow food-konceptet. Och slow tv tittar redan norrmännen på. På andra sidan kölen har rikskringkastingens sju timmar långa tågresa filmad från lokets front, en livesänd Hurtigrutt, en åtta timmar lång stickning och en tolvtimmarsbrasa – lockat miljoner. I åratal.

Björn Wiman: ”Den stora älgvandringen” ger en exklusiv inblick i något som kan vara på väg att gå förlorat