Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Krönikor

Stina Oscarson: Banken kan inte hantera en kund som inte vill ”låta pengarna jobba”

”Jag ser att du inte har något bolån.” ”Nej”, säger jag. ”Jag vill helst inte ha lån. Han spelar djupt oroad och säger: ”Men vad pratar du då om på middagar med dina vänner?”.
”Jag ser att du inte har något bolån.” ”Nej”, säger jag. ”Jag vill helst inte ha lån. Han spelar djupt oroad och säger: ”Men vad pratar du då om på middagar med dina vänner?”. Foto: Alamy

Krönika. På ett möte med en så kallad personlig bankman blir man varse att vissa frågor inte kan ställas.

Jag får ett mejl från en så kallad personlig bankman med den ödmjuka frågan: ”Vad vill du tala om på mötet så att jag kan förbereda mig på bästa sätt?” Jag blir glatt överraskad och svarar: ”Jag vill veta vad mina pengar används till när jag har dom på ett vanligt sparkonto hos er.” Det är jag som har bett om mötet för att försöka orientera mig i den djungel av etiska dilemman som bankvärlden utgör.

Bankmannen, som jag aldrig träffat tidigare, öppnar mötet med att deklarera att han är mycket erfaren. Han har jobbat i bank i 27 år. ”Vad bra”, säger jag.

”Så”, fortsätter han med den professionella artighet med vilken man omedelbart förvandlar en medmänniska till kund, ”vad vill du nu få ut av det här mötet?” Jag svarar att ”Jo, som jag skrev, vill jag veta vad mina pengar används till när jag har dom på ett sparkonto hos er.” Då slår mannen framför mig på en powerpointpresentation som täcker hela väggen och säger: ”Jag tänker att vi passar den frågan, så ska jag gå igenom hur ett sparande bör se ut. För att ha pengarna på ett vanligt sparkonto är resursslöseri. Pengar måste jobba, vet du.”

”Fast”, säger jag, ”jag är emot hela idén att man ska tjäna pengar på pengar så för mig passar det rätt bra. Jag är inte intresserad av att mina pengar ska växa, bara att de ska finnas kvar när jag behöver dem och framförallt vill jag försäkra mig om att de under tiden inte användas till att exempelvis producera vapen, kärnkraft eller någon miljöskadlig verksamhet.”

Han bläddrar fram några steg på sin powerpoint och fortsätter: ”Den här fonden skulle jag rekommendera. Den har gått mycket bra och om den fortsätter så kan du ju skänka bort en del av vinsten till välgörenhet, så kanske det känns bra. ”Nej, säger jag, det känns inte bra. Jag vill bara veta vad mina pengar används till när jag har dem på ett vanligt sparkonto. Jag menar, ni måste väl veta vilka ni lånar ut pengar till? Vad krävs för att bli kund hos er?”

Han skiner upp. ”Jo, vi har mycket höga krav, man måste visa upp en bra resultat och balansräkning.” ”Ja, men att ett bokslut är bra garanterar ju inte att företaget sysslar med en etiskt försvarbar verksamhet, ni måste väl ha några etiska riktlinjer för vilka som kan bli kunder hos er. Det borde väl finnas papper på det? Jag skulle vilja se det.”

”Du skriver i DN, va?” säger han då, ”jag känner igen din bild. Vet du, jag tänker så här. Ska du inte använda din penna istället och låta bli den här tysta protesten och så säger du ja till den här fonden och låter pengarna jobba. Det här är resursslöseri.”

”Fast”, säger jag, ”för mig är det resursslöseri att ni lånar ut en massa pengar som egentligen inte finns till ingen ränta alls för att folk ska kunna konsumera mera trots att vi alla vet att vi måste hushålla med jordens resurser. Jag ställer dessa frågor för att jag, om det går, vill försöka vara en hel person. Det går inte att fullt ut leva som man lär, men jag vill försöka. Jag förstår inte hur mitt samvete kan vara resursslöseri.”

Han ser att jag är ledsen och försöker skämta bort det hela. ”Jag ser att du inte har något bolån.” ”Nej”, säger jag. ”Jag vill helst inte ha lån. Han spelar djupt oroad och säger: ”Men vad pratar du då om på middagar med dina vänner?”

På två sekunder förvandlas jag till en trotsig tonåring. ”Politik, livet, konst”, säger jag och inser att det är kört. Det var han som gjorde mig till kund och jag axlade rollen fast jag vet att ett samtal då är omöjligt. Kunden har alltid rätt heter det. Att förhandla, ja – men inte att ifrågasätta hela systemet.

Sedan, när vi efter en dryg timmes ickemöte skakar hand, säger han de ord som kunde öppnat för ett annat möte: ”Jag hoppas du förstår att jag egentligen förstår men att jag måste göra mitt jobb.”

Fler kulturkrönikor av Stina Oscarson och DN:s andra krönikörer

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.