Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Krönikor

Modern som flippar ur har alltid varit ett starkt litterärt tema

Modern som dör känslomässigt när barnet lämnar henne är ett centralt tema i många kvinnliga författarskap. Åter aktuellt i HBO:s serie ”Sharp objects”. 

OBS: Nedanstående text avslöjar en del av innehållet i serien.

Den ofta citerade dikten ”En mor kom till mig” av Henry Parland är skriven av en mycket ung författare (Parland dog 22 år gammal) men dess dom över moderskärleken har evigt liv.

”En mor kom till mig:

säg

vad är det som fattas

i min kärlek?

mina barn älska mig ej

som jag dem.

 

Jag sade:

likgiltighet,

litet svalkande likgiltighet

fattas i din kärlek

– då gick hon bort

seende mot jorden. ”

Ett klokt recept – men de sista raderna för in skammen i moderskärleken. Som om den alltid har fel skala. För liten eller för stor.

Skam är grundton i tv-dramat ”Sharp objects” (HBO) med manus av Gillian Flynn, efter hennes ”Vassa föremål” (2006). Den hårdkokta deckaren med noirfilmens stämningspatina men med en plågad kvinna i huvudrollen, hukad över bardiskar och försvunnen genom dörrar som slår igen.

Journalisten Camille skickas till sin uppväxtort i amerikanska södern för att skriva ett säljande reportage om olösta flickmord vilket väcker en både personlig och professionell konflikt mellan att avslöja en smärtsam sanning och att följa maktens spår. Camilles trasiga liv har gjort henne omöjlig som kvinna: ensam, alkoholiserad, gömd i heltäckande kläder. Berättelsen om detta skriver hon på den egna kroppen med rakblad.

Ärren på Camilles kropp är en rustning som skyddar henne från mamma Adora – som lider av Münchhausen by proxy, ett ovanligt psykiskt syndrom då en förälder gör sitt barn sjukt och vårdar det för att få uppmärksamhet.

Modern som dör känslomässigt när barnen lämnar henne har alltid varit ett starkt tema i kvinnliga författarskap, ofta uttryckt som ett förtvivlat modershat i vanmakt över att inte få växa upp. Men Camilles döda lillasyster stannar hos sin mamma. ”Hon kommer alltid att vara mitt lilla barn.”

Flynn har lånat från gotiska skräckromaner där de farliga kvinnorna, moderskap och död intimt sammanlänkade. Den galna kvinnan på vinden i ”Jane Eyre” härskar här vid matbordet som matriark och arbetsgivare i stadens grisindustri. Till middag serveras skinka i gelé, till efterrätt blodapelsin.

Münchhausen by proxy är långt från den svalkande likgiltigheten. Som skräcktwist är den oemotståndlig. Och bakom ”Sharp objects” suggestiva bilder talar en av 90-talets bästa svenska romaner: Malin Lindroths ”Vaka natt” från 1999.

Münchhausen by proxy är långt från den svalkande likgiltigheten. Som skräcktwist är den oemotståndlig.

Berättelsen om ett avigt äktenskap i Majorna i Göteborg på 70-talet, om två döttrars liv och en mors kamp för att bli respekterad och hur allt går sönder när pappan lämnar familjen. Mamman börjar nattetid skada sin yngsta dotter medan den äldsta ligger hjälplös i våningssängen. ”Vem skulle ha hittat in i mörkret, buntat ihop skuggorna, gett dem namn och visat dem till en beboelig flik av livet? Det var bara vi i en mörk, bister trollkrets. Mamma, jag och hon.”

Men skulden över att inte ha räddat sin syster och skammen över att älska sönder sina barn måste också här bevaras i kroppen. Mamman studerar ödet för ”Den lilla sjöjungfrun” som i H C Andersens saga tvingades skära ut sin tunga för att bli älskad av en mänsklig prins, och när hon misslyckas förvandlas till skum på havets yta. Hon sväljer anteckningarna som hittas när hon obduceras. De går fortfarande att läsa. För orden är – romanen balanserar skickligt det socialrealistiska med den barnsliga sagans skimmer – skrivna med undervattensbläck. Så blir den läsande dottern både en förkrossad berättare och en avslöjande sanningssägare.

Berättaren vet hur lätt den galna sorgen kan gå i arv från en dotter till en dotter. Hennes arbete med mödrar som dödat på en rättspsykiatrisk klinik utmanar omsorgens ordning, men ändå avslutar ”Vaka natt” paradoxalt ljust med en patient som funnit frid i en evig men mäktig barndom.

”Jag sådde det här”, sa hon med en grandios gest över sjukhusparken. Hur då? ”Jag spottade ut mina tänder här och alla björkarna växte upp.”

Hanna Fahl: Nu får de avfärdade kvinnorna upprättelse – både i fiktionen och verkligheten

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.