Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-19 09:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kul-komplex-och-vacker-konst-om-krigets-libanon/

Konstrecensioner

Komplex och vacker konst om krigets Libanon

Bild 1 av 8 Walid Raad, ”Sweet Talk: Commissions (Solidere: 1994-1997)”.
Foto: Åsa Lundén/Moderna museet
Bild 2 av 8 Vy från Walid Raads utställning, med stillbild ur ”Sweet Talk: Commissions” i bakgrunden
Foto: Foto: Åsa Lundén / Moderna Museet
Bild 3 av 8 Walid Raad ”Appendix 137_106”, 2018
Foto: Walid Raad
Bild 4 av 8 Vy från Walid Raads utställning på Moderna Museet
Foto: Åsa Lundén / Moderna Museet
Bild 5 av 8 Walid Raad, del av ”Kicking the Dead and/or Les Louvres: Second introduction ”
Foto: Åsa Lundén / Moderna museet
Bild 6 av 8 Walid Raad, ”Letters to the reader”
Foto: Åsa Lundén / Moderna Museet
Bild 7 av 8 Walid Raad med publik under performancen på Moderna museet
Foto: Foto: Åsa Lundén / Moderna Museet
Bild 8 av 8 Walid Raad, ”Kicking the Dead and/or Les Louvres: Second introduction ”
Foto: Åsa Lundén / Moderna Museet

Walid Raad växte upp i inbördeskrigets Libanon, ett trauma han bearbetar i sin konst. Hans retrospektiv på Moderna museet är vårens mest omistliga utställning, tycker Sebastian Johans.

En kontrollerad explosion får byggnaden att rasa under sin egen tyngd och den faller ihop samtidigt som ett dramatiskt moln av rök och damm sprider sig över den projicerade filmens yta. Ett ögonblick senare drar molnet ihop sig och byggnaden reser sig igen. Den slås i ruiner och reser sig, söndras och byggs upp. Gång på gång på gång.

Walid Raads videoverk ”Sweet Talk Commissions (Solidere 1994-1997)” täcker utställningssalens längsta vägg och är trots sitt brutala innehåll mycket vackert. Byggnad efter byggnad dyker upp på väggen, mångfaldigade och speglade i en mosaik som får rökmolnen att se ut som bläckplumpar i ett Rorschachtest. Husen förintas och återuppstår i en evig loop. Molnen som slungas ut över väggen blir en andning, en rytm. Det komplexa mosaikmönstret estetiserar förödelsen och får oss att glömma vad det är vi faktiskt ser. Och på samma gång gör den motsatsen. 

En rätt så ordinär rivningsprocedur blir ett blickfång och ett nav i Moderna museets stora utställningssal, full av gäckande bilder och objekt.

Walid Raad, detalj från ”Kicking the Dead and/or Les Louvres: Second introduction ”
Walid Raad, detalj från ”Kicking the Dead and/or Les Louvres: Second introduction ” Foto: Gert Jan van Rooij

Bildmaterialet som Raad använder är taget under en omfattande våg av rivningar i Beiruts centrala kvarter på 1990-talet, då spåren efter det libanesiska inbördeskrigets två blodiga decennier skulle avlägsnas och lämna plats för något nytt. Men vad är det egentligen vi ser? Är det en städning som försöker sopa historiens sår under mattan? Eller faller de krigsskadade husen i en sista attack? Walid Raad har låst sina motiv i ett pågående och lämnar med en karakteristisk dubbeltydighet inga svar. I Raads berättelse är bildmaterialet dessutom taget av uppretade vräkta, före detta hyresgäster, som ser sina hem förstöras.

Den retrospektiva utställningen ”Helt ärligt, vädret hjälpte” är fylld av berättelser som kretsar kring erfarenheten av förödande krig. 

Det libanesiska traumat som präglade Raads barndom är förstås centralt. I det äldre projektet ”The Atlas Group” samlar Raad ett arkiv av historier som direkt har att göra med inbördeskriget. 

En serie fotografier av oansenliga butiksfasader blir ett narrativ om att Raad som ung fotograf anlitades av en kusin för att ta bilderna, som långt senare visade sig vara verktyg för milismän som vill rensa ut butiksägare som vägrade betala för beskydd. 

En rad vackra bilder med soldater täckta av färgglada mönster dokumenterar uniformsförslag av libanesiska konstnärer. Enorma fotografier av bomber är en rest av en misslyckad ammunitionsexperts försök att lära sig sitt jobb. En video med smäktande solnedgångar härrör från en underrättelseofficer som i stället för att övervaka strandpromenaden riktade kameran mot havet.

Liksom många barn i Libanon samlade Raad på gevärskulor, och i arkivet återfinns en anteckningsbok där han har markerat platserna för sina fynd med runda prickar i en färgkod som avslöjar både sprängkraft och de exporterande länder som glatt tillhandahöll de stridande parterna material. 

Tre klarblåa, monokroma foton som mystiskt hittades vid rivningen av ett krigsskadat hus avslöjade efter omfattande laboratorieundersökningar att de dolde svartvita bilder av människor som hittats döda i Medelhavet.

Walid Raad, stillbild ur ”Sweet Talk: Commissions (Solidere: 1994-1997)”.
Walid Raad, stillbild ur ”Sweet Talk: Commissions (Solidere: 1994-1997)”. Foto: Walid Raad

Verkliga och fiktiva fakta löper samman hos Walid Raad. Vad som är vad saknar egentligen relevans. Barn har samlat kulor, krigsmaterial formges, människor är kapabla till mängder av grymhet. Kriget är dessvärre en evig sanning. 

Kriget finns kvar också i det senare stora projektet ”Scratching on things I could disavow”, men här står konsten och en spänning mellan öst och väst i centrum. Konsten får ofta agera som en vacker yta som döljer geopolitiska konflikter, skenande ekonomisk ojämlikhet och en fortsatt kolonialism. Men det är inte säkert att konstobjekten samarbetar. Graden av magisk realism skruvas upp.

På ett museibesök i Beirut upptäckte Raad att vissa målningar saknade skuggor, och han har därför skapat en rad väggelement som med hjälp av inskurna siluetter ska fånga in de förrymda skuggorna.

Ibland är det inte bara skuggorna som försvinner i Raads verk. När Louvren öppnade sin filial i Abu Dhabi och skeppade över verk till invigningen, så hade några av dem bytt skepnad enligt konstnären. I utställningen visar han tre av dessa märkliga objekt och ger en mängd andra exempel. Bland annat ett par skulpturer som består av demonterade monument som skulle skyddas för kriget och inte alls liknade sig själva när de sattes ihop igen.

I den 75 minuter långa performancen ”Kicking the Dead and/or Les Louvres” – som ges ett trettiotal gånger under utställningens gång – drar konstnären själv upp ett komplicerat spel av linjer som avslöjar hur samtidskonsten, krigen och kapitalismen sitter ihop. Med komponenter som döda ruttnande målningar, rastlösa själar som fladdrar runt första världskrigets massgravar i Belgien och ett komplext nät av konspiratoriska trådar kunde det bli för mycket. Men det blir det inte.

De analogier Raad konstruerar blandar liksom alla hans verk samman fantasi och verklighet, och skapar fakta där det behövs. Men för mig berättar de rakt och sanningsenligt om hur världen är beskaffad.

Walid Raads myriad av metaberättelser är inte alls så komplicerade som det låter. ”Helt ärligt, vädret hjälpte” är en komplex men också rolig och mycket elegant helhet. Utan tvekan vårens mest omistliga utställning.