Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Agnes Lidbeck: Det intellektuella våldsmonopolet tillhör kvinnan, och hon får slå hårt

Dorothea Brooke (Juliet Aubrey) och Edward Casaubon (Patrick Malahide) i ”Middlemarch”.
Dorothea Brooke (Juliet Aubrey) och Edward Casaubon (Patrick Malahide) i ”Middlemarch”. Foto: Everett Collection

Agnes Lidbeck skriver om att förlåta Kulturmannen i sin bokkrönika.

När jag var tonåring var Kulturmannen inte uppfunnen. Vi kallade honom för gubbjävel i stället. Oavsett terminologi är fenomenet detsamma. Han är man och han har röst, plattform, erfarenhet och kunnande. Sammantaget placerar det honom ofta i situationer där han verkar förklara något för en. Det är sällan en klädsam pose.

I romanen ”Middlemarch” ger George Eliot (1819–1880) ett koncist porträtt av typen genom ögonen på den sympatiska unga Dorothea Brooke. Hon är en oerfaren idealist som har oturen att möta Mr Casaubon. Han är spränglärd och pompös från första meningen.

När de gift sig och han visar sig vara mindre storslagen i närbild än i sina egna ögon blir Dorothea besviken. Han är inte allvetande. Ändå rättar han henne och möter hennes entusiasm med gnidig svalka. Läsaren får god inblick i hur detta svek – att mannen är mänsklig – upplevs av Dorothea. Men sedan gör Eliot något begåvat. Texten byter vinkel för att i stället förmedla den ofullkomlige mannens upplevelser ur hans eget perspektiv.

• Läs tidigare bokkrönika av Jonas Thente: Ett halvsekel efter Strömkantringen är litteraturen politiserad på ett nytt sätt

Varför ska vi alltid ta den attraktivas, den rättfärdigas parti, frågar Eliot för att sedan ge den själsligen och kroppsligen förtvinades självbild, besvikelser och rädslor en inkännande behandling. Detta förmänskligande åstadkommer Eliot utan att underlåta att redovisa Casaubons behårade födelsemärken, snipiga leende och pinsamma missuppfattningar kring samtidskulturen. Casaubon får helt enkelt vara felbar utan att piskas för det.

Att mäta maktfördelning mellan stora grupper är svårt. Inte minst när grupperna är så yxiga som kön. Historien har inneburit begränsningar för kvinnor. Ekonomiska hinder, juridiska hinder, konventionens hinder. Eliot själv är ett exempel på detta. Hon hette Mary Anne Evans och använde en manlig pseudonym för att tas på allvar som författare. (På 1800-talet hände det nämligen att kvinnans skrivande sågs som mer lättviktigt än mannens. Det hände även att kvinnors privatmoral blandades samman med deras konstnärskap. Allt sådant kan vara svårt för oss att förstå i dag, när vi är mer upplysta). Fortfarande är mäns våld mot kvinnor mer vanligt förekommande än vice versa och det finns reella skillnader i hur allt från hushållsarbete till pensioner fördelas. Men inom kulturdebatten är styrkeförhållandet omvänt. Det intellektuella våldsmonopolet tillhör kvinnan. Och eftersom hon anses slå underifrån, anses hon ha rätt att slå hårt.

När Beyoncé krossar sitt fiktiva ex bilruta med ett baseballträ ger det en helt annan genklang än om en man skulle ge sig på en otrogen kvinnas ägodelar på samma sätt, oavsett hur snyggt producerade samplingar som låg i bakgrunden. Och att säga ”håll käften, ditt perspektiv intresserar mig inte på grund av dina könsorgan” är debattens motsvarighet till ett baseballträ. Medan det är fullt gångbart för kvinnan att svinga det mot mannen blir det omvända lite perverst.

• Läs mer: Premiär för DN:s nya litteraturkrönikor

Jag kan förstå lockelsen i att be dem hålla snattran. Min personliga erfarenhet av män är att de är ganska tröttsamma. Problemet är att dock att våld alltid verkar fördummande på våldsverkaren. Kulturmannen kommer inte förlora sin kunskap eller erfarenhet av att jag avfärdar honom. Den enda effekten är att jag som inte lyssnar blir ett perspektiv fattigare. Vilket för oss till boken jag håller i handen på bilden ovan.

I ”Why read the classics?” samlar Italo Calvino, en av 1900-talets mer namnkunniga författare och kritiker, några av sina reflexioner kring diverse klassiker. Jag hade under många år ingen aning om vad han hade att säga om de böcker han behandlade. Förordets tonalitet gjorde mig nämligen så rasande att jag faktiskt SKREV gubbjävel! i marginalen, efter att ha gjort några vildsinta understrykningar. Sedan förpassade jag boken till en avlägsen hylla där den fick stå och skämmas tillsammans med stora delar av den västerländska kanon.

Vad var det då som gjorde mig så arg? Jo, den medelålders Calvino hade mage att påstå att åldern gav honom bättre möjlighet att överblicka och förstå det han läste, än vad en ung människa med mindre erfarenhet av livet och litteraturen skulle kunna ha.

(Läsaren får själv avgöra vem som hade haft mest att vinna på att jag faktiskt läst boken – den vid det laget insomnade Calvino eller jag själv. Läsaren får också sväva i okunskap om vad jag tyckte om hans tankar när jag väl svalde vreden och lyssnade på hans åsikter).

Åter till Eliot, som trots det urtidsmörker hon verkade i lyckades kliva ur sin (eventuella) ilska mot ett förtryckande patriarkat och in i en empatisk förståelse av en osympatisk människa/man. Hennes lyssnande, ett lyssnande på en odräglig röst, ger hennes konstnärskap psykologisk trovärdighet. Balansen i skildringen av den oheroiska Casaubon ger texten moralisk botten och medmänskligt djup. Även när Eliot slår hårt mot mänskliga löjligheter ägnar hon sig inte åt underhållningsvåld. Det är makt.

Makt är att förlåta de som tar på sig rosa mössor på bild, de som kan antas använda läppglans, de som fått mage eller tränat bort sin mage, de som trots att de levat ett långt liv fortfarande tror att kvinnor gillar att bada i motljus, de som tror att menstruationscykeln påverkar förmågan att recensera. Makt är att förlåta dessa och alla de övriga: de som kallar en vännen med det där tonfallet istället för med det rätta tonfallet. Makt är att förlåta Casaubon och att läsa Calvino.

Vad ska en läst bok innehålla?

Vad ska en läst bok innehålla? Sidorna ska vara böjda av badvatten och hundöron. Ryggen ska bågna av gömda kaksmulor, glömda grässtrån och kardborrehullingar. Gör understrykningar med olika pennor för varje läsning, så kan du spåra dina intellektuella årsringar i efterhand. Läsning är som kärlek. Den räknas inte förrän sidorna nästan faller ut.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.