Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Agneta Pleijel: Sveriges deportationer av afghanska ungdomar är en skakande skandal

Sveriges deportationer av afghanska ungdomar är en skakande skandal med vittgående konsekvenser. Agneta Pleijel vänder sig till Astrid Lindgren med sin förtvivlan över hur utsatta barn berövas all form av trygghet.

I mitt exemplar av ”Pippi Långstrump”, utkommen 1945, står mitt namn med vingliga bokstäver och siffran 7. Inte min ålder, jag var sex men kunde läsa – men jag numrerade mitt bibliotek (en vana jag med tiden tvangs upphöra med). Pippis betydelse för barn och små flickor går inte att överskatta. Kära Astrid, hör du mig? Jag vill tala med dig om barn. Du vet kanske inte, jo du vet nog, att vårt land inte är särskilt gott mot dem.

Och ändå har Sverige, mycket tack vare dig, blivit ett föredöme när det gäller barn. Sverige är ett land som säger sig förstå vad en barndom är. För Pippi och Mio, Skorpan och Lisa, Madicken, Kalle, Ronja, och de andra. Nu var det 2014 och 2015. De här pojkarna var tolv, fjorton och sexton när de kom. Jo, visst var de många, 12 500, kanske fler. Många flydde från ställen där de redan var flyktingar. Mardrömslika scenarion innan de nådde hit. De var födda i Afghanistan men var småbarn när deras föräldrar flydde från talibaner och annan förföljelse till Iran och Pakistan. Många är hazarer.

Denna shiamuslimska folkgrupp i Afghanistan har alltid varit andra klassens medborgare bland sunnimuslimer. Afghanistan toppar listan av världens flyktingar; det finns en miljon internflyktingar bara inom landet. I de flesta provinser råder ”inre väpnad konflikt”. Hjälporganisationer tar hem sina medarbetare. UD varnar svenskar för att vistas där. Nyss fällde USA en drönarbomb mot IS och talibanerna som återtar makten.

De minderåriga pojkar som kom hit blev omhändertagna, fick gå i skola, bo i förvar eller hos fosterfamiljer, lärde sig svenska och spela fotboll och fick kamrater. En klocka tickade som många fruktade: artonårsdagen. Dagen kom och de var inte barn längre. Har vi några kloka ord att säga till fostermamman som, när pojken inte kom hem, fick veta av polisen att han internerats för utvisning?

Hon körde med bankande hjärta 40 mil och fick en skymt av honom innan planet lyfte. Hon håller kontakt med honom via sms i Kabul där han inte har ett öre. Pengarna han utlovats fick han inte, bara några småslantar. I återtagandeavtalet som Sverige tecknat med Afghanistan står att de återvändande ska få medel till etablering och att Sverige ska ansvara för att de blir mötta. FN-organet som skulle sköta utbetalningen har visat sig vara genomkorrupt. Norge upptäckte det och upphörde att anlita det, det gav stora rubriker, men Sverige fortsätter.

Har vi några vettiga ord till den svenska fostermamman, vars afghanska flyktingpojke tog studenten här och hann utbilda sig till undersköterska innan han deporterades?

Många av pojkarna har ingen kontakt i landet, som de inte satt sin fot i sedan de var små barn. Och återvändandeavtal! Det tycks mest gå ut på att de som vägrar resa frivilligt kan deporteras med tvång. Har vi några vettiga ord till den svenska fostermamman, vars afghanska flyktingpojke tog studenten här och hann utbilda sig till undersköterska innan han deporterades? Eller till fostermamman som varje natt i timmar stryker sin fosterpojke över ryggen för att han ska få en stunds sömn trots sin posttraumatiska ångest?

Eller till alla i Sverige som bildat nätverket #viststårinteut, och som sov i tält utanför S-kongressen i Göteborg: fostermammor, sjuksköterskor, lärare, klasskamrater, barnläkare som vet hur lätt en ung människas liv kan knäckas? De här barnen, som över en natt inte är barn längre, har varit med om ting som ingen av oss vill låta våra egna 19- och 20-åringar komma i närheten av. Vi har gränskontroller som kan hindra fler ensamkommande barn att ta sig hit – men måste vi utsätta dem som är här för de trauman som en deportering till ovisshet innebär? Det är verkligen till yttersta ovisshet!

Foto: Hilda Arneback

De afghanska pojkar som tagit sina liv i fasan för deportering kan vi inte säga längre säga något till. Bara hoppas att inte fler dödsbud kommer. Redan har två deportationsplan lyft och fler ska följa. Efter åratals väntan på besked i Sverige – gastkramande, utan att möta en enda representant för Migrationsverket – får en del av ungdomarna uppehållstillstånd. Men jag vågar hävda att många av deportationsbesluten inte är rättssäkra. Unga liv vägs under byråkratiska pannrynkningar på en nyckfull knivsudd. Det kan bli si eller så. Ödet spelar tärning med unga liv.

Kära Astrid, vad gör man? Du skulle förstås ta den hygglige Stefan Löfven i rockkragen och strängt säga men pojk, voffor låter du dem göra på detta viset? Trygghet i en ny tid, skulle Löfven väl svara, för det brukar han svara. Se till att barnen får stanna, bums på momangen, skulle du förstås säga till den hygglige Löfven.

Du har rätt, men skulle han lyssna? Det blir inte otryggare för oss, skulle du säga, om de stannar och utbildar sig här. Vi är en åldrad befolkning och saknar sköterskor, barnmorskor, ingenjörer, läkare, lärare.

Vi behöver också rättframma journalister som skriver om vad som väntar de här pojkarna – men bara genom FN-ingripande undgick afghanske journalisten Wares Khan, på flykt i tio år och skribent om talibaner och IS, i sista stund att föras ombord på det senast chartrade planet med avvisade flyktingar till Kabul. Där skulle han med stor sannolikhet ha dödats. Han hade suttit i förvar i Sverige i tio månader, det i ett land som högljutt berömmer sig av att värna yttrandefriheten.

Priset för den trygghet vi köper genom alla byråkratiska ansträngningar som läggs ner på att deportera unga människor, är inte bara för högt utan felriktat. Gruppen gömda i Sverige är nu 20 000, snart beräknas de vara 50 000. Flertalet stannar för att de inte kan återvända utan risk för sina liv. Många inser att det finns ett fundamentalt fel i ett system som leder till att Sverige inte kan tillgodogöra den resurs som finns – vi behöver unga människor.

Ett exempel på nyckfullhet som jag bevittnar: för sju år sedan flydde två barnläkare hit med två barn från ett land som gränsar till Afghanistan. Dottern antogs till studier i medicin och som asylsökande måste hon betala. Frivilliga flyktinghjälpare bidrog. I höstas var vi tre som genom vädjanden hos vänner fick ihop 160 000 för fjärde terminen. Fadern har arbetstillstånd – ett underordnat jobb – och får därför stanna enligt beslut från Migrationsverket.

Men hans läkarhustru, dottern som efter lysande studieresultat skulle ha börjat sin femte termin på läkarprogrammet och sonen, duktig gymnasist men snart arton, har just fått avslag på uppehållstillstånd i Sverige. Vad finns det för rim och reson? Ska tre i en familj kastas ut eller öka skaran av papperslösa? Sverige är det bästa land på jorden, anser många av oss. Men de nya asylreglerna åstadkomna i panik - begränsade uppehållstillstånd, hinder för familjeförening och utvisning om hen tjänat ett par hundra för litet en månad – leder inte till integration utan till klyftor.

Flyktingar kostar, som många påpekar. Men kan någon räkna ut vad motsatsen – åratals hopade ärenden hos Migrationsverk och polis, chartrade deportationsplan och en obeskrivlig mänsklig ångest - kostar? I kronor, men också i otrygghet för alla. De många tusen människor som bildat rörelsen #vistårinteut öppnar inte vår statsministers öron. Inte heller de ombud på S-kongressen som motionerade om återgång till humanare asylregler.

Vad ska vi göra, vi som vill leva i ett land som är humant och rättssäkert för alla här? Vi som tack vare Astrid Lindgren vet vad en barndom betyder? Vi som vill ha en regering, som inser att stängda gränser och stopp för invandring inte är en lösning på landets problem, och inte heller på världens. Det går inte önska bort flyktingar. Inga beslut i Sverige, Europa eller USA kan trolla bort dem. De kan bara fösas som boskap från land till land. De afghanska ungdomar som befinner sig här, de som inte är kriminella, inte är terrorister, som håller på att utbilda sig och vill leva här, ställer frågan på sin exemplariska spets.

”Vore jag Gud”, skrev du, Astrid, i din enda dikt, ”då skulle jag gråta/ över människorna/ dem som jag har skapat/ till min avbild. /---/ Och så alla barnen,/ alla, alla barnen,/ dem skulle jag gråta över/ allra mest./ Ja, vore jag Gud”.

Nu är det så, kära Astrid, att om vi ska hörsamma våra politiker bör vi skaffa oss räknemaskiner i stället för hjärtan. I varenda kommun finns svenskar med varma hjärtan, som gör vad de kan för dessa barn och ungdomar, men som saknar beslutanderätt, och som inte når fram till politikernas öron. Deportationerna av afghanska ungdomar är en skakande skandal. Den kommer att moraliskt belasta Sverige för evig tid. Utan tvekan lever vi i en etisk systemkollaps.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.