Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Alla vill vara i minoritet

Demonstration på Internationella kvinnodagen i Stockholm 2007.
Demonstration på Internationella kvinnodagen i Stockholm 2007. Foto: Mats Andersson/Scanpix

De senaste åren har allt fler feminister sagt sig vara trötta på majoritetsfeminismen - en idé som utgår från vita, heterosexuella medelklasskvinnor. Kajsa Ekis Ekman ger sig ut på spaning efter majoritetsfeministerna, men hittar dem inte.

Den här beryktade "majoritetsfeminismen", var finns den någonstans?

De senaste åren har nämligen den här feminismen utsatts för massiv kritik.

Det går knappt att öppna en feministisk antologi utan att arga ord strömmar ut om hur "uteslutande" och "exkluderande" feminismen är.

Det verkar faktiskt som om alla känner sig uteslutna ur denna feminism - vilka består den då av och vad gör den i så fall så dominerande?

I efterspelet till tidningen Bangs chefredaktörers avhopp får jag uppdraget att tala med diverse feminister för att se huruvida "avhoppet är tecken på något stort" och "var feminismen står i dag".

Att avhoppet inte är tecken på något stort utan handlar om ekonomi och inre konflikter, och att jag inte har lust att göra något "feministerna slåss-drama" står klart för mig ganska snabbt. Men det andra? Var står feminismen i dag?

Jag talar med genusforskare som Lena Gemzöe och Pia Laskar, fleråriga Bangmedarbetare som Kristina Hultman och Karin Eder Ekman, aktivisten Gerda Christenson från Kvinnofronten, grupp 8-medlemmen och bostadsdebattören Inga-Lisa Sangregorio och den queerfeministiska skribenten Athena Farrokhzad.

Och om jag var dum nog att ställa frågan i singularis, vad händer med feminismen, har jag nog lärt mig att aldrig säga så mer: det finns inte en feminism längre.

Precis som det inte finns en sanning, för om man räknar in alla människor, då är sanningen för liten och människorna får inte plats.

Jag har också förstått att ord som verklighet, kön, graviditet och systerskap är "problematiska" eftersom de också på något sätt inte rymmer alla.

Som Monica Amante skriver i den nyutkomna antologin "Äga rum": "Att säga att vi alla är systrar döljer den vita, västerländska, heterosexuella medelklassnormen som råder även i feminismen."

Eller som Pia Laskar sa angående sitt förord till den underbara antologin "Anarkafeminism" från 1992, där hon delar upp människorna i två grupper: de som har livmoder och äger 1 procent av jordens tillgångar, och de som inte har det: "Hade jag skrivit det i dag skulle jag nog problematiserat det."

Den avgående chefredaktören på Bang, Malena Rydell, är inne på samma tankegångar i en essä i DN 4/12: "Man kan säga att postmodernismen, framför allt postkolonialismen, kom och räddade feminismen från dess begränsande och besvärande vithet. Från universialistiska anspråk på att tala för kvinnan, alla kvinnor."

Det har antagits att de senaste årens konflikt ligger här: mellan, som Rydell skriver, "den vita, heterosexuella feminism som alltför länge härskat på universitetet" och en yngre, mångfacetterad, intersektionalistisk, queer feminism, som erkänner många sanningar.

Jag har hört berättelsen förut, men det är något som inte stämmer. Det är något som är mysko med den här historieskrivningen. Först därför att den slinker ner för lätt: man behöver inte ens tänka, bara sortera: vit, heterosexuell, hegemonisk: ner i papperskorgen!

Utan att man tänkt över exakt vad det är man förpassar. Vi lever ju under trendernas diktatur och när en åsikt gått ut, då är det ingen som vill ta i den med tång.

Det är fler saker som är konstiga: den så kallade majoritetsfeminismen verkar knappast omfattas av en majoritet: alla hävdar med bestämdhet att de inte passar in, och att majoriteten är "de andra".

När Monica Amante skriver att systerskap inte kan fungera för andra som "precis som jag inte kan inbegripas i den vita, heterosexuella, medelålders, medelklass, funktionsdugliga och kristna normen" då undrar man vem som kan inbegripas i detta - det kan ju inte vara speciellt många procent av Sveriges befolkning som passar in på allt det där. Och skulle systerskap bara vara till för dem som passar in i normen?

Nej, det intressanta här är att alla faller utanför det som utmålas som norm - alltså fås vi alla att känna oss som en utesluten minoritet. För om majoriteten förut ansågs driva kampen är det nu minoriteten som ska vara förändringens aktörer.

Paradoxalt nog är det ofta samma personer, som har gått från att säga att de var "folket", till att definiera sig som en minoritet.

Det här beror på att analysen av samhället har förändrats. Från att tala om makt och förtryck har man börjat tala om normer och avvikande. Majoritet har blivit ett ord med konservativ laddning, när det egentligen bara betyder att det är många som har det som en själv.

För det råder ingen tvekan om att det finns konflikter mellan kvinnor på grund av klass, etnicitet, sexuell läggning och så vidare - men under ytan utspelar sig ett helt annat drama.

Det är konflikten mellan två verklighetsuppfattningar: den materialistiska och den postmoderna. Det har inte med identitet att göra, utan med ideologi.

Man säger: rätten att definiera sanningen har tillhört de mäktiga i samhället, den har varit eurocentrisk och patriarkal, även inom feminismen - därför ska vi inte ha någon sanning alls. Men bara för att privilegiet att definiera vad som är sant tillhört vissa, betyder det ju inte att inget är sant helt plötsligt.

Problemet med den "universella sanning" som formulerades av de tidigare feministerna är inte att den var universell, utan att den inte var det.

All handling börjar med att man frågar sig: hur ser det ut? Vad har vi gemensamt? Man har inte sanningen, men man har upplevelserna, och genom att jämföra dem med varandra strävar man efter att förstå.

Det är därför vi känner en så stor befrielse när marxisterna säger till oss: Det går att förstå världen! Och lika stor besvikelse när postmodernisterna säger: Det är inte som ni tror, vad ni än tror - det är inte på något sätt alls.

Men är det något som är i majoritet bland feministiska teoretiker i dag, så inte är det vad man kallar "majoritetsfeminismen" utan kritiken mot den, och i resten av samhället regerar en urvattnad variant av queerfeminismen: ska man ordna en utställning eller fixa pengar till ett projekt i dag, då är det varken genus eller mångkulturellt som gäller, utan queer.

I många fall handlar det bara om ord och har knappast någon större betydelse eftersom resultatet blir ungefär samma ändå, men ibland finns det en ideologisk skillnad.

Regissören Farnaz Arbabi berättar, också i antologin "Äga rum", om en feministisk föreställning hon satt upp i Danmark: "Men om man säger feminism i Danmark så börjar folk gäspa och sucka och se framför sig manshatande kvinnor med håriga armhålor. Så de har valt att kalla det 'queer' eftersom queer har en sexigare klang och man associerar till natt- och klubbliv, tydligen."

Hon säger att det är tur att vi kommit längre i Sverige, men jag är inte säker. Läs till exempel Natalia Kazmierskas analys av Bang-redaktörernas avhopp i Expressen 28/2.

Allt skylls på separatistkvinnorna på Kvinnohuset en "historisk afton" för sex år sedan. Vad hände där? En man som bytt kön till kvinna blev utkastad.

Det här är en händelse som det talats så mycket om att den snart kommer att få skulden för kriget i Irak också, vänta bara.

Kazmierska använder sig av en gammal patriarkal figur: allt är feministernast fel.

Skillnaden är att förr var det män som använde det mot kvinnor, nu är det liberala kvinnor som använder sin position till att racka ner på radikalare feminister.

Kvinnogrupper berättar för mig att de inbjuds titt som tätt till teveprogram, men aldrig för att själva bli intervjuade, utan för att sitta i publiken och hetsa mot någon deltagare som programledaren tycker att de borde ogilla. Kan det visas elegantare?

Feministernas roll är redan utdelad: att hetsa - mot vad spelar mindre roll.

"Feminister rasar" är en så inarbetad figur att det knappt längre behövs en feminist som rasar, för att alla ska gå i gång och rasa mot henne. Hon pådyvlas alltid de åsikter som står i motsats till de rådande: om hon förut var omoralisk och ful, är hon nu moralistisk och gammeldags - dock fortfarande ful.

Det finns även en annan aspekt på avståndstagandet från "majoritetsfeminismen" som man inte kan bortse från, och det är det implicita föraktet för medelkvinnan. För det är just ordet medel i medelklassen som föraktet riktas mot, mer än ordet klass.

Det är vanlig ingen vill vara - den som är vanlig blir bara en norm att ta avstånd från, inte en person att kämpa för.

Och man kan undra: vem - förutom Kvinnofronten som fortfarande driver kravet på sex timmars arbetsdag- tar kampen för det som de flesta kvinnor har gemensamt, nämligen brist på tid och dåligt med pengar?

Vem driver majoritetens krav i en värld där alla tror sig enbart tillhöra en minoritet?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.