Bibelns bok om Ester som räddar sitt folk är en berättelse om mod, ett mod fast förankrat i en tro. Alldeles oavsett påven Franciskus direkta ansvar för kidnappning och tortyr så var han högt uppe i den katolska kyrkans hierarki under militärdiktaturen 1976–1983 och han uppvisade inget mod, försökte inte rädda någon. Katolska kyrkan hade tvärtom en mycket speciell roll under diktaturen. Rollen som den förlåtande.
I samma källare där prästerna torterades, i samma hus där Dagmar Hagelin förmodligen dog, radades då och då fångar upp på kvällen för att få en spruta. Sprutan förlamade deras kroppar och de togs till flygplatsen där de fördes ombord på ett flygplan för att sedan kastas ut med bakbundna händer. Det som dödade dem var kroppens slag mot vattnet. Flera av dem som flög dessa flygplan och även andra torterare har vittnat om hur präster lät dem bikta sig. Prästerna sa att Gud förlät dem vad de gjorde.
Den nye påven åker tunnelbana, har slitna skor och lagar sin egen mat. Intellektuell och bildad är han också en politisk spelare av högsta rang. Han har varit en av de starkaste oppositionella mot den argentinska djupt troende presidenten Cristina Kirchners förslag om homoäktenskap och att homosexuella skulle få adoptera barn.
Hade Vatikanen velat ha en man som bryr sig om fattiga och kan tredje världen hade de valt kardinal Sean O’Malley. Hade de velat ha en latinamerikan med ambitioner om att modernisera och öppna upp hade de valt São Paulos ärkebiskop Odilo Scherer. Men Vatikanen vill ha någon som kan befästa den traditionella katolska tron på den kontinent där det finns flest katoliker. Kanske vill de också ha en murbräcka mot den nya socialism som frodas på kontinenten. Klart är i alla fall att Argentina för andra gången får hjälp av Guds hand. Den förste är en man av folket med dyra vanor som vann fotbolls-VM 1986. Den andre är en man med enkla vanor och stora politiska ambitioner som ännu måste vinna.