Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

America Vera-Zavala om miljonprogrammen: Vad skulle Borges ha sett?

En tragedi i Gårdsten drar föreställningarna om miljonprogrammet till sin spets. America Vera-Zavala inspireras av Jorge Luis Borges och formulerar en vision för förorten.

Vad skulle Borges ha sett?

För det osannolika inträffade att Kronofogden och Räddningstjänsten kom till platsen samtidigt. Vad de två myndigheterna som krockade i porten sade till varandra förtäljde inte historien. Inte heller om de drog någon slutsats av varandras närvaro.

Det stod i alla fall klart att de lämnade platsen med sina ärenden outrättade. Ingen blev vräkt och ingen blev räddad. På platsen, i en brinnande lägenhet, fanns en död kvinna och ett dött barn, de två andra barnen dog på vägen till sjukhuset.

Av någon anledning kom jag att tänka på Jorge Luis Borges när jag läste om händelsen i juli. Hela historien var laddad som en novell av den argentinska författaren. I tidningarna spekulerades det direkt om att det var ett relationsbrott, att kvinnans make skulle ha dödat fru och barn innan lägenheten sattes i brand.

Men den geografiska punkten för denna händelse var inte Buenos Aires utan Gårdsten, beläget i det mer namnkunniga Angered i Göteborg. Och det faktum att det hände i en så kallad förort gav genast upphov till disparata associationer och allestädes närvarande fördomar. Den osannolika krocken mellan de två myndigheterna blev en perfekt symbol för förortens kombination av ekonomiska och sociala problem, patriarkalt våld och stigmatisering.

Vi vet ingenting om de döda. Men vi vet att Kronofogden tillsammans med bostadsbolaget denna morgon skulle vräka kvinnan och barnen. Och vi vet att barnen var mellan två och åtta år gamla. Med andra ord var de för små för att ha hunnit bli medlemmar i kriminella gäng, lyssna på nordamerikansk hiphop eller radikaliserats till IS-krigare.

Men hade de fått leva och växa upp hade de förstått att sådana som de blir förolämpade endast för att de lever på en viss plats, i en förort som av vissa människor kallas för no-go-zon. På det sättet börjar platsen, sedan tidig ålder, ge invånarna skam.

Vad skulle Borges ha sett?

Det argentinska geniet var som bekant blind och trivdes allra bäst på sitt vackra nationalbibliotek, bokstavligen omgiven av böcker. Men oraklet i Buenos Aires, som han kallades mot slutet av sitt liv, hade en förmåga att uppfinna världen på nytt. Och det är precis vad förorten behöver: en ny berättelse.

I en av Borges mest kända noveller beskrivs ”Alefen”, den enda plats på jorden där alla platser syns ur alla synvinklar. Antitesen till Alefen är förorten, och debatten om den verkar numera vara ett svenskt sommartecken lika typiskt som sommarprat och ostadigt väder. Från sina låsta positioner upprepar samma eller nya tyckare likartade åsikter som föregående år. Ofta handlar det om allt som har gått fel och vems fel det var. Men med Borges hjälp drömmer jag mig bort till framtidens förort sedd genom Alefen.

Där finns en deltagande demokrati där invånarna bjuds in att vara med och bestämma om budgeten. Där skapas nya stadsdelsnämnder som öppnar upp, ger insyn och medbestämmande i utbyte mot att människor tar ansvar för förändring och får tydliga rättigheter och skyldigheter. Där visar samhället att demokrati är något verkligt och inte bara ett kidnappat ord som namnger ett politiskt parti som ser som sin främsta uppgift att hetsa mot förortens invånare.

Där ligger framtidens miljöstad.

I stället för att vara en symbol över arkitekters onda avsikter och dåliga smak byggs förorten ut. Bland höga hus med gator utan bilar blir det Sveriges första klimatneutrala stadsdelar. Fossila bränslen fasas ut och kollektiva transportmedel flödar, solenergi används till max och stora vägar görs om till cykelavenyer. Grönsaker odlas på taken, sopor blir biobränsle och miljöjobb går till arbetslösa.

I Alefens förort är kulturutbudet integrerat. Teatrarna visar all den glädje och kärlek som finns i gatorna av komplexa problem och brustna framtidsdrömmar. Aldrig mer en pjäs om förorten utan konstnärliga ambitioner, aldrig mera korta tillfälliga projekt för vita medelklasstudenters våta drömmar om ghetton.

I huvudstaden renoveras Operan, Dramaten och Stadsteaterns scener samtidigt och cheferna tar äntligen chansen att söka verkligt nya berättelser och ny publik under tiden.

Kanske skulle jag där kunna få se en nyskriven opera som börjar med att Kronofogden och räddningstjänsten möts utanför en brinnande lägenhet. En berättelse som börjar i en fördom om en plats och som slutar på ett sätt vi aldrig kunde ana.

Den sanna sanningen om krocken mellan två myndigheter i Gårdsten kommer vi aldrig att få. Men själva händelsen visar på en komplexitet som sällan ryms i förortsskildringar. Mannen släpptes från häktet. Obduktionen visade att mamman förmodligen skadat barnen och sig själv, innan hon satte eld på lägenheten. Pappan förlorade hela sin familj och pekades dessutom ut som mördare.

Jag tar fram min favoritnovell, ”Emma Zunz”.

Kanske försöker jag skydda mig med fiktionen som sköld.

Jag klarar inte av att tänka mig in i situationen.

Att stå mitt i sommarlovet i en lägenhet med tre små barn och veta att Kronofogden snart kommer och ska ta ifrån mig mitt hem.

Därför läser jag ”Emma Zunz”, om mord, klasskillnader, skam, och osannolika sammanträffanden. Och jag blundar och ser Borges stå under en balkong i Gårdsten och skriva raderna som avslutar novellen som kanske rymmer några av de känslor som den desperata mamman i en svensk no-go-zon kände.

”Historien var egentligen osannolik men vann gehör hos alla, eftersom den i grund och botten var sann. Sann och verklig var Emma Zunz indignation, sann och verklig var hennes skam, sant och verkligt var hennes hat. Sann och verklig var också dem förnedring hon upplevt; uppdiktade var bara omständigheterna, tidpunkten och ett par namn.”

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.