Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Andreas Ericson: Dagens samtalsklimat behöver bli mer politiserat

Viktig politisk fråga? Filmen ”Ghostbusters” blev föremål för en hård debatt sommaren 2016.
Viktig politisk fråga? Filmen ”Ghostbusters” blev föremål för en hård debatt sommaren 2016. Foto: Sony

I den politiska debatten diskuteras svåra frågor som om de rörde sig om ett avsnitt av ”Paradise Hotel”. Andreas Ericson efterlyser en verklig politisering av samtiden.

Det personliga är verkligen politiskt. Det är många år sedan den sentensen gick från slagord till realitet. Tidigare var gränsen mellan den personliga och politiska sfären skarp. Vita män med än vitare peruker kunde som politiker skriva högtidliga deklarationer om alla människors likhet utan att ägna en tanke åt människorna som arbetade som slavar på den egna – personliga – plantagen utanför fönstret.

Men de senaste decennierna har politiken översköljt vårt gemensamma liv och nu står vi här med en samtid dränkt under politiska förklaringar och bortförklaringar. De områden som tidigare ansågs tillhöra de mest intima är i dag föremål för ideologi, analys och policy. Det kan gälla barnuppfostran eller sexualitet, böcker eller filmer, tonfall eller ordval. De mest oskyldiga fenomen går att tolka som skarpa ställningstaganden. De senaste åren har hårda politiskt motiverade diskussioner förts om så disparata fenomen som kulturmän, ”Ghostbusters” och skolavslutningar.

Det är i sig inget problem. Det är ofta klokt att se politik i vardagen. Det stora problemet är att denna massiva politisering av offentligheten är ofullständig. Den har nämligen bara delvis följts av motsvarande politisering av vårt gemensamma samtal. Det ser bara så ut på ytan, för retoriken, slagorden och splittringen har hängt med. Men inte resten av politikens väsen.

Samtiden är alltså inte för politiserad. Tvärtom. Den behöver bli mer politiserad.

Få av oss som diskuterar i spalter eller på sociala medier är politiskt medvetna så till vida att vi förstår att vissa frågor på riktigt är politiska och därmed uttryck för reella intressekonflikter, konkurrerande värderingar och kunskapsanspråk. Men framför allt att de kan bedömas olika på grund av att man använder delvis skilda ideologiska system.

Allt detta innebär att politik är förbannat komplicerat. Politiska problem behöver politiska lösningar: förhandlingar, kompromisser och avvägningar. De skapas av ett komplext kosmos av utsagor, anekdoter och argument. De slagkraftiga orden som är så lätta att ta till på sociala medier är bara toppen av isberget och de politiska processerna under ytan är massiva.

På så sätt bildar politiken ett universum av avvägningar och utfall. Det är inte något populärkulturellt universum där man kan lära sig reglerna eller där det räcker att läsa alla böckerna i serien för att vara relevant. Det är ett universum som är omöjligt att helt greppa. Det finns ingen exekutiv producent. Ingen manusförfattare. Ingen kan reglerna och vi famlar alla i blindo.

Det vore bra för vårt gemensamma samtalsklimat om fler kunde bli genuint politiska varelser. Bottna. Sätta sig in i politiska sammanhang från grunden.

Förutom på Twitter. Där är det i stället raka rör. Där härskar en naiv syn på politiken som ett område med facit. Som upplösningen av en tv-serie där alla lösa trådar samlas ihop. Eller tron på att politiska frågor kan faktagranskas och efter en eftermiddags googlande landa i att all komplexitet en gång för alla skingras. Som om det handlade om att lära sig en uppsättning föreskrifter kring retorik och symboler för att sedan dra blankt i sociala medier-striden: Ah, där försa du dig! Den där formuleringen avslöjade din verkliga agenda!

Allt det här är kanske inte förvånande då många av de flitigaste debattörerna inte har sin bakgrund i politiska partier och ungdomsförbund, utan i exempelvis populärkultur. Men att bli auktoritet på popmusik genom att bättre än andra kunna rabbla obskyra b-sidor har ingen motsvarighet i politiken. Du har inte mer rätt om samtiden bara för att du kan citera Ola Ullstens samtliga tal.

Det vore bra för vårt gemensamma samtalsklimat om fler kunde bli genuint politiska varelser. Bottna. Sätta sig in i politiska sammanhang från grunden. Läsa klassikerna. Lära sig att det finns många, många fler politiska paralleller att dra än just till Weimarrepubliken under några få månader i början på 1930-talet. Och acceptera den banala slutsatsen att två personer, där vi inte kan definiera den ena som godare eller ondare än den andre, faktiskt kan nå diametralt skilda svar på viktiga frågor.

Det kan vara svårt för den stridbara Twitterkrigaren att inse att politik i verkligheten nästan alltid innebär att flera i sig viktiga och sanna storheter är i spel samtidigt. Och att varje given situation inte kan innebära att samtliga optimeras.

Ytterligare läxa: politik är inte alltid strid. Ofta nog ligger de politiska kraftcentrumens svar ganska nära varandra. Vänsterblocket har accepterat marknadsekonomin inte bara som nödvändig utan som konstruktiv. Det borgerliga blocket ser tillgången till avancerade välfärdstjänster som självklar oavsett plånbok. Den odramatiska sanningen är att en ny svensk modell snörpt ihop den politiska verkligheten till mitten, där konflikterna rör små justeringar snarare än systemskiften, promillen snarare än procent.

Men i takt med att den partipolitiska klyftan krympt har den opinionspolitiska vidgats.

Utfallet från den här pseudopolitiserade samtiden är just synen på partipolitiken. Numera ses regeringsbildning snarare som en parceremoni i ”Paradise Hotel” där partierna (eller ibland till och med partiledarna) utifrån extremt ytliga attribut ska välja varandra. Nivån på den analysen kan falla mycket lågt. ”Liberalkonservativ hör ju alla att det inte funkar!” Analyser – eller ens kunskaper – om vad partierna svarar konkret på olika frågor verkligheten ställer till dem, är mindre vanligt förekommande.

Med ett annat språkbruk kan samma utveckling beskrivas som ett slags narrativisering av offentligheten, där en komplex verklighet inte sällan lånar drag av populärkultur. Eller obskyra eller missförstådda historiska epoker. Eller amerikansk politik (det västliga system som sannolikt står allra längst bort från det svenska). Det är det enda gemensamma språk vi har. De enkla och välkända narrativen blir bekväma att ta till, förment logiska och meningsskapande, men i praktiken intetsägande. Att försöka analysera svensk politik hösten 2017 med utgångspunkten att där hitta en blandning av andra världskriget, ”Game of thrones” och högstadiedisco är utsiktslöst.

Vad ska vi göra då? Ett modest förslag är att vi går back to basic. Skaffar kunskaper innan vi uttalar oss. Vi som ägnar våra dagar åt denna pseudopolitisering av offentligheten kanske borde sätta oss en mandatperiod i en kommunal nämnd och lära oss lite? Offra några kvällar på barn som behöver omhändertas, detaljplaner som överklagas och budgetar som ska gå ihop. Fundera på hur mycket våra stridsrop hjälper när lokaltidningen avslöjat mögel i äldreboendet eller när migrationsverket öppnar nytt boende och förväntar sig barnomsorg samtidigt som samhällets sista förskollärare lämnar.

Sedan kan vi öppna käften igen. Frågan är om vi kommer vilja göra det.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.