Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Anita Goldman: Kärnkraftens rätta ansikte

Atomåldern inleddes i krigstid och kärnkraftens militära ­paradigm är ännu oförenligt med det demokratiska samhällets moral. Det skriver Anita Goldman, författare till bland annat en uppmärksammad roman om den första atombomben.

De som säger att vi måste ha kärnkraft för att det inte finns något val säger också – implicit – att de litar på de myndigheter som har ansvar för denna i ordets egentliga bemärkelse livsfarliga kraft. Kanske slarvade ledningen för Fukushima lite med säkerhetskontrollerna och kanske har ledningen för Ringhals inte alltid varit 100 procent trovärdig, men i det stora hela kan vi lägga våra liv (och våra barns och barnbarnbarnbarnbarns) i dessa herrars händer.

Kanske intar jag en skeptisk hållning till ”experters” försäkran för att jag en gång satt med mina gasmaskförsedda småbarn och väntade på att bli träffad av missiler spetsade med kemiska och biologiska gifter, för att senare – när kriget var över – informeras av Israels riksrevisor om att gasmaskerna varit undermåliga och inte skyddat om det värsta skett. Under Gulfkriget erfor jag in på bara kroppen att de militära, politiska och intellektuella experterna var som tappade bakom en vagn när det verkligen gällde. De kunde inte skydda mig och mina barn.

Min djupdykning in i själva den historiska kärnpunkten (!) till den kraft som nu skrämmer och havererar i Japan har spätt på min auktoritets- och civilisationsskepsis. Under arbetet med ”Om jag så måste resa till Los Alamos” (2009), min roman om utvecklandet av den första atombomben mitt under brinnande världskrig, insåg jag att den amerikanska förnekelsen av såväl strålnings-effekterna som det gigantiska brott mot mänskligheten som bomberna över Hiroshima och Nagasaki utgör (analyserat av den berömde psykologen Robert Jay Lifton i ”Hiroshima in America. Fifty years of denial” från 1995), i hög grad är utbredd även i vårt land och etablerad långt upp i de så kallade bildade lagren av befolkningen.

Jag har av åhörare, läsare, vänner och kolleger upprepade gånger – när jag delgivit detaljer från atombombsprojektet i Los Alamos – fått höra kommentarer som ”Vetenskapsmännen visste inte egentligen vad de gjorde eller hur? De var bara på den tekniska sidan?” eller ”De hade väldigt dåligt samvete efteråt” eller ”Alla piloterna blev mentalsjuka efteråt” eller ”USA var tvungen att fälla bomben för att få slut på andra världskriget”.

Folk vill inte veta och får de veta vill de inte tro. De sentimentaliserar och de förtränger. Det gäller inte alla och hela tiden, men det gäller de flesta och det gäller absolut vårt offentliga samtal och våra kulturella kontrakt om vad som är god ton och vad som är ”hysteriskt och teknikfientligt”. Vem vill till exempel veta att vår civilisations elit, the best and the brightest, de som senare skulle anlända i lämmeltåg till Stockholm för att motta Nobelpriset i fysik (och som hade goda och långa liv!) faktiskt satt och räknade på vilken fallhöjd bomberna skulle åstadkomma den optimala förstörelsen eller att de slog vad (inför den första bombtestet i New Mexicos öknen) om ”bara” New Mexico skulle stryka med eller ”hela världen”, eller att den kultiverande vetenskaplige ledaren Robert Oppenheimer åkte skytteltrafik till Washington för att förmå det amerikanska flygvapnet att ”spara” några städer under det intensiva bombkriget mot japanska städer för att atombombens effekter skulle kunna studeras i detalj på en ”orörd” stad, eller att den japanska kulturskatten Kyoto sparades i sista ögonblicket eftersom president Truman hade sentimentala minnen av sin bröllopsresa dit.

Varför vet inte de som säger att atombomberna fälldes för att rädda amerikanska pojkars liv (som skulle gått till spillo vid en markoffensiv i Japan) att cirka 220 000 amerikanska soldater mellan 1945 och 1962 beordrades att bevittna kärnvapentester på nära håll. Soldater gavs order att utan skyddsutrustning marschera in i testområdena, så att man skulle kunna mäta de psykologiska och fysiska effekterna av bomben. Det djupt cyniska experimenterandet på den egna befolkningen och det egna landets naturresurser (för att inte tala om vad öbefolkningar i Stilla Havsområdet utsattes för!) är underligt okänt ännu i dag och exemplen alltför många för att kunna räknas upp här.

Mänskligheten inledde atomåldern i krigstid, den nya kraften utnyttjades genast för vad som förblivit det i särklass största hotet mot mänskligheten, och den har sedan dess omgetts med hemlighetsmakeri, förnekanden och direkta lögner.

Den så kallade civila kärnkraften kräver en hierarkisk säkerhets- och hemlighetskultur som är tvilling till krigsmaktens och långt från den demokratiska ordning vi tar för given. Och vilka demokratiska organ har beslutanderätt över växterna, djurens och våra barnbarsbarnbarns framtid, för att inte tala om de människor som lever om tio tusen eller hundra tusen år?

Vi vill se oss som såväl välinformerade som känsliga. Men det avgörande paradigmskifte som vår civilisation gått in i – och med öppna ögon! – sedan testandet av den första atombomben i New Mexicos öken den 16 juli 1945 har vi aldrig på djupet diskuterat eller internaliserat. Vi sentimentaliserar och förtränger. Vi föredrar att vara okunniga. Själv beklagade sig Robert Oppenheimer på 50-talet ”över det faktum att ingen etisk diskussion av vikt och dignitet har förts om atomvapnens problem” och ”över en civilisation som inte förmått att tala om sin förmåga att döda så gott som alla, förutom i försiktiga och spelteoretiska termer”.

Förträngandet kring det som är kärnkraftens krigiska och omoraliska paradigm är massiv, även i vår tid och vårt land. Kärnkraften står ännu i dag i motsättning till våra grundläggande demokratiska värderingar och moraliska kontrakt. Den måste avvecklas.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.