Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Anita Goldman: Konstnären Else Lasker-Schüler ville återförtrolla hela världen

Minnesfrimärke över Else Lasker-Schüler från 1975.
Minnesfrimärke över Else Lasker-Schüler från 1975. Foto: imago stock

I Tyskland räknas Else Lasker-Schüler som en av de stora lyrikerna – en centralgestalt inom expressionismen. Men hon är också värd att minnas som en föregångsgestalt för närmandet mellan judar och palestinier, skriver författaren Anita Goldman.

En varm julidag 1914 står en ensam kvinna på Marienplatz i München. Över sin axel har hon draperat den tyska flaggan. Den lilla mörka gestalten är klädd i orientalisk sidendräkt och har kort svart pagefrisyr, sådan som först på 20-talet ska bli modern. Är det en kvinna? Själv kallar hon sig ”Prinz Jussuf”. En kvinna klädd som man, en tysk klädd som oriental. Och som har mage att bruka den tyska flaggan på detta vis! Det är den 28 juli, dagen för det Första världskrigets utbrott och kvinnan heter Else Lasker-Schüler, hyllad poet från Berlin på tillfälligt besök i staden. Hon står där som en levande installation, en pågående provokation, hon iscensätter en enkvinnas-teater mot kriget, en djupt personlig protest. Hon blir genast arresterad.

I Tyskland räknas Else Lasker-Schüler som en av de stora lyrikerna, hon är en del av kanon, en centralgestalt i det tidiga 1900-talets tyska expressionism. Men i Sverige är hon sorgligt okänd. Förutom Peter Handbergs fina introduktion och tolkning av Lasker-Schülers lyrik i ”Dikter & porträtt” (Ersatz, 2008) finns ingenting på svenska och nämns hon över huvud taget är det i samband med Edith Södergran, vars diktning visar djupa influenser från den tyska kollegan: ”Else Lasker-Schüler är ju överjordiskt härlig”, skriver hon i ett brev till sin vän Hagar Olsson.

Lasker-Schüler, poet, dramatiker, tecknare och drottning i det berlinska kafélivet från 10-talet till flykten hals över huvud 1935 när nazisterna slår ned henne på gatan med järnrör, är föregångskvinna på många områden som i dag är mycket aktuella. Hon är flyktingen och exilförfattaren par excellence, hon är kvinnan som reagerar på extremt kvinnoförakt och rasism inte endast genom att dikta, skriva dramatik och teckna utan genom att – i ordets rätta bemärkelse – förkroppsliga sin konst.

Hon tråcklar samman ord och kropp, verklighet och dikt, hon är performancekonstnär innan sådana finns. Hon skapar och återskapar sin biografi, förändrar den, mytologiserar den. Hennes biomytografi blir en konstnärlig, livsnödvändig motståndshandling, ett svar på generaliseringarna av henne som kvinna och som jude. Hennes vapen är en fantastisk subjektivitet: karnevalisk, egensinnig, självutlämnande.

Själv kom jag att höra om Lakser-Schüler under åren jag levde i Jerusalem, dit hon flydde 1939 och dog – ensam, förlöjligad och olycklig – vintern 1945. I Jerusalem omtalas hon som en baglady, en färgstark, excentrisk person som skrev på det enda språk ingen ville höra. Bland sionisterna blev Else än mer en outsider genom sin dröm om försoning mellan araber och judar, genom sin vision av en judisk-kristen syntes och sin kärlek till det tyska språket.

Gershom Scholem, Martin Buber och Shai Agnon hade hon känt väl redan i Berlin, nu var de väletablerade i Jerusalem. De skämdes över sin landsmaninna som var så kufisk, dramatisk, ja, rent ut sagt pinsam. I Berlin hade hon känt alla och alla hade känt henne, inte endast de judiska herrarna som tog sig till Jerusalem, utan Franz Marc (den store expressionistiske konstnären med vilken hon samarbetade med en samling vykort), Max Brod, Franz Kafka, Vasilij Kandinskij, August Macke, Gabriele Münter, George Grosz, Stefan Zweig, Kurt Tucholsky, Ernst Toller, Karl Kraus och så vidare.

Till den febrigt kreativa miljön i Berlin anlände hon 1894, efter en barndom i en borgerlig, assimilerad judisk familj i en industristad i Rhenlandet. Efter ett kort äktenskap kastade hon sig ut i det vitala berlinska kafélivet, där konstnärer, författare, journalister, anarkister och socialister hade sitt andra hem. Medan hon ännu var formellt gift födde hon en utomäktenskaplig son, Paul, som dog 27 år gammal av tuberkulos. Vem fadern var har aldrig blivit utrett, men får man tro Lasker-Schüler själv var han en spansk prins.

Lasker-Schüler, så synlig som namnkunnig bohem och därtill en av de få kvinnorna i den expressionistiska rörelsen, blir en tacksam måltavla för den växande antisemitismen.

1900 skilde hon sig och gifte om sig med en ung judisk man, känd under namnet Herwath Walden, vilket Lasker-Schüler döpte honom till ”för att han var ren och fri som Henry Thoreau i sin stuga vid sjön Walden”. Han kom att bli en ledande teoretiker och aktör för den tyska expressionistiska rörelsen, såväl inom konst som litteratur. Han grundade den kända tidskriften ”Der Sturm” (Stormen) och ett galleri med samma namn. Över hundra av Lasker-Schülers dikter publicerades i ”Der Sturm”.

Efter skilsmässan från Walden 1911 skulle Lasker-Schüler aldrig mer ha ett hem, hon skulle leva i små sjaskiga hyresrum eller hotellrum, ibland på parkbänkar. Romanisches Café beskrev hon som ”vårt nattliga hem, vår oas, vår zigenarkaravan, vårt tält i vilket vi kan vila efter dagens smärtsamma slag”.

1914 blir hon erkänd som poet med diktsamlingen ”Hebräische Balladen” (Hebreiska ballader). Där fokuserar hon på bibliska figurer som trotsar alla hierarkier – nationella, klassmässiga och andliga. Hon besjunger inte kung David som den mäktiga konungen som tar Batseba till sin kvinna, utan typiskt nog den unge fåraherden som lever i kung Sauls palats, han som är far till Davids älskare Jonatan. Kärleken får hennes bibliska figurer att överträda gränser mellan kön och makt.

Hennes favorit bland de bibliska gestalterna blir förstås Josef, drömmaren och visionären, som också blir utstött ur familj och samhälle. Själv överträder hon gränsen mellan man och kvinna, mellan text och kropp när hon personifierar sig som ”Prinz Jussuf”, en orientalisk prins, utstyrd i silkeskläder, med ett ormliknande bälte och spelandes flöjt. Så uppträder hon inte bara vid diktrecitationer, utan hon börjar även underteckna sina brev med detta namn.

”Det var under mina nätter av djupaste förtvivlan som jag upphöjde mig till Prinsen av Thebe”, skriver Lasker-Schüler. Prinz Jussuf-gestalten blir ett uppror mot det som begränsar och förtrycker henne. Det hon inte säger rakt ut, men förkroppsligar i liv och dikt är: Så ni kallar mig för asiat? Nåväl, då är jag asiat, Prinsen av Asien, Jussuf av Thebe. Ni kallar mina dikterkvinnopoesi, nåväl då är jag prins med kortklippt hår och svärdet redo i gördeln. Mig kan ni inte nå i mitt rike vävt av ord och tecken, mitt magiska Thebe.

Lasker-Schüler, så synlig som namnkunnig bohem och därtill en av de få kvinnorna i den expressionistiska rörelsen, blir en tacksam måltavla för den växande antisemitismen. Karl Kraus kallar Lasker-Schüler ”den mest betydelsefulla lyriska poeten i Tyskland i dag”, men med erkännandet och berömmelsen blir också attackerna allt skarpare. Hon anklagas för att ”korrumpera det tyska modersmålet” och de tidningar – likt ”Der Sturm” – som publicerar hennes texter klandras för att ”introducera judiska svindlare och kriminell rappakalja”. Uttrycket ”språksyfilis” identifieras speciellt med Else Lasker-Schüler. Och då är det ändå ett bra tag till det 30-tal då hon upprepade gånger ska slås ned av nazisterna på gatan och introduceras som ”dotter till en beduinshejk” av en tidning när hon 1932 mottagit Kleistpriset, Weimarrepublikens främsta litterära utmärkelse. Hon fråntogs priset redan året därpå, hennes böcker brändes på bål, hon flydde till Schweiz och vidare till Palestina, där hon blev fast och dog vintern 1945. Hon är begravd på Oljeberget och Agnon läste kaddish över hennes grav och rabbinen läste hennes dikt ”Jag vet att jag snart måste dö” på tyska, ett väldigt etikettsbrott i dåvarande Palestina.

I Berlin är Else Lasker-Schüler inte ensam bland judarna om att använda Orienten för att omdefiniera sitt utanförskap till något självvalt och attraktivt. Många tysk-judiska författare anammar detta idealiserande av den orientaliska juden, vilken ses som ursprunglig och vild, andlig på ett djupt och naturligt vis. Han blir motpolen till den assimilerade, osäkra moderna tyska juden, avskuren från sina rötter, beredd att göra allt för att bli accepterad av det tyska samhället. Den bibliske juden sätts upp som en stolt kontrapunkt, en fantiserad förebild att ta till sig och att föredra framför de verkliga ”ursprungliga judarna”, de östeuropeiska chassiderna som strömmar in i Berlin efter de många pogromerna i Östeuropa.

Lasker-Schüler gör ensam motstånd genom att i konst och liv söka världens återförtrollning.

Orientalen Jussuf – lekfull, passionerad och färgstark – är en medveten motbild till det militaristiska och konservativa wilhelminska Tyskland, som snart ska kasta sig ut i det första världskriget. Lasker-Schüler gör ensam motstånd genom att i konst och liv söka världens återförtrollning. Så gott som alla hennes namnkunniga konstnärsvänner och författarkollegor ska smittas av första världskrigets nationalistiska våldspsykos. Till och med Martin Buber – senare identifierad med fredliga strävanden – entusiasmeras av den aggressiva nationalismen. Han skriver:

”Jag upplever att begreppet ’folk’ aldrig har varit så realistiskt som just nu. Om det blir krig och vi deltar, vi judar, då blir detta det sista provet som krävs av oss, efter ett sådant offer, en sådan vilja att sammangjutas i blod med folket, kommer all antisemitism att försvinna.”

Men Lasker-Schüler sätter sig till värn i liv och dikt: ”Jag kan inte språket/I detta kyliga land/Inte vandra i dess fotspår. (…)/Ständigt måste jag tänka på faraoskogarna/Och kyssa mina stjärnors bilder.”

Många år senare i Jerusalem skriver hon till Buber:

”Vet du hur vi kan lösa det judisk-arabiska problemet? Det finns endast ett sätt: genom att skapa glädje. Vi ska skapa en nöjespark för judar och araber och dit ska båda folken komma och äta Reibepfannkuchen, rida samma karuseller och spela på samma lotterihjul. Men över ingången måste det finnas en skylt: ’För Gud’”

Anita Goldman är författare, senast till boken ”Jerusalem och jag”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.