Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Anna Hallberg: Dags bryta upp från kritikens slutstation

Bokbevakning eller litteraturkritik? I Sverige finns numera ingen central tidskrift för kritik – och kanske är det därför vi saknar en ung och hungrig kritikerkår. Anna Hallberg har läst nya nordiska litteraturtidskrifter.

Har ni märkt den lilla förskjutning som ägt rum på senare år? Man talar inte längre om litteratur utan om böcker. Bokutgivningen ökar, tidningarna startar boksidor, bokcirklar har blivit på modet och minsta medieprofil med själv­aktning ser sig förpliktigad att sätta sitt namn på en bok.

”Det liknar en solskenshistoria”, skriver Jonathan Nielsen i le­daren till nya numret av den danska litteratur­tidskriften Standart, när han beskriver samma läge i Danmark och där de stora dagstidning­arna numera bjuder på omfattande bogtillæg. Eller bokbilagor som vi säger på svenska.

Vad nästan ingen vill prata om är att den specifikt litterära delen av utgivningen – alltså inte kändisjournalistik och debattböcker, utan poesi, prosa och essäistik – har sett sitt utrymme minska. Helt svartvitt är det väl inte. Att den politiska sakprosan har fått en nytändning är glädjande, men låt oss enas om att den konstnärliga litteraturen och kanske framför allt den mer djupgående essäistiken och litteratur­kritiken inte har det lätt just nu.

Eller, ännu hellre: Motbevisa mig! Ingen skulle bli gladare än jag.

Faktum är att det är precis vad Jonathan Nielsen och hans redaktions­kolleger i Standart gör. Motbevisar.

Solen, konstaterar Nielsen i sin ledare, skiner inte så mycket på ­litteraturen som vi tror – alla ”bogtillæg” till trots. Men so what: ”Vi vill en sak, dagspressen något ­annat – tidningarna skriver om böcker, Standart skriver om litteratur.” Och så relanserar de sig själva i ny formgiven utgåva, fullproppad med smarta, välskrivna kritiska essäer som verkligen vrider och vänder på vad litteraturkritik och skönlitteratur är och kan vara.

Det är tankeväckande att läsa Morten Kyndrups karaktäristik av Danmarks två väsensskilda huvud­kritiker, Lars Bukdahl och Erik ­Skyum-Nielsen, och där­efter jämföra med Lars Bukdahls egen ­artikel i tidskriften; som på sedvanligt tvärsäkert Bukdahlvis är lika allomfattande som den är auktoritär. Ett annat kritikerideal diskuterar Lilian Munk Røsing när hon skriver om ”Litteratur(&)kritik som eksistensforskning” där hon förespråkar en mix av professio­nalitet och inlevelse.

Surare tongångar hos Ohio­professorn Per Aage Brandt som muttrar att dagens kritik är pinsam och deprimerande, men om kri­tikerna skrev varje recension ”som en ­nekrolog, lika försiktigt som en sådan” skulle det kanske bli lite bättre.

Naturligtvis, som också Jakob Østergaard Nielsen skriver i en text om ”kritiken som litteraritet”, kan litteraturkritik fungera som ”startpunkter för att tänka vidare”.

Så verkar också dessa texter för mig. Jag håller med om något, tar avstånd från ett annat, men den vilande tanken vaknar ur semester­dvalan, det gör mig på gott ­humör.

I en artikel om ”litteraturkritiken i simuleringssamhället” inleder Arild Linneberg med ett citat: ”Detta är underligt: Vi har fler diktare än vi har kännare och uttolkare av poesi. Det är lättare att frambringa dem än att erkänna dem.”

Det låter som en rimlig iakttagelse.

Orden är Montaignes, tryckta 1508.

Så nej, det var kanske inte bättre förr, även om det var annorlunda. Och det är framför allt det som nya Standart handlar om, hur man kan förhålla sig i en litterär offentlighet som opererar på helt andra villkor än för femton år sedan. I Sverige har vi ju lidit brist på litteratur­tidskrifter i stil med Standart en längre tid. Därför har också cirkel­resonemangen gått varma härhemma: Hur ska vi kunna bedriva någon mer komplex form av litteratur­kritik när det inte finns några tidskrifter? Hur ska vi ­kunna göra några ambitiösa litteratur­tidskrifter när det inte finns någon ung hungrig kritikerkår? Hur ska en ung hungrig kritikerkår kunna komma fram om det inte finns någon plats att skriva på? (Dessutom är det ingen som vill betala.)

Åh, denna djävulska ändhållplats.

Just när jag sitter här och tjurar på samma gamla slutstation som vanligt händer det något. En snygg, intelligent och kul litteratur­tidskrift hamnar i mina händer. Det är riktigt papper, numret är lagom tjockt, knappt 130 sidor och det grafiska uttrycket är habilt men klädsamt, ungefär som det ser ut hos Ord & Bild.

Kanske blir jag lite nostalgisk nu, men det var så länge sedan jag fysiskt höll i en svensk litteratur­tidskrift som kändes basal och samtida utan omsvep. Vad OEI gör är någonting för sig. Liksom 00-TAL, Axess och Lyrikvännen kör sina egna race. Men det här är alltså en publikation som innehåller en del kritiska texter – om Robert Bolaño, Helena Eriksson och Dag Solstad bland andra – några skönlitterära bidrag, ett par introduktioner och en del essäer. Samt några rent tidskriftsmässiga inslag, som Magnus Hedlunds instruktion ”Uttryck denna dröm grafiskt” eller ”korsordsrecensionen” som är ett riktigt korsord. Det är kanske inte så fruktansvärt märkvärdigt egentligen, men i nuläget upplever jag det som en mindre sensation.

Vad jag talar om är nya numret av Kritiker, som visserligen har en svensk redaktör, men tidskriftens undertitel lyder: ”Nordisk tidskrift för litterär kritik och essäistik” och således kan man både läsa på svenska, norska och danska. (Medan exempelvis finska och engelska texter översätts.)

Kritiker har funnits sedan 2006 och starten har varit vinglig och ojämn. Även om det alltid har funnits något av läsvärde i tidskriften, har den också präglats av ett visst godtycke. Nummer 11 är det sista för sittande redaktören Annelie Axén, möjligen är det en förklaring till lyftet.

Efter Axén kommer Daniela Floman att ta över och det är bara att hoppas att Floman kommer att hålla samma aktuella, lekfulla och stringenta nivå. Kanske vågar man därmed tänka sig att Litteratur­Sverige kommer att gå ett ljusare decennium till mötes.

Danska och norska citat är ­översatta av Anna Hallberg.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.