Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Åtta olika sidor av papperstidningen

Föreställningen om dagstidningens död utgår ofta från mediets långsamhet. Men när nyheter sprids i realtid och tävlingen om att vara först är över finns det nytt hopp för papperstidningen. Den kommer att överleva, skriver Thomas Steinfeld.

1 Tidningen och samhället
På National gallery i Washington, tvärs över gatan från journalistikens museum, visades nyligen en utställning med titeln "The shock of the news". Namnet var en lekful hänvisning till en brittisk tv-serie från nittiotalet som kallades "The shock of the new", där konstkritikern Robert Hughes förklarade den moderna konsten för en mer eller mindre ovetande publik. Också utställningen på National gallery handlade om hur konsten under tidigt 1900-tal tog sig an tidningen, hur den framställde, bearbetade och integrerade det tryckta ordet. Den visade hur tidningar förvandlades till konstverk och hur konsten fortsatt att göra det fram till i dag. Tidningar finns faktiskt överallt i moderna konstverk, hos Pablo Picasso och Yves Klein, hos Andy Warhol och Gerhard Richter, hos Guerrilla Girls och Kim Rugg. Deras betydelse för den moderna konsten är minst lika viktig som de rosafärgade molnens funktion för barockens bildkonst eller den nakna kvinnokroppen för det akademiska måleriet.

Varför är det så? För det första utvecklar de den moderna konsten tidigt ett intensivt förhållande till det vardagliga och kortlivade, som antogs besitta större sanning än traditionen. För det andra är tidningen allmängiltig, ett anspråk som konsten önskar för sig själv. Och för det tredje har tidningen en unik fysisk realitet. Den väcker, känner man i bild efter bild, en märklig nyfikenhet: Man vill läsa hela artikeln som revs sönder för att användas i ett collage, man vill läsa texten bakom färgen som kladdades på pappret. På det sättet lär man sig att ingenting är så intressant som gårdagens tidning, med undantag kanske av tidningen från i förrgår.

I dagens läge är det inte så lätt att tala om sådana erfarenheter. Ty talar man om tidningen, så möter man för det mesta adventister – förväntansfulla människor alltså, som är övertygade om papperstidningens undergång och digitala mediers slutgiltiga triumf. Adventisterna har aldrig tänkt på varför den moderna konsten inte vill släppa tidningen som en av sina främsta inspirationskällor.

Vi behöver därför göra en analys av vad en tidning är, både som papper och tryck, men också dess sociala, ekonomiska, politiska och kulturella funktion. En sådan analys förutsätter till en början en del teori, som jag ber er om lite tålamod med.

2  Tidningen och medborgaren
Dagspressen, som vi känner den, uppstår i julirevolutionens Paris. Tidningar hade funnits tidigare i betydligt mindre upplagor, och för en begränsad publik av aristokrater. Kring år 1830 förändras nu tidningarnas villkor radikalt: upplagorna växer, tidningarna riktar sig till en allmänhet som förut knappast fanns, och priset sjunker. Förutsättningen för denna utveckling var att nyheter förknippades med reklam.

Det var alltså inte bara så att ett borgerligt samhälle skapade oändligt mycket mer nyheter än ett feodalt system med sina bönder och sina cykliska levnadsvillkor – utan också så att en ekonomi baserad på industriell produktion och utbud behövde en möjlighet att annonsera varorna. Båda dessa intressen förenas i tidningen. Längre än till denna punkt når de flesta historiska förklaringar till tidningens uppkomst inte.

Men det finns också en annan orsak. Det är det väsen som ingen någon gång har sett, hört eller känt, men som ändå behandlas som någonting som existerar i verkligheten: Jag menar samhället. Att det finns en stat och en nation märks i många avseenden, genom institutioner och gränser, pass och skatter, parlament och poliser. Att det finns en ekonomi är minst lika uppenbart, genom arbetsdagar och pengar, varor, vägar och fabriker, konsumtion och maskiner. Men hur märks egentligen samhället, och vari består det? Visst, det finns väljare och politiska dårar, släkt och vänner, arbetskamrater, skåningar och landsmän. Men även om man skulle kunna addera grupperna i alla så blir summan inte ett samhälle.

Ändå finns det ett samhälle, som motpart till politik och ekonomi. Det bekräftas genom en fungerande offentlighet där det finns tillräckligt många människor som tar sig an vad som händer med de olika grupperna, som uttrycker sin kritik eller sin uppskattning av vad politiken gör, som funderar över världens framtid i allmänhet och marknadens utveckling i synnerhet. I alla mer eller mindre civiliserade samhällen är det de så kallade medierna som står för denna materialisering – och än så länge är samhällets medium framför allt tidningen.
Tidningen var det första mediet, i vilket det borgerliga samhället kunde uppfatta att det verkligen fanns.

3 Tidningen och de olika ­offentligheterna
Det fanns en tid, det är inte många år sedan, när det i Tyskland var grovt opassande att ringa vuxet folk mellan klockan 20.00 och 20.15 på kvällen. Det var då nyheterna, "Tagesschau", sändes i första kanalen, så som Sveriges Television sände Rapport en halvtimme tidigare. Tyska Erstes Programm är en offentlig kanal, som finansierades genom licenspengar som varje ägare till en tv-apparat fick betala och som kontrollerades av en styrelse där representanter för de stora politiska partierna samt institutioner som kyrkor eller fackföreningar ingick. Eller rättare sagt: det gör de fortfarande, och också Erstes Programm finns kvar, och till och med "Tagesschau" börjar fortfarande klockan åtta, varje dag. Skillnaden är att du numera får ringa när du vill.

Endast med stor möda kunde Tysklands halvstatliga television klara konkurrensen från de privata kanaler som tilläts under mitten av åttiotalet. Dessutom har televisionen sedan några år förlorat framför allt de yngre tittarna till digitala medier. Det får konsekvenser. För några månader sedan, den 1 januari, förvandlades avgiften som betalades för apparaten till ett slags skatt som numera dras från varje hushåll. I pengar är skillnaden obetydlig, utan den är framför allt symbolisk, i och med att televisionen förvandlades från en halvstatlig verksamhet till en statlig institution. Kvarten under vilken man inte kunde ringa i Tyskland är förbi. Det var den stunden på dagen när samhället kunde möta sig självt.

Tidningen befinner sig i en annan situation. Visserligen vänder den sig också till allmänheten – adressaten är alltid hela samhället, även för den minsta regionala tidningen. Men tidningarna dolde aldrig att denna allmänhet vilade på stora begränsningar, både med hänsyn till upplagan, till priset, till distributionsområdet och, inte minst, till bildningsnivån. Om jag får fortsätta med Tyskland som exempel: Räknar man ihop läsarna för de seriösa, nationella dagstidningarna, så kommer man fram till en publik på inte mer än två miljoner människor eller 2,5 procent av hela befolkningen. Lägger man till veckopressens läsare och tar hänsyn till att det inte är så ovanligt att prenumerera på både en riks- och en veckotidning, som Die Zeit eller Der Spiegel, blir summan inte mer än fem procent av befolkningen. Tidningen är elitär, vare sig man vill det eller ej. Eller: tidningen är elitär inte trots att, utan på grund av att den vill och måste nå ut till allmänheten.

I samma ögonblick som tyska "Tagesschau" förlorade greppet om allmänheten, började den att skapa en tidning för sig själv. Den finns att läsa på nätet, och bjuder på utvidgad rapportering och specialskrivna kommentarer, på bakgrundsinformation och länkar till äldre och besläktade inslag, till serier av bilder och videofilmer. Under de gångna åren har denna nätsida gett upphov till en hel del illvilliga artiklar i papperstidningarna. Hur kommer det sig, frågade skribenterna, att befolkningens tvångsbidrag till den halvstatliga televisionen får användas till att skapa en öppen och kostnadsfri konkurrens till traditionell press – och detta när tidningarna har det mycket svårt? Jag delar inte denna kritik. Det är ju alldeles uppenbart att televisionens nättidning är ett försök att härma ett koncept som visar sig vara överlägset, både med hänsyn till halt och komplexitet – och framför allt har papperstidningen en kanske inte så stor, men dock elitär läsekrets kvar. Det kanske till och med är så att televisionens förlust av offentlighet kommer att gynna tidningen. Ty var finns numera samhället, om inte där?

4 Tidningen och den fysiska realiteten
Till de många skämten som tillskrivs greven Bobby, en fiktiv figur från femtiotalets Wien, tillhör förvåningen över att det händer precis så mycket i världen, varje dag, att det precis får plats i morgondagens tidning. I det gamla skämtet döljer sig en insikt om de grundläggande villkoren för en tidning: Man kan skriva om allting, ämnen och sätten att närma sig dem är näst intill oändliga, men man måste göra det på begränsat utrymme. Under lång tid var papperstidningens ändlighet en självklarhet, så att man över huvud taget nästan aldrig tänkte på den. Dock framträder denna skenbara självklarhet nu i kontrast till de digitala medier för vilka den inte gäller, vare sig med hänsyn till begränsat utrymme, begränsad aktualitet eller fixerad tidpunkt för utgivning.

Å andra sidan är tidningens ändlighet en nödvändig förutsättning för en ordning, som inte bara följer behovet att på något sätt sortera nyheterna, utan även fyller en symbolisk funktion. Denna symboliska ordning är närvarande i tidningens uppdelning i politik, ekonomi, kultur och sport, genom olika genrer från essä till kåseri, av tidningssidans uppdelning i spalter, av skriftstorlek, huvudrubriker och underrubriker. Denna ordning existerar innan den första raden är skriven. Ty den är tidningens ordning i en imaginär världsstruktur. För några rader sedan påstod jag att samhället visserligen finns, men som en föreställning som måste bekräftas, för att över huvud taget bli till någonting man kan förhålla sig till. Tidningen är en sådan materialisering, säkerligen inte den enda, men kanske den viktigaste – just på grund av att den skapar en ordning med en viss suveränitet. Den må vara fiktiv, men den har fungerat så länge det borgerliga samhället funnits.
Det är därför som de flesta stora tidningar i sina läsplattor härmar tidningens fysiska ändlighet med digitala medel som en illusion utan saklig nödvändighet.

5 Tidningen och auktoriteten
Den förmodligen mest framgångsrika kampanjen för en tidning utvecklades under nittio­talets mitt av reklambyrån Scholz & Friends i Hamburg för Frankfurter Allgemeine Zeitungs räkning. Sedan femtiotalet hade denna tidning en slogan som hette "Dahinter steckt immer ein kluger Kopf" – "där bakom finns alltid ett klokt huvud" – tillsammans med en enkel teckning, där man såg en stor öppnad tidning, "broad­sheet" förstås, som hålls av en man av vilken man enbart ser fingrarna och de korslagda benen, de senare klädda i ett par välpressade byxor och skinande svarta skor.

Denna kampanj förvandlade teckningen till verklighet, och så kunde man se – eller snarare inte se – författaren Hans Magnus Enzensberger i Bodleian library i Oxford eller dirigenten Kurt Masur bakom ett fönster i toppen av Chrysler building i New York City eller Ursula von der Leyen, den nuvarande tyska arbetsministern, bland hundratals vita kaniner. Kampanjen var framgångsrik inte bara för de vackra bilderna eller de prominenta personernas skull, utan för att den ställde tidningen i centrum av en mångfasetterad värld. Den behandlade tidningen som tillvarons överordnade auktoritet.

Av alla kvaliteter en tidning kan ha är auktoritet den svåraste att nå. Auktoritet äger man inte utan att först förvärva den, detta under lång tid och utan paus eller avbrott. Och uppenbarligen är det mycket svårare att bygga upp auktoritet än att förlora den, så som hände med den tyska veckotidningen Der Stern, efter att den 1983 publicerade Adolf Hitlers dagböcker, som visade sig vara en förfalskning. Men vad menas då med auktoritet? Kunskap, klokhet, omdöme, oberoende, pålitlighet till skillnad från "scoop"? Det finns faktiskt bara ett enda sätt att förvärva auktoritet: genom att vilja och kunna skildra och förklara vad som händer, i omfattande och djup mening, och att göra det om och om igen, under många år. Om samhället inte bara avbildas utan skapas av sina medier, så är sättet på vilket nyheterna berättas också ett mått på hur samhället uppfattar sig självt.

När det gamla formatet, alltså "broadsheet", avskaffades på bred front, i Sverige liksom i England eller Frankrike, hänvisades för det mesta till hur opraktiskt det var att läsa en sådan stor tidning inte bara i tunnelbanan utan redan på frukostbordet. Det brukade sluta med en klick marmelad på första sidan eller en irriterad granne.

Men hur kommer det sig att det grandiosa platsanspråket föreföll störande?
Jag misstänker att det egentligen var en illusion om modernitet som låg till grund för formatbytet. Och jag misstänker att man underskattade betydelsen av tidningens fysik. Om man öppnar tidningen framför sig, ett ark papper som i bästa (eller värsta) fall är nästan en meter bred och sextio centimeter hög, möter man, rent formellt, en förkroppsligad auktoritet. För att skaffa sig en föreställning om denna symboliska mening borde man i dag förmodligen inte längre fråga journalister. Fråga reklambranschen i stället: Om den bokar en helsida i färg på sidan fem i tidningens politiska del (!), för en väska av Louis Vuitton eller en bil från Volvo, så beror det inte bara på att företagen vet att de hittar en stor del av sina potentiella kunder bland tidningens läsare, utan också för att de vill snylta på tidningens auktoritet. Visserligen uttrycker de det på ett annat sätt, de säger "märke" eller "brand", men de menar samma sak. Och borde man inte bli lite misstänksam när man lägger märke till att det inte finns någon tidning i världen, inte ens New York Times, som lyckats överföra den auktoriteten från papperstidningen till nätutgåvan?

6 Tidningen och nödvändigheten att förklara
Tidningen måste innehålla en kritisk distans till politik, ekonomi och kultur, och den kritiska distansen måste fyllas med argument och motargument, med historiska exempel och allmänna funderingar, kort sagt: med försök att hitta begrepp. Långt innan konkurrensen med de digitala medierna började dock även de stora, seriösa tidningarna minska på de kritiska inslagen, i tidningens alla delar. När man hör ordet "kritik" tänker de flesta förmodligen på kultursidan. Men jag tror inte att det är på kultursidan som bristen på kritik blivit mest iögonfallande. Det måste i stället vara på ekonomisidorna.

Kultursidans uppgift är, bortom alla recensioner av litteratur, film, konst, dans eller teater, att skapa ett intellektuellt rum där man, på ett fundament av historisk och filosofisk kunskap, kan föra debatter med betydligt mer distans till politik och ekonomi än i tidningens andra delar. Och på en språklig nivå, där tidningen kan visa upp inte bara sin universalitet, utan också sin betydelse som bildningsinstitution. Det finns en intellektuell djärvhet till priset av reducerat ansvar. Inte i någon annan del av tidningen är samhället så mycket hemma hos sig självt som på kultursidan. Dock har den reflekterande distansen också börjat förlorat sin betydelse på kultursidorna – till förmån för intervjuer och hemma-hos-reportage. Bortsett från att det är väldigt lätt att överföra den typen av journalistik till nätet missar tidningen på det viset ett av sina viktigaste ämnen, när den hellre talar om stjärnor, kultföremål och ikoner i stället för att hårdgranska dem. Ty i alla västliga industriländer är kulturindustrin en av de mest produktiva branscherna. Och inte bara det: genom marketing eller kommunikation ingår kulturen i själva industriproduktionen. Det finns väldigt lite kritik som över huvud taget bryr sig om detta.

7 Tidningen och nätet

Sedan sjuttonhundratalet utvecklas medierna med allt större hastighet – eller, annorlunda uttryckt, är underkastade en process av krympande avstånd mellan händelse och nyhet. Att dagstidningen då måste konkurrera med snabbare medier är ingenting nytt: Sedan flera generationer tillbaka är den tryckta tidningen långsammare än radion eller televisionen – utan att för den skull verka vara dömd till döden. Tvärtom, i Tyskland var det sena nittiotalet en av tidningarnas mest framgångsrika perioder över huvud taget. Under dessa år experimenterade nästan alla stora tyska tidningar med att driva egna radio- eller tv-kanaler. De förlorade mycket pengar på dessa äventyr, och av det finns i dag enbart ynkliga rester kvar.

Den fundamentala skillnaden mellan 90-talet och dagens villkor är att digitaliseringen nu nått tidningen själv. Medan papperstidningen är och förblir ett mycket långsamt nyhetsmedium, deltar den samtidigt i det snabbaste mediet. Det skapar en spänning inom tidningen som ibland är svårt att uthärda. Det finns dock hopp: Om nu, med hjälp av de sociala medierna, nyheten har nått i kapp händelsen, så har den acceleration som sträckt sig över två århundraden nått sin slutpunkt.
Resultatet är inte bara att nyhetsbyråer och agenturer förlorat monopolet över nyheterna, utan också att tidens inflytande över medierna blivit mindre – tävlingen är slut, och det kan mycket väl hända att ett relativt långsamt medium som papperstidningen gynnas av denna utveckling.

De flesta tidningar publiceras en gång om dagen med en fördröjning på minst åtta eller tio timmar mot händelsen, nätsidan aktualiseras däremot fortlöpande. Det skulle dock vara fel att anta att nätsidan enbart vore ett mer aktuellt medium: På varje tidnings nätsida finns artiklar som är betydligt äldre än gårdagens tidning. "Online" betyder inte bara en högre grad av aktualitet, utan också ett större utbud av artiklar i förhållande till avstånd i tiden, innefattande ett väsentligt förkortat avstånd mellan händelse och nyhet. Det är dock intressant att följa, vilka artiklar på nätsidan som blir stående kvar till nästa eller nästnästa dag: Det är de längre, argumenterande, de som i format och struktur mer liknar en klassisk tidningsartikel. Man skulle kunna säga att det finns en papperstidning även på nätet, så som det finns nätartiklar i papperstidningen. Men det är inte hela sanningen: Ty pappersartikeln på nätsidan har underkastats en alltmer diffus tidsstruktur, medan papperstidningen på den punkten är helt entydig: en tidning per dag. När pratet om papperstidningens död förlorat sin kraft, kommer distributionen av formaten förmodligen att gå mer isär.

8  Tidningen och framtiden
Vi skall inte bedra oss själva: de digitala mediernas utveckling är långt ifrån avslutad. Tidningarna kommer att fortsätta förlora mot nätet på områden där material kan framställas på nätet mer effektivt. Dit måste förmodligen en stor del av blandade nyheter räknas. Men papperstidningen? Den kommer att bestå – under förutsättning att den når ett mer självmedvetet förhållande till sig själv. Att den drar nytta av papperstidningens unika möjligheter.

I Tyskland jämfördes för några år sedan den seriösa papperstidningen gärna med de produkter som varuhuskedjan och postorderföretaget Manufactum framgångsrikt säljer. "Es gibt sie noch, die guten Dinge", lyder företagets slogan, "de finns kvar, de goda tingen", och till dessa goda ting räknas stekpannor i gjutjärn från Skeppshult, tröjor i långfibrig bomull från små väverier i norra Schweiz samt handgjorda cykelväxlar från en liten finmekanisk verkstad i Veneto. Jämförelsen med denna bakåtriktade kultur leder dock fel – en nostalgisk tidning skulle ännu snabbare förlora sina läsare än en ibland alltför okritisk tidning. Men det är heller inte sant att den digitala kulturen totalt erövrar de yngres liv – ty det är de yngre som har återupptäckt cyklar med stålram, musik på vinylskivor och som har ett så intensivt förhållande till skriftens fysik att de vill ha bokstäver etsade under det egna skinnet.
Papperstidningen kommer att leva vidare. Men de förlorade annonsintäkterna måste åtminstone delvis kompenseras, och det kommer inte att gå utan nya affärsmodeller. Jag föreställer mig att man börjar arbeta med annorlunda betalmodeller på nätet, där tidningen uppträder så att säga kluven: en yttre tidning, som inte levererar mer än rena nyheter plus mycket välskrivna "abstracts" och "teasers", som leder till en betalvägg bakom vilken den egentliga tidningen finns, med bara kloka, välinformerade, välskrivna och grundliga artiklar. Och så ett mycket utvecklat system av "taggar" som leder djupt in i tidningens arkiv. Ty en sådan modell skulle tvinga oss att bli mycket bättre journalister än vi redan är. Och det är ju det som är meningen.



Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.