Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Även en konstnär kan hotas

När Migrationsverket vill utvisa en konstnär som tvingats fly Armenien är det en rättsskandal, skriver publicisten Arne Ruth.

Mina nyvunna vänner heter Narek Aghajanyan och Lilit Gazaryan. Vi är grannar i Norduppland sedan början av november. Narek och Lilit är gifta sedan tre år och flydde tillsammans från Armenien till Sverige vårvintern 2010. Efter ankomsten hit har de fått två barn: Mari, nu två år, och Carl, två veckor gammal. Deras asylansökan har vandrat hela vägen upp till högsta instansen, Migrationsöverdomstolen. Våren 2012 avgjordes deras fall. De dömdes till utvisning till hemlandet. På grund av tillökningen i familjen har verkställandet av domen uppskjutits.

Narek är bildkonstnär. Och det var ett konstnärligt verk som ledde till att han och Lilit tvingades fly. I februari 2008 genomfördes ett presidentval i Armenien med tydliga inslag av valfusk som följdes av spontana protester på huvudstaden Jerevans gator. Under två veckor växte skarorna till tiotusental. Upproret kulminerade på kvällen och natten den 1 mars. Polis och militär sköt skarpt. Tio människor dödades, två av dem poliser. Hundratals greps, delar av ledarskiktet i oppositionspartiet som Narek tillhörde anhölls och dömdes till långvariga fängelsestraff. Men ännu har ingen undersökning gjorts om ansvaret för dödsskotten. I stället för att konfrontera rättsfrågan valde regimen att stegvis genomföra en amnesti: först släpptes vanliga demonstranter, sedan gick man uppåt i skalan. De sista ledarfigurerna frigavs 2012.

Narek hade först hållit sig gömd i två månader efter skottlossningen. Så snart han återkommit till Jerevan kallades han till förhör, först två gånger till polisen och slutligen till säkerhetstjänsten, arvtagare till Sovjettidens KGB. Under det förs­ta polisförhöret tillfogades han njurskador med blod i urinen som tvingade honom att söka sjukhusvård i tre dygn. KGB-agenterna slog honom och riktade hot både mot honom själv och mot hans familj för att tvinga honom till passivitet. Han valde till sist att tillfälligt böja sig för hotet, gifte sig och inledde en internationell karriär genom att ställa ut sin konst i Venedig och Paris.

Men vintern 2010 bestämde sig Narek för att på tvåårsdagen av massakern ställa ut tio minneskonstverk på platsen för dödsskotten, med titlar som symboliserade regimens flykt från sitt ansvar. Han ansökte om tillstånd men fick nej. Myndigheten angav valet av tid och plats som skäl för avslaget.

Narek bestämde sig för att trotsa förbudet. En begränsad vänkrets kände till hans planer. Den 18 februari kom tre polismän till hans bostad med fullmakt att leta efter vapen. De kunde inte undgå att iaktta de tio konstverk som var i olika stadier av fullbordan. Två var helt färdiga och bar väl synliga inskriptioner: ”Det tvättade samvetet” och ”Den blodiga kronan” (riktad mot en blodbesudlad presidentmakt). När poliserna utan fullmakt beslagtog hans eget och hustruns pass gjorde Narek motstånd och bemöttes med våld.

Nästa dag slogs han medvetslös när tre anonyma män tog sig in i lägenheten. När han vaknade efter ett par minuter insåg han att de var i färd med att skära sönder hans konstverk. Av männens avskedsreplik framgick att de kände till att polisen lagt beslag på passen. En granne som larmats av Nareks mor ringde till närpolisen, som senare förnekade att man fått en anmälan. Narek och Lilit valde några dagar senare att köpa sig falska pass, en vara som i Armenien är lätt tillgänglig för den som har pengar. En vecka efter attacken tog de sig till Sverige via Moskva. Händelsen med konstförstörelsen finns beskriven i tre skriftliga vittnesmål från grannar som ingått i Migrationsverkets beslutsunderlag.

En kväll denna vinter, i ett snötyngt Norduppland, försöker jag beskriva en svensk parallell till massakern i Jerevan för Narek och Lilit: skotten i Ådalen 1931 när fem arbetare sköts ihjäl av militär. Jag reciterar Erik Blombergs ”Gravskrift”, först på svenska, sedan i min hemmagjorda tolkning till engelska:

”Här vilar, stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig.”

Jag berättar att dikten finns inristad på en minnessten på en lantlig kyrkogård i norra Sverige, och jag visar bilder av skulptören Lenny Clarhälls monument i Lunde, rest till 50-årsdagen av dödsskjutningen på platsen där de fem stupade.

Narek fäster sig direkt vid raderna ”Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Glöm honom aldrig.” De är, säger han, i ord vad han ville uttrycka med sina minneskonstverk. Men när jag redogör för skotten i Ådalen och det politiska efterspel som följde blir vi överens om att det finns en avgörande skillnad. I Jerevan försöker regimen tvinga fram glömska. Ådalenhändelsen hanterades däremot av en undersökningskommission som drog slutsatsen att militärens bruk av vapen var oförsvarligt. Man anförde visserligen så kallade förmildrande omständigheter, och militärledningen frikändes två år senare i Högsta domstolen. Men då hade socialdemokratin vunnit en jordskredsseger, och den så kallade svenska modellen startade sitt segertåg mot framtiden.

Vad hade hänt med svensk demokrati om den borgerliga regeringen i början av 1930-talet hade betett sig som regimen i Armenien? Jag misstänker att den svenska modellen hade kraschlandat innan den ens hunnit pröva sina vingar. En sak är säker: idén att låta en diktare och en skulptör skapa minnesmärken med tidlösa budskap skulle ha förblivit politiskt laddad under överskådlig tid. Oron efter Ådalen fanns kvar åtminstone till 1950-talet. När Blombergs diktrader skulle ristas in på minnesstenen protesterade kyrkoherden i Gudmundrå med motiveringen att han ville bevara sin kyrkogård som ”en fridens och ej en stridens ort”.

Armeniens styrande klick skyddar sina intressen. Deras mål är att få omvärlden att bortse från vad som hände 2008. Massakern ska begravas i glömska. Och de har en bundsförvant i det svenska Migrationsverket.

Kärnan i verkets motivering för beslutet att utvisa Narek och Lilit är följande stycke:

”Som nämnts ovan ifrågasätter inte Migrationsverket att Narek Aghajanyan har varit medlem i Conservative Party of Armenia. I detta sammanhang kan Migrationsverket konstatera att multipartisystemet erkänns i Republiken Armenien. (...) Den partipolitiska verksamheten som han har bedrivit har varit på låg nivå. Och hans mest aktiva period ligger dessutom flera år tillbaka i tiden. Det finns rapporter om händelsen den 1 mars 2008 (...). Migrationsverket kan konstatera att händelserna kring valet i mars 2008 ligger flera år tillbaka i tiden och kan idag inte utgöra grund för ett skyddsbehov.”

Jag har läst alla tillgängliga dokument som ligger till grund för verkets beslut. Förhörsprotokollen färgas från början till slut av uppfattningen att Armenien är en oklanderligt fungerande rättsstat. Narek blir utskälld när han vägrar att acceptera premissen att han en extra gång borde ha vänt sig till polisen för att begära en utredning om de tre männen som slog ner honom och skar sönder hans konstverk. Och när han försvarar sin protest mot att poliserna utan fullmakt beslagtog passen får han smäll på fingrarna av förhörsledaren:

”På vilket sätt försvarar du dina rättigheter när du gör motstånd mot en tjänsteman! Det skulle ha varit befogat att ifrågasätta beslutet eller polisens agerande hos denna instans som har fattat beslutet, polisen följde sina överordnades order och om de inte följde order så är det deras överordnades plikt att utreda detta.”

I verkets slutsatser ingår att varken polisens uppdykande elva dagar före den 1 mars eller de tre männens vandalisering dagen därpå har med Nareks bildprojekt inför tvåårsdagen att göra. Man avvisar tanken på en koppling mellan de båda besöken. Man hävdar att Narek har varit politiskt passiv sedan 2008 och därför inte kan åberopa en trovärdig hotbild 2010. Men man ger ingen förklaring till varför han plötsligt, utan att detta har samband med protestbilderna, skulle ha utsatts för passbeslag och fysiskt våld av okända personer.

En gång i tiden var svenska ämbetsmän väl medvetna om villkoren för sin verksamhet. De skulle följa sina föreskrifter men fick inte bedriva politik. Migrationsverket gör tvärtom. Man struntar i sina regler och ägnar sig åt politiska tolkningar av världsläget, i detta fall i strid mot UD:s uppfattningar. I en rapport från 2011 – året när Narek och Lilit fick sitt första avslag – slår UD fast att ”avsaknaden av trovärdiga utredningar” om vad som skedde 2008 och bristen på ”ansvarsutkrävande för dödsfallen” fortsätter att undergräva mänskliga rättigheter i landet. Man beskriver problemen med organiserat valfusk. Och man hänvisar till Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, som i en rapport samma år kritiserar regimens ovilja att klarlägga ansvaret för massakern.

Men Migrationsverkets handläggare vet att denna händelse ligger ”flera år tillbaka i tiden” och därför inte kan ”utgöra grund för ett skyddsbehov” för en konstnär som Narek Aghajanyan.

Han är inte vilken konstnär som helst. Vid trettiotre års ålder har Narek utvecklat ett färg- och formspråk som fungerar som en bildsymfoni. Regimen vet att avancerade konstverk som riktar sig mot deras historieförfalskning har en helt annan sprängkraft än politiska paroller. Därför kommer de att fortsätta betrakta Narek som en huvudfiende. Migrationsverkets behandling av hans fall är en rättsskandal.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.