Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Banalisera inte förlåtelseprocessen

Hämnden är ett av konstens centrala motiv, inte minst i William Shakespeares ”Hamlet”. Här i Berliner Ensembles uppsättning med Christopher Nell från 2013.
Hämnden är ett av konstens centrala motiv, inte minst i William Shakespeares ”Hamlet”. Här i Berliner Ensembles uppsättning med Christopher Nell från 2013. Foto: imago/DRAMA-Berlin.de

Ingen har påstått att förlåtelse innebär att offer och förövare skall leva harmoniskt i varandras närhet – men den som förlåter ger upp sin naturliga rätt att hämnas. Det skriver Anita Goldman i ett svar till Ann Heberlein och Johanna Mannergren Selimovic.

Googlar man på Desmond Tutu på Google finner man snabbt hans hemsida ”The Desmond Tutu Peace Center”. Där presenteras en vision om en mer tolerant värld och centrets program för unga kvinnors ledarskap, projekt för skapandet av ett fredligare klimat i Sydafrikas skolor, etcetera. Ett konkret bevis på att den förre ordföranden för den sydafrikanska sannings – och försoningskommissionen har en djup förståelse av att arbetet på förlåtelse och försoning är pågående och att han knappast upprätthåller den ”illusion av en konfliktfri övergång till ett harmoniskt samhälle där ett prydligt streck kan dras mellan krig och fred” som Johanna Mannergren Selimovics anklagar honom för. Kuriöst nog finns ingenstans på hemsidan ordet Förlåtelse. Inte heller en länk till en – mer eller mindre dyr – 30-dagarskurs där man får sin ” snabba fix” och blir god och förlåtande för evigt. Amen och Halleluja.

Efter lite mer googlande får jag upp kursen som i helsidorsartiklar i denna tidning så upprört två skribenter; ”Tutu Global Forgiveness Challenge” . Till min förvåning finner jag att ”kursen” är fri så jag signar upp och möter en Tutu som stakar sig inför webkameran, säger fel, skrattar, fnissar med dottern Mpho, bjuder in. Och tro inte att det är av misstag som Tutu låter denna feltagning stå kvar och bli just kursstarten; för prestigelösheten och humorn är kännetecknet för Tutu. Vi är alla både skröpliga och storslagna, tror jag Tutu vill säga. Kursen visar sig inte handla om godhet och synd, dygder eller Kristus. Tro mig, jag skulle reagerat. Jag är jude.

Modern forskning visar att förlåtelse minskar stressnivåerna, vilket i sin tur minskar risken för hjärtproblem, högt blodtryck, sömnsvårigheter och ångest. Förlåtelse är helt enkelt bra för hälsan. Men som alla vi som släpar vår gympabag till Friskis år ut och år in vet, är hälsa inte en snabb fix. Den måste underhållas och förstärkas. Dag ut och in i ett helt liv. Att antyda att Desmond Tutu inte skulle förstå den saken, han som satt igenom åratal av de vidrigaste vittnesmål under kommissionens arbete som han med stor ärlighet och självkritik redovisar i den fantastiska boken ”Ingen framtid utan förlåtelse”, är att visa respektlöshet inför en av samtidens få stora hoppingivande förebilder.

”I Sydafrika blev sannings- och försoningskommissionen ett instrument för skapandet av ”regnbågsnationen” – ett samhälle fortfarande präglat av apartheids orättvisor”, skriver Selimovic och verkar antyda att det skulle ha sett bättre ut i dag i Sydafrika om man gjort motstånd mot ”förlåtelsediskursen”. Och i stället vad? Utkrävt sin hämnd? Hur det Sydafrika skulle ha sett ut har vi nog alla föreställt oss i våra värsta mardrömmar och att så inte skedde är ett av det blodiga 1900-talets stora politiska och mänskliga mirakler, om man nu får använda ett språkbruk som verkar inge båda skribenterna beröringsskräck.

Jag tycker att de banaliserar förlåtelseprocessen och dem som arbetar med den, individuellt eller i politiska konfliktfält. Ingen har påstått att förlåtelse innebär att offer och förövare skall krama om varandra och harmoniskt leva i varandras närhet for ever after. I stället ses Förlåtelse som en pågående process, i vilken man upptäcker att den inte är villkorad av bekännelse och inte beroende av en gemensam överenskommelse om det förflutna, inte heller är den en ursäkt för förövarens handlingar. Men den som förlåter ger upp sin naturliga rätt att hämnas, förväntar sig inte återställd tillit, men beslutar sig för att dra ett streck och gå vidare.

Så kan processen ha sett ut för Robin Damelin, som liksom jag är djupt engagerad i ett land där ord som Förlåtelse och Försoning knappast står som spön i backen, utan är misstänkliggjorda och förlöjligade på båda sidor. Damelins son blev ännu ett offer i den palestinsk-israeliska konflikten när en palestinsk krypskytts skott mördade honom. I stället för att fastna i bitterhet och hat, blev Damelin aktiv i den fantastiska Parent’s Circle, där föräldrar som förlorat sina barn på båda sidor av konflikten möts, byter erfarenheter och går ut gemensamt och talar i skolor och offentligheten. Damelin beslutade att skriva ett brev till sonens fängslade mördare. Svaret dröjde mycket länge och när det äntligen kom var det ”knappast författat av Martin Luther King” som hon säger med den humor hon delar med Desmond Tutu och som så ofta saknas hos de oförsonliga och mycket rättfärdiga. Men efter mycket vånda beslutade hon att fortsätta sin kamp för försoning mellan de två folken, ” mitt liv är inte beroende av vad förövaren bestämt eller säger, jag är inte längre ett offer”.

Med beröringsskräck inför hopp och en andlig världsbild har de två skribenterna valt personliga exempel från individer som utsatts för övergrepp och som stannat i sin bitterhet eller ångest. Var och ett av dessa aldrig sinande vittnesmål är värda att berättas och vi är skyldiga att lyssna, ta in, respektera. Men det som ger oss kraft att gå vidare och utvecklas, det är människorna som brutit upp från offerollen och bitterheten och transformerat sina liv till den storslagenhet som jag är naiv nog att tro är varje människas arvedel.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.