Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 06:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/bengt-gustafsson-det-finns-inga-skal-att-ta-astrologi-pa-allvar/

Kulturdebatt

Bengt Gustafsson: Det finns inga skäl att ta astrologi på allvar

Ser du stjärnan på himlen?
Ser du stjärnan på himlen? Foto: IBL

Det finns inget mystiskt med himlen. Och det är ingen konst att beräkna planeternas positioner och rörelser. Människor som tror på astrologi förespråkar en steril och mekanistisk människosyn, skriver professor Bengt Gustafsson.  

Rätta artikel

Med växande beklämning läser jag Sara Martinssons artikel (DN 2/1), där hon försöker belysa astrologins ställning i vår tid. ”Pseudovetenskap eller evig visdom?” frågar hon.  Båda tolkningarna tycks likställda när hos ser detta ”uråldriga system vinna ny mark när moderniteten brister”. Trots en generös katalog över olika marknadsaktörer på området lyckas hon undvika några begrepp som skulle vara adekvata för en konsumentupplysande journalist: falsk marknadsföring, geschäft och vidskepelse. 

Trots upprepade tester saknas vetenskapligt stöd för att astrologiska förutsägelser av händelser och karakteriseringar av personligheter skulle hålla (se vidare den aktuella Wikipedia-artikeln astrology). Inte heller känner vi till någon rimlig mekanism som skulle göra det möjligt för planeterna, som till exempel Neptunus som lyfts fram i DN-artikeln, att påverka våra karaktärer och handlingar. Gravitationskraften lär vara den kraftfullaste verkan Neptunus kan ha på oss. 

Annan verkan man kan tänka sig skulle vara genom ljuset, men det är tio gånger svagare än ljuset från de svagaste stjärnor vi kan se med blotta ögat. Neptunus ligger dock så långt borta att gravitationens dragning från planeten på våra kroppar är mindre än trycket från en mycket liten brödsmula som vi lägger på huvudet. Till detta kommer att tankar om Neptunus verkan på oss inte kan motiveras med ”uråldrig” eller ”evig” visdom: planeten upptäcktes först 1846 (även om Galilei lär ha misstagit den för en fixstjärna i sitt teleskop redan 1612). 

Men också andra ting gör Martinssons artikel, och de astrologer och andra ”experter” hon refererar till, grovt vilseledande. 

När astrologin florerade under medeltiden tycktes planeterna röra sig regelbundet, och nyckfullt, över stjärnhimlen. Planeten Mars, till exempel, kunde ses gå planmässigt från höger till vänster fram bland stjärnorna, men så vända och gå åt motsatt håll för en tid, och sen vända igen. Det fanns alltså både systematiska och tillfälliga rörelsemönster där uppe på himlen. Denna blandning av regelbunden ordning och oväntade händelser var utmanande, ja mystisk. Kanske, i sin blandning av det förväntade och det oväntade, en bild av människolivet. 

Det är en torftig syn på människa och samhälle som här presenteras som något märkligt och ”mystiskt”.

Men sedan Kopernikus, Galilei och Kepler bytt ut Jorden mot Solen i planetsystemets centrum fick planeternas rörelser naturliga förklaringar: vi såg på stjärnhimlen både resultat av planeternas egna rörelser runt solen och av den skenbara rörelsen när jorden ändrade position i sin bana. Och i och med Newtons insatser på 1600-talets slut blev planetsystemets rörelsemönster ett slags enkelt urverk, ja ett av de allra enklaste mekaniska systemen i naturen. 

I dag är det faktiskt så att en någorlunda begåvad person i tonåren ganska lätt kan göra ett datorprogram som med stor precision beräknar planeternas positioner och rörelser hundratals år tillbaks eller framåt i tiden. Att tro att detta urverk skulle påverka eller till och med styra vårt liv är den mest primitiva mekanistiska människosyn jag känner till. Så långt ifrån en ”mystisk” föreställning om människan man kan tänka sig.  Tror vi i stället att vi helt styrs av våra genetiska program, vilket jag inte heller gör, är det åtminstone en betydligt mer sofistikerad och rimligare människosyn. 

Jag menar alltså att Martinssons artikel bidrar till att marknadsföra en bild av astrologin som i grunden är helt vilseledande i dag. Det är en torftig syn på människa och samhälle som här presenteras som något märkligt och ”mystiskt”. Och dessutom på orediga grunder. 

Det hela blir heller inte bättre av att Martinssons artikel gör en oklar koppling till oron för klimatförändringarna och att det påstås att ”tjejer och ickebinära” i jämförelse med killar skulle vara ”öppnare” och ”empatiska mot sin omgivning” och därför lättare skulle lockas till en tro som egentligen gör oss alla till mekaniska marionetter på himmelsteatern. Också Martinsson själv påstår sig ha dragits till denna tro.  Men att hoppas att den är ”öppen” för lösningar av vår tids centrala problem, är självbedrägligt. Snarare ter den sig som en flykt in i ansvarslös omedvetenhet, låst i en steril och orealistisk tankefigur. 

Professor emeritus i teoretisk astrofysik, Uppsala universitet

Läs mer: Därför vänder vi oss till stjärnorna för att få svar