Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Böckerna som brändes bort från historien

Hemingways, Freuds och Marx verk överlevde flammorna den 10 maj 1933. Men inte alla författarskap klarade nazisternas eld. ”Det går att döda litteratur och idéer”, skriver Ola Larsmo på 80-årsdagen av bokbålet i Berlin.

Klockan halv tio på kvällen började det regna. Omslaget i väderlek ledde till lätt panik bland arrangörerna. Skulle någon alls komma? Man arbetade hårt med att hålla veden torr, tills alla böckerna var på plats. De som skulle brinna.

Det var kvällen den tionde maj 1933, exakt åttio år sedan. På Opernplatz (i dag Bebelplatz) i centrala Berlin, utanför Humboldt­universitetet, hade man ägnat dagen åt att täcka stenläggningen med sand och bygga upp ställningar för själva bålet. Och så börjar det regna.

Arrangörerna hade inte behövt oroa sig. När det var dags att tända hade 40 000–70 000 människor samlats – uppgifterna skiftar – för att se på när studenter och SA-män vräkte böcker i flammorna, som brann högre än vilken majbrasa som helst.

Den ende författare som själv blev vittne till hur hans böcker brändes var Erich Kästner. I en essä från 1947 beskriver han hur han tillsammans med en vän tog s-banan in till centrala Berlin och såg de unga SA-männen marschera upp till torget:

”Längst fram, där fanbäraren brukar gå, bar man i stället det avslagna huvudet från bronsbysten av Magnus Hirschfeldt på en stång. Man svängde det fram och tillbaka framför dessa det tredje rikets andliga elittrupper, som en sorts krigstrofé. Scenen hade knappast varit hemskare om Hirschfeldts blodiga och avhuggna huvud verkligen spetsats på en stång och burits genom Berlin.”

Sexologen Magnus Hirschfeldt, som brukar kallas en av de första gayaktivisterna, befann sig dock i säkerhet i Nice där han dog av naturliga skäl två år senare. ”Trofén” hade de unga nazisterna tagit då de några dagar tidigare stormat och ödelagt hans Institut för sexualforskning.

”Bålet tändes. Vagnar kördes fram som på en lastramp och böcker kastades av flitiga händer i bågar in i elden. Sedan tog Goebbels till orda. Han stod på en estrad full av mikrofoner och gestikulerade som en liten djävul ur helvetet. Han spottade och fräste och ropade upp författarna vid namn då deras böcker kastades i elden. Men det vi såg var ingen storinkvisitor, utan en simpel pyroman. Vad vi såg var den avfallne litteratens hämnd på litteraturen, tredjerangspolitikerns hämnd på allt intellektuellt motstånd.”

Sedan får Kästner själv höra orden ”Jag överlämnar Erich Kästners verk till flammorna!” Då pekar en kvinna i folkmassan på honom och skriker ”Där står ju Kästner!” SA-männen gör ingenting för att gripa dem, men de bestämmer sig ändå för att snabbt lämna platsen. På journalfilmerna från kvällen kan man sedan höra hur folkmassan hurrar extra mycket när man kastar Erich Maria Remarques böcker på bålet. Ett liknande vrål följer när man eldar upp böcker av pacifisten Carl von Ossisetsky. En ung kvinna håller sin uniformklädde man hårt i handen och ropar extatiskt: ”Sköna tider! Sköna tider!” Det är inte heller bara i Berlin som bokbålen tänds denna kväll, utan i 20 tyska städer. Framför allt vid de stora universiteten.

Kästner själv blev till skillnad från många av de andra ”brända” författarna kvar i Berlin. Politiskt drog han in huvudet, förhördes några gånger av Gestapo men fängslades inte. Men vad han inte visste där han gick mot stationen var att ”smådjävulen” Goebbels länge hade varit tveksam till själva spektaklet. Nazisterna hade haft makten sedan i slutet av januari och Goebbels själv hade varit minister för ”folkupplysning och propaganda” sedan i mars. Men en annan kampanj man lanserat i april, då man krävt bojkott av judiska affärer, hade inte fått den uppslutning man hoppats – allmänheten förhöll sig den gången rätt passiv. Kanske var det inte redan läge för en ny masskampanj. Men det fanns andra som tryckte på och krävde bokbål på ”otyska böcker”. Framför allt de tyska studenterna.

Den tyske litteraturkritikern Volker Weidermann har i sin bok ”Das Buch der verbrannten Bücher” (De brända böckernas bok, 2008) granskat hela förloppet i detalj. Som han skriver präglades studentkårerna i den sena Weimarrepubliken av en ”uttalat reaktionär, chauvinistisk och nationalistisk anda”. Tysklands förenade studentkårer, Deutschen Studentenschaft (DSt) valde 1931 också en nazistisk ordförande. Och efter maktövertagandet i januari 1933 ville DSt skynda på utrensningen av ”judiskt anstuckna skrifter” från högskolornas bibliotek – vilket vidgades till alla bibliotek och antik­variat. Kampanjen fick snabbt fart och under april stormade studenter, ofta i uniform, in i bokhandlar och bibliotek med en förteckning i handen över de böcker som skulle bort. Den hade sammanställts av en nazistisk bibliotekarie vid namn Wolfgang Herrmann, som länge haft dille på att upprätta sådana listor. (För honom gick det dock illa, då han senare kritiserade Hitler och hamnade vid Östfronten.)

Herrmanns lista omfattade 135 namn, varav elva kvinnor, den mest kända bland dem förutom Alexandra Kollontaj förmodligen Lisa Tetzner. Nelly Sachs nämns ibland som ”bränd”, men hennes namn verkar inte finnas med på originallistan. Där finns annars gott om kända namn – förutom uppenbara ”judiska” namn som Karl Marx och Sigmund Freud även sådana som Jack London, Ernest Hemingway John Dos Passos och hela familjen Mann. Men de namn som intresserat Weidermann är snarast de vi inte längre känner igen. Vad hände med dem?

De nazistiska studenternas tanke var just så radikal som den ser ut. Vissa idéer skulle för alltid slitas ut ur det intellektuella livet. Att bränna böckerna offentligt var inte bara en anspelning på inkvistionens autodaféer, utan handlade om att böcker av vissa författare helt enkelt skulle försvinna ur historien. Och, som Weidermann konstaterar, lyckades man skrämmande väl med vad man föresatt sig att göra.

Kästners essä slutar triumfatoriskt med orden att böcker inte låter sig förtäras av eld. Jo, säger Weidermann sextio år efter Kästner, det går att förstöra och förinta författarskap på det sättet. Weidermann går igenom listan, läser sig bokstavligen igenom alla de brända författarna – och konstaterar att många av dem faktiskt tystnade efter 1933. Just de böcker som brändes på torget har i hög grad försvunnit ur den tyska litteraturhistorien, just de författarna har fallit i glömska – och deras böcker är svåra att få tag på antikvariskt, då de nazistiska studenterna gjorde sitt jobb grundligt. Många av författarna drevs sedan i exil och kämpade för att hålla sitt skrivande vid liv – men i den mån de gjorde det var det oftast en ty­nande verksamhet.

Allt som brändes var inte det bästa i sin samtid. Mycket var tendenslitteratur, särskilt då romaner som i likhet med Erich Maria Remarques av nazisterna så hatade ”På västfronten intet nytt” skildrade första världskrigets fasor, och ofta sämre än han. Men Weidermanns granskning lyfter också upp flera författarskap i ljuset som hade kunnat bli centrala.

En av de mer intressanta är Armin T Wegner (1886–1978). Denne var under första världskriget på plats under folkmordet på armenier i det sönderfallande Osmans­ka väldet och hörde till dem som försökte väcka opinion mot vad som skedde. Mycket av dokumentationen går också tillbaka på hans foton och texter. Under trettiotalet gjorde han sedan sig ett namn som reseskildrare. Dagarna före bålet på Opernplatz skriver så Wegner sitt ”Öppna brev till Adolf Hitler”, där han varnar denne för att ge sig på Tysklands judiska befolkning. Det kommer att sluta illa, skriver Wegner, och skickade också en kopia på brevet till Martin Bormann. Sådant skrev man inte ostraffat. Wegner fängslades och torterades innan han lyckades fly till Italien, där han levde resten av sitt liv.

Wegner fick åtminstone en viss upprättelse före sin död. En annan författare som kunnat utvecklas, men som försvann in i exilen var Adrienne Thomas (pseudonym för Hertha Strauch, 1897–1980) vars bok om sin tid som rödakorssyster vid fronten blivit mycket populär. Också hon fortsatte att skriva i exil i USA, ofta spännande texter, men som för så många av de andra författarna blev det en rännil. Och mönstret går igen. Författare efter författare som Weidermann citerar återkommer till hopplösheten i att verka skild från sitt språk. Det gäller också Remarque, som på ytan klarade sig bra – men som i sina dagböcker återkommer till exilens frätande tomhet.

Weidermann visar övertygande hur bokbålet brände av en stor gren på den tyska litteraturen. Det går att döda litteratur och idéer. Det är också slående hur få av de brända författarnas böcker som kommit i nyutgåvor.

Det tyska nazistpartiet talade om ”Gleichshaltung” (samordning) för vad man ville åstadkomma – alla delar av det tyska samhället skulle samordnas, kultur, politik, allt. Och syndabockar skulle skapas. Detta är diktaturens logik som vi ser överallt i historien.

Vad som är svårare att förstå är den entusiasm som den sortens antiintellektualism verkar utlösa. På bilderna från Opernplatz kan man se studenter som med breda leenden hivar litterära klassiker på brasan. De är helt enkelt glada. ”Detta markerar slutet på den tillspetsade judiska intellektualiteten”, skriker Goebbels på torget. Och ”judisk” betyder här inte främst böcker skrivna av författare med judisk bakgrund. Det är själva ”intellektualiteten” i sig som är otysk, och således ”judisk”. För de tyska studenterna och bibliotekarie Herrmann var intellektualitet liktydigt med ifrågasättande – litteratur som visade fram det flerskiktade, det mångstämmiga, de skevande sidorna av tillvaron, så som man kan möta dem i romaner som den brända ”Berlin Alexanderplatz” av Alfred Döblin.

Det är i den sortens entusiastiska antiintellektualism som fascismens hat mot demokratin blir synlig – för fascismen är, i en mening, en reaktion mot demokratin. Demokrati betyder med nödvändighet mångfald. Att släppa fram olika röster med olika erfarenheter och våga låta olika berättelser om världen löpa sida vid sida blir den naturliga följden av ett demokratiskt styrelseskick. Den sortens mångfald utgör det verkliga hotet mot diktaturen.

Jag blir därför egentligen inte förvånad när Expo på sin hemsida lägger upp klipp ur en film från 1996 som visar hur sverigedemokrater iförda nazistuniform eldar upp ”judisk litteratur” och hyllar Hitler i ett litet hemkokt försök att upprepa det stora bokbålet i Berlin 1933. En av dem sitter i dag i partistyrelsen i skånska Höör. Den sortens demonstrationer mot mångfald blir man tydligen inte utesluten ur SD för. Kärnan i den ”svenskhet” partiet säger sig försvara har de aldrig definierat – annat än negativt, i vad det inte är.

Påtvingad enhet handlar alltid om att någon annan ska bort. Det är därför talibaner spränger antika Buddhastatyer för att redigera om sin egen historia. Och det är därför nazister bränner böcker. Studenternas leenden där på torget handlar om lättnad. Att slippa den oro som demokratins mångfald skapar.

Vill man trots allt vara litet av optimist i Kästners anda kan man konstera att några av de ord som brändes på Opernplatz faktiskt blivit kvar där, möjliga för alla att läsa. På bålet kastades även den tyskjudiske Heinrich Heines böcker. Minnesmärket på platsen är passande nog ett Heine- citat från 1821: ”Detta var blott ett förspel. Där man bränner böcker bränner man snart också människor.”

Källor

Erich Kästner: ”Über das verbrennen von Büchern”, Atrium verlag 2013.

Volker Weidermann: ”Das Buch der verbrannten Bücher”, Kiepenheuer & Witsch 2008.

Wolfgang Herrmanns lista: www.berlin.de/rubrik/hauptstadt/verbannte_buecher/schwarze_liste.php

Sverigedemokratens bokbål 1996: expo.se/2013/da-bokbal--nu-i-sd-styrelse_5853.html

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.