Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Boken som Thomas Mann aldrig borde ha skrivit

Den reaktionära krigspamfletten ”En opolitisk mans betraktelser” är svår att förena med bilden av humanisten Thomas Mann. Men boken är också ett viktigt dokument om vad krig gör med människans tankevärld, skriver Hans Ruin.

I sin nyaktuella självbiografi ”Världen av igår” beskriver Stefan Zweig de dagar då kriget bröt ut i Europa sommaren 1914. Den 29 juni sitter han på ett utomhuskafé i Wien då den lilla orkestern plötsligt slutar spela. Människor bryter upp och skingras. Nyheten sprids att tronföljaren skjutits. Men redan efter några timmar har livet återfått sin rytm. Franz Ferdinand var en impopulär person, ogillad av kejsaren själv, ingen trodde att denna händelse skulle få dramatiska konsekvenser.

Några månader senare var situationen en annan. Då hade Europas nationer samlat sig i kollektiv mobilisering. Zweig beskriver euforin i krigsförklaringens stund: ”varje enskild människa upplevde en förhöjning av det egna jaget […] hon tillhörde ett folk.” Det var en berusning som ”för ett ögonblick skänkte vår tids största brott en vild och nästan medryckande tjusning”.

Åren dessförinnan hade han tillbringat som litterär vagabond, med vistelser i Berlin, London och Paris där han etablerat intellektuella vänskapsband, bland annat med Romain Rolland. Att han själv inte drogs med i patriotismen tillskriver han sina resor, att han så nyss mött människorna bakom dem som nu framställdes som fiender.

Den nationella extasen drabbade också många författare och intellektuella, som i Zweigs ironiska bakåtblick ”ansåg sig förpliktigade att likt barderna på den urgermanska tiden med sånger och runor elda de framryckande kämparna”. Även forskare och akademiker drogs med i dansen, förklarade att striden var ett nödvändigt ”stålbad” och ett uttryck för de olika ländernas folkliga egenart.

En av dem som förlorade fotfästet under denna tid var Thomas Mann. Tidigt framträdde han som en av det stridande Tysklands intellektuella röster. Den geniförklarade författaren till ”Buddenbrocks”, ”Tonio Kröger” och ”Döden i Venedig” förklarade i artiklar att kriget hade en högre andlig mening, för tysk ”kultur” mot fransk ”civilisation”. För en krigsmotståndare som Rolland var Manns ställningstagande ett djupt svek mot humanismens uppgift.

Krigsåren var litterärt sett en ofruktbar period för Mann. Han förmådde inte upprätthålla sin konstnärliga integritet. Mycket kraft ägnades åt att idémässigt positionera sig själv i kulturkampen. Mot slutet av kriget samlar han dessa texter i boken ”En opolitisk mans betraktelser”. Bland många av hans läsare har den betraktats som en pinsamhet. Till skillnad från all hans prosa översattes den aldrig till svenska. Men nu, 2012, har detta otympliga stycke bok återuppstått i den svenska litteraturen i översättning av Per Landin och Urban Lindström på Atlantis förlag. Vad man än må säga om dess relevans är det en bedrift att ha överfört den till så stilsäker svenska, ja att över huvud taget ha orkat sig igenom denna osammanhängande, tröttsamma och bitvis chockerande osympatiska beredskapsessäistik.

Som älskare av romanförfattaren Mann skulle man helst se att denna bok inte existerat. Men liksom Louis-Ferdinand Célines antisemitiska skrifter är den en del av hans verk som man inte kan väja för om man vill förstå vad och vem han var. Men inte bara för att förstå Mann, utan också för att förstå denna epoks inre intellektuella liv och vad kriget gör med människors tankevärld, är boken ett viktigt dokument. Som en kropp i röntgenbelysning öppnar den sin egen tid för läsaren. I förlängningen blir den ett ofrivilligt stycke konst, där konstnären är betraktare och föremål i ett.

Boken erbjuder en rik provkarta på frånstötande åsikter och analyser. Krigets mening är att ”få massan att offra sig för idealistiska mål”. ”Folkens förbund i fredligt samförstånd är en chimär”. Kriget är ytterst sett inte en strid om territorier, naturtillgångar och makt, utan om Tysklands och därmed Europas andliga framtid. Den modernitet som representeras av det ”västliga”, av England och av Frankrike med dess revolutionära, egalitära och demokratiska tradition, är något i grunden främmande för Tyskland. Själva det politiska är främmande för Tyskland, eftersom landet inte är ämnat för demokrati. ”Ett levande europeiskt samvete och en övernationell ansvarskänsla finner man bara hos det opolitiska och antidemokratiska folket, närmare bestämt i Tyskland.”

Fienden är inte krigshetsarna och profitörerna, utan en gestalt som kallas ”civilisationslitteratören”, en socialt engagerad, progressiv, övernationell fredsivrare. I hätska och bitvis infama motangrepp på bland andra just Rolland och även Zola ringar han in denna typ. Bakom dem alla anar man den äldre brodern, författarrivalen Heinrich, som dock aldrig nämns vid namn. Det är åtminstone vad Hermann Kurzke hävdade i sin Mannbiografi från 1999 ”Livet som konstverk”, att vi skall läsa texten som en enda lång uppgörelse med brodern.

Med detta dokument i handen faller bilden av Mann isär. Hur är det möjligt att förena författaren till denna deprimerande reaktionära pamflett med den person som tio år senare i polemik mot den framväxande fascismen skulle stiga fram som det ”goda” Tysklands intellektuella samvete och som från exilen i USA skulle försvara just de civilisatoriska värden som här förhånas? Frågan är inte bara av histo­riskt intresse. Egenarten hos Manns ”konservatism” ställer också samtidens tolkningsoptik på prov.

Till att börja med handlar det om Nietzsche. Eller för att uttrycka det mer exakt: från början och till slut handlar det om Nietzsche. Ingen annan författare citeras så ofta. Tre personer har mer än några andra format min världsbild, skriver Mann tidigt i boken: Schopenhauer, Wagner och Nietzsche. Men bland dessa har Nietzsche träffat djupast. Mot slutet av boken ber han rent av om ursäkt, att ”jag ser Nietzsche överallt och bara honom”.

Under decennierna före kriget läste man Nietzsche i Europa. Man läste honom som kristendomskritiker och som förkunnare av en ny livsreligion, som moralist och nihilist, som radikal och som konservativ. Hans tankeprosa öppnade ett schakt i den europeiska mänsklighetens inre, en plats för möjliga revolutioner av alla färger och slag. Vissa bland nationalsocialisterna skulle senare annektera honom som högerrevolutionär, vilket det tagit ett halvsekel av mödosamt tolkningsarbete att korrigera. Den moderne Nietzsche som läses runt om på världens universitet är snarare en vänsterliberal civilisationskritiker, en föregångare till den kritiska teorin och dekonstruktionen.

Men vem var Nietzsche egentligen i politiskt hänseende? Frågan är komplicerad och omstridd. I Sverige publicerade häromåret idéhistorikern David Brolin boken ”Friedrich Nietzsche. Liv, filosofi, politik” som mot vänsterläsningen hävdar att Nietzsche var en typisk konservativ och delvis reaktionär i sin samtid. Han tittar då på hur han tar ställning till tidens frågor, som rösträtts-, arbets- och sociallagstiftning.

I flera avseenden avviker dock Nietzsche drastiskt från bilden av en konservativ. Det gäller hans radikala kritik av religion, kyrka och stat, liksom hans antinationalism och rent av antityskhet. Mot slutet av sitt liv förklarar han personligt krig mot alla antisemiter, mot Bismarck, kejsaren och mot hela den nynationella tyska självhävdelse som de förkroppsligar.

Hur man än väljer att tolka Nietzsches modernitetskritik förefaller det därför orimligt att på hans texter bygga en traditionell tysknationell kulturkamp. Ändå är det just vad Mann gör. Han enrollerar honom vid sidan av Luther och Bismarck som företrädare för en hotad tyskhet. Det skulle kunna stämplas som bedrägeri, men det är inte så enkelt. Hos Nietzsche finns tankar som lånar sig till en sådan utläggning.

Nietzsche är framför allt viktig för att förstå vad Mann menar med sin ”konservatism”. Från Nietzsche hade han lärt sig att betrakta vetenskapen och konsten ur livets perspektiv. Hos Nietzsche hade han hämtat den tragisk-ironisk-estetiska blick som upphöjt kan betrakta livet i dess uppgång såväl som i dess förfall. Denna blick, som var och förblev ett så viktigt instrument för hans konstnärskap, såg han hotad av en tidsanda där allting tycktes tvingas in i nyttans och framstegets förprogrammerade koreografi.

Manns konservatism framstår därför till sist som mer estetiskt än politiskt motiverad. Det är åtminstone ett sätt att tolka den egenartade definition av ”konservatism” som han framkastar mot slutet av boken, nämligen att den skulle vara detsamma som ”intellektets erotiska ironi”. För att följa honom fram till denna hisnande formulering av det konservativas väsen behövs några mellanled. I korthet bygger det på en kontrast mot en ”radikalism” som han likställer med en intellektualism som vill underordna livet en formel och som leder till ”renhetsfanatism”. Den konservativa människan blir ironiker i samma ögonblick som hon känner igen sig själv som ett intellekt som åtrår livet i vetskap om att det inte fullt ut kan gripas eller styras.

I dessa avslutande reflektioner öppnar sig texten för en mångtydighet och för en motstämma som kan anas genom hela verket. Mann erkänner öppet att ”konservatism” i vanlig mening strider mot litteraturens anda. Litteratur är ju ironi, analys, skepsis, och därmed i förlängningen demokrati. Genom sin ironi verkar litteraturen – också hans egen – ofrivilligt till förmån för jämlikhet och sociala framsteg.

Så framstår boken till sist som en märklig flaskpost från en förryckt tid. I efterhand låter den oss blicka ner i en av krigisk nationalism fördunklad konstnärssjäl som sänder en hälsning framåt till den han skulle bli. När kanonerna tystnat kunde han börja skapa igen. Sex år senare återuppstår han som författare till en av nittonhundratalets största idéromaner, ”Bergtagen”..

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.