Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Då var musiken av kvinnliga kompositörer bara en procent

Jo, kvoteringar ger roligare konserter. Det visar påverkansarbetet från kvinnliga kompositörer som nu börjar få genomslag.

En gång i tiden fanns ett särskilt kvinnoår. Det var FN som utropade året 1975 till kvinnornas eget, med särskilt fokus på full jämlikhet mellan könen och avskaffandet av könsdiskriminering. Ha! Det där var ingenting Marie Selander och jag såg röken av på Musikradion vid P2, där vi var unga producentvikarier. Men med FN i ryggen drev vi igenom en programserie om kvinnor och musik, där vi kunde berätta att det visst fanns och funnits såväl kvinnliga tonsättare som jazzmusiker. Som till exempel i den svenska tonsättarföreningen, som räknade en (1) kvinnlig medlem.

Men ur radions unikt rika grammofonarkiv – i dag plomberat – kunde vi gräva fram den ena märkvärdiga upphovskvinnan efter den andra. För det var på skiva de kunde höras, inte live; åtminstone inte på svenska scener och estrader. Det skulle dröja fram till 1990-talet innan kvinnliga kompositörer, oavsett genre, kunde börja nämnas i pluralis. Och det var först då som en och annan upphovskvinna tog plats på prestigearenorna – de stora konsertestraderna och skivmärkena. Som Sofia Gubaidulina, världens kanske mest efterfrågade orkesterkompositör just nu. Eller Kaija Saariaho, den första kvinna vars opera sätts upp på Metropolitan.

Här hemma har Karin Rehnqvist brutit genom glastaket, bland annat som kompositionsprofessor vid Kungliga Musikhögskolan. Och i dag tycks kvinnor nästan dominera på musikscenen, inte minst poppens, men också konstmusikens. I varje fall när de chefar över musiken på Sveriges Radio och i Berwaldhallen, liksom på Kungliga Operan och det anslagsgivande Statens musikverk. Men det är på Konserthuset och hos Kungliga Filharmonikerna som man kan höra dem. Närmare bestämt med fyrtio verk av trettio kvinnliga kompositörer denna säsong. Levande och döda, svenska och utländska. Annat var det för bara några år sedan, när det samlade utbudet kvinnlig musik hos svenska orkestrar och operahus utgjorde en (1) procent…

Tänk en motsvarande andel på museer och gallerier, teatrar och bibliotek!

Nu hör det till saken att det inte i första hand är de manliga kollegerna/konkurrenterna som snuvar kvinnorna på procenten. Utan döingar vid namn Brahms, Mozart, Mahler. Den lilla tårtbit som blir över för modern symfonimusik och opera ska delas av män och kvinnor, svenska och utländska. Delas lika? Nej, knappast. Men sjutton vet om inte damerna fått första tjing i år, just på Konserthuset.

Bakom den inbrytningen ligger ett mångårigt, målmedvetet lobbyarbete från landets kvinnliga kompositörer som nu burit frukt. Kanske surar deras manliga gelikar. Men faktum är att föreningen Kvasts konkreta krav på kvoter har gett en helt ny energi åt begreppet ny konstmusik. Inte minst med skickliga och spännande orkestertonsättare som Victoria Borisova-Ollas och Andrea Tarrodi i spetsen är det svårt att vrida klockan tillbaka till en ordning när ”modern musik” hanterades som en nödvändig men frånstötande ricinolja.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.