Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-22 03:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/carsten-jensen-danska-regeringen-ser-klart-pa-klimathotet-men-ar-blinda-for-migrationen/

Kulturdebatt

Carsten Jensen: Danska regeringen ser klart på klimathotet men är blinda för migrationen

Danmarks statsminister Mette Frederiksen på valnatten i juni. Foto: Philip Davali

I klimatpolitiken ser den nya socialdemokratiska regeringen i Danmark välgörande klart, men i migrationsfrågan sitter det blinda föraktet orubbat kvar vid makten, skriver författaren Carsten Jensen. 

I de blindas land är den enögde kung, lyder ett gammalt ordspråk. Det har nu hänt i och med den nya socialdemokratiska minoritetsregeringen i Danmark. De enögda har blivit kungar i det som fram till valet den 5 juni var de blindas land.

Om vi ett ögonblick dröjer vid vad den nya regeringen vill, får vi bilden av hur djupt vi hade sjunkit i de blindas land, i fråga om allmän framsynthet, civilisation och anständighet.

Vi hade blivit ett land där regeringen oförskräckt ljög om den globala uppvärmningen, och där målen, om de någonsin skulle infrias, enligt forskarna först skulle nås om 100 år.

Vi hade blivit ett land med dubbel lagstiftning, i fråga om etniska minoriteter bosatta i så kallade ghetton.

Vi hade blivit ett land där ett dittills aldrig tidigare skådat antal barn sparkats ner i fattigdom, eftersom man ansåg att deras misär skulle ha en motiverande effekt på deras föräldrar, som oftast var ensamstående mödrar.

Carsten Jensen: Den politiska kartan ritas om i Danmark

Vi hade blivit ett land där det slogs upp flyktingläger som Sjælsmark, där systematiskt organiserad vantrivsel skulle se till att barn och vuxna gav upp det sista hoppet om framtiden, för att nedbrutna åka tillbaka till krigshärjade länder där inget hem längre väntade på dem.

Så såg det ut i de blindas land.

Nu har de enögda vunnit.

Med sitt ena öga ser den nya socialdemokratiska regeringen välgörande klart. Vi får ett av världens mest avancerade svar på den globala uppvärmningen, med löftet om en minskning av de nationella koldioxidutsläppen med hela 70 procent fram till 2030. Vi ska inte bara göra upp med de fossila bränslenas dominans till förmån för hållbar sol- och vindkraft. Vi måste också gripa in i produktions- och konsumtionsmönstren, i balansen mellan privat- och kollektivtrafik, och drastiskt lägga om ett ansvarslöst lantbruk. Till och med våra dagliga vanor, den hårdnackade konservatismens sista bastion, måste vi förändra.

För det nya samhällets skull måste vi vara omsorgsfulla som mödrar med spädbarn i famnen, klarsynta som generaler mitt i ett krig, fantasifulla som konstnärer framför duken, orädda som barn när de leker, levnadsvisa som gamla kvinnor som sammanfattar sina livserfarenheter.

Men varför kallar jag de socialdemokratiska segrarna för enögda?

I invandringspolitiken kommer det nederlagsdrabbade Dansk Folkepartis blinda människoförakt sitta orubbat kvar vid makten. I Folketinget kommer det alltid att finnas en majoritet för det så kallade paradigmskiftet och dess stopp för alla permanenta uppehållstillstånd, och Socialdemokraterna kommer att leverera. Det är det blinda ögats politik.

Inger Støjberg, före detta minister för allmän misshandel av människor, skulle inte ha kunnat ge en mer passande välkomstpresent till sin efterträdare, själsfränden Mattias Tesfaye från den nytillträdda socialdemokratiska regeringen: en kulram i glada färger som symboliserar alla människoliv hon har förstört under sin ministertid.

Kulramens okända uppfinnare hade nog inte kunnat föreställa sig att kulramen också skulle döma över människoöden, men det gjorde den under Inger Støjbergs tid vid makten. Allt handlade om siffror och förenklade ekvationer, att utan skam och samvete reducera antalet flyktingar som Danmark tog emot, till mindre än minimum.

Mattias Tesfaye försäkrar lugnt att dansk flyktingpolitik kommer fortsätta vara lika avskyvärd som i Støjbergs kulramstappning. Godtycklighetens svärd kommer i paradigmskiftets anda för alltid hänga över flyktingarnas huvuden. Permanent uppehållstillstånd kommer vara fortsatt omöjligt att få, oavsett vilket land du flytt från, om det så är Syrien.

Bara om vi blundar med ena ögat, har vi rätt att känna oss överlägsna och hävda att vi står för en varmare, mer framsynt mänsklighet efter valet den 5 juni. Vi måste göra oss blinda för den omänsklighetens politik som förs gentemot flyktingarna och ignorera diskrimineringens många utropstecken, fastän de dagligen ropar invandrarna och deras efterkommande i ansiktet.

Med en radikal klimatpolitik kommer Danmark att vara ett föregångsland för det bästa i Europa. Med en lika radikal invandringspolitik kommer Danmark att vara ett föregångsland för det värsta i Europa.

Den nya miljöministern Dan Jørgensen erkänner utan vidare att han inte har några planer vad gäller den stora förändringen. Det låter inte heller som att han kommer anlita klimatforskare som rådgivare, utan lobbyister och de vanliga spindoktorerna.

Den yttersta högerflanken i Danmark är däremot en veritabel tankesmedja vad gäller att hitta på nya metoder för att plåga liv och hopp ur människor i nöd. Det fungerar ju, kan de mitt i valförlusten segervissa hävda, med hänvisning till en invandringslag som inte är något annat än en ondskefull fantasis allra galnaste påfund.

Det är den nya regeringens paradox: idéfattigdom, när det gäller att bromsa den globala uppvärmningen; idérikedom, när det gäller att plåga flyktingar.

Det senaste decenniet har socialdemokratin överlevt på lån från andra politiska ideologier, senast från populismen, inte bara i fråga om invandringspolitiken, utan också vad gäller kultur- och värderingspolitiken. Om partiet i dag över huvud taget har någon ideologi, är det inte populismen, utan popularismen, en brinnande önskan att vara populär, med strategier som följer samma metoder som en reklambyrå när en ny produkt ska marknadsföras. Socialdemokratin ägnar sig inte längre åt politiska kampanjer, utan åt marknadsföring baserad på opinionsundersökningar, fokusgrupper och spindoktorer.

Mitt i segeryran kippar socialdemokratin efter luft och idéer, men ett folkligt tryck kan tvinga den till liv igen, eftersom partiets jakt på popularitet tvingar det att vara lyhört. Klimatpolitiken kan bli socialdemokratins chans till överlevnad och förnyelse. Den stora förändringen vi står inför kräver inte bara en ny försoning mellan handens och andens arbetare, mellan arbetarklass och medelklass, utan också mellan danskar och invandrare, eftersom den stora mobiliseringen kommer kräva alla krafter, och ingen vara överflödig.

De positiva förändringarna i Danmark har bara inträffat tack vare ett omfattande folkligt tryck. Skolelevernas klimatstrejker och opinionsundersökningar som visade att oron över klimatet var folkets främsta prioritet, gjorde intryck på de politiska partierna. Opinionen vände, och socialdemokratin vände med den. Det är denna lyhördhet, ja, kalla det helt enkelt opportunism, hos de politiska partierna som det gäller att utnyttja i en folklig mobilisering.

Carsten Jensen: Lär av oss danskar – kapitulera inte för SD 

Historiskt sett är situationen förbluffande ny: befolkningen går före, politikerna släntrar efter. I det klassrum som världshistorien alltid är, är det befolkningen som står framme vid tavlan och politikerna som sitter i skolbänken.

Vi måste fortsätta utöva ett stort, också aktivistiskt tryck, skapa en outtröttlig folklig mobilisering. Vad gäller klimatet, invandringsfrågorna, den växande ojämlikheten. Det går en lång, besvärlig via dolorosa från folklig mobilisering till finansdepartementet, och det är kanske här vi ska börja, i samhällets motvilliga topp, med att i grunden förändra denna ämbetsmannakår.

Att de enögda har blivit kungar är ett framsteg. Men resten av oss måste kämpa vidare för att se med båda ögonen.

Danmarks idéfattiga politiker behöver oss.

Översättning från danska: Rebecka Kärde