Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-15 23:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/carsten-jensen-den-politiska-kartan-ritas-om-i-danmark/

Kulturdebatt

Carsten Jensen: Den politiska kartan ritas om i Danmark

Socialdemokraternas partiledare Mette Frederiksen flörtar med högerpopulismen. Foto: Johan Nilsson/TT

Valet i Danmark var ingen seger för socialdemokraterna. Partiet förlorade många upplysta röster till Radikale Venstre. Författaren Carsten Jensen ser en ny moralisk kraft stiga fram i dansk politik. 

En historisk seger för vänstern. Så beskrev Socialdemokraternas partiordförande Mette Frederiksen, som blir Danmarks yngsta statsminister någonsin, resultatet i det danska folketingsvalet den 5 juni.

Men hennes segerförklaring är bara en halv sanning. 

Dansk Folkeparti, som i årtionden varit ett av europeiska högerpopulismens mest solida och inflytelserika, har genomgått en spektakulär kollaps. Partiet förlorade 60 procent av rösterna, en tillbakagång från 37 ledamöter i Folketinget till bara 16. I årtionden har partiet satt dagordningen när det handlar om dansk invandrings- och flyktingpolitik. Nu har populistpartiet genom ett katastrofval reducerats till en paria, som ingen som drömmer om inflytande vill ta i med tång. 

I sitt segertal på valnatten framhöll Mette Frederiksen stolt att socialdemokratin med dess högerpopulistiska invandringspolitik har tagit tiotusentalas röster från Dansk Folkeparti. Hon nämner inte att hennes parti har förlorat lika många röster till de vänsterpartier som varit motståndare till misshandeln av flyktingar, och att Socialdemokraternas seger inte är partiets egen förtjänst, utan uteslutande beror på framgången för de partier som tar avstånd från dess invandringspolitik.

Den vänster som Mette Frederiksen åberopar är dramatiskt uppdelad i två läger. Å ena sidan står hennes egen socialdemokrati, som för tredje valet i rad står stilla i väljarstöd,  å den andra den kritiska vänstersidan, som går dramatiskt framåt. Den dramatiska framgången för den för den kritiska vänstern och den humanistiska mitten i dansk politik är också en misstroendeförklaring mot Mette Frederiksens farliga flirt med populismen.

En vedertagen sanning i dansk politik säger att invandringspolitiken alltid har varit en säker vinnarfråga från högersidan och ett lika säkert sänke för vänstern. En valseger för vänstern skulle därför bara kunna säkras genom antingen medlöperi med populismen eller total tystnad om invandringspolitiken. Om man ville ha makten var man tvungen att finna sig i extremhögerns rasism och misshandel av människor med en annan tro.

Det motsatta inträffade i denna valrörelse, då det humanistiskt orienterade Radikale Venstres partiledare Morten Østergaard valde att gå i konfrontation med Dansk Folkeparti och partiets förvridna värderingar, som inget vare sig borgerligt eller socialdemokratiskt mittenparti tidigare har vågat opponera sig mot. Han fördubblade inte bara sitt partis mandat, utan framstod i slutändan också som valets moraliska segerherre.

För bara ett år sedan avsade sig Socialdemokraterna allt tänkbart samarbete med Radikale Venstre, som varit dess historiska partner i många regeringar. Det var partiets humanistiska invandringspolitik som de fann omöjlig. Av samma anledning kunde de inte heller samarbeta med de övriga vänsterpartierna. I stället ingick de en allians med den yttersta högern i hopp om att få tillbaka de arbetarröster som de förlorat. 

Socialdemokraterna har röstat för de mest brutala åtstramningar av utlänningslagen. De har brutit sin traditionella historiska allians med medelklassen, som nu är på åt annat håll. Det är de partier som har varit i klok opposition till den främlingsfientliga populismen, som har fått väljarframgångar. Socialdemokraternas hämningslösa opportunism har inte en endaste gång gett dem några väljarframgångar.

Brottet är historiskt. Det var partiets stora historiska insats att förena arbetar- och medelklassen, högutbildade och lågutbildade, handens och andens arbetare, i en samlad rörelse. Den tiden är förbi. Socialdemokratin står i dag starkare hos äldre människor med låg utbildning i små, stagnerande landsortsstäder, men går tillbaka bland högutbildade i de dynamiska storstäderna. 

Valet 2019 ser ut som en seger för socialdemokratin. Men det kan lika gärna vara början till slutet för ett parti som, om det inte bryter med sin sjövilda sicksack-kurs, riskerar att falla ned i en destruktiv identitetskris. 

Danskarna har inte samma förhållande till demokratin som vi har till folkkyrkan. Vi nöjer oss inte med att bara gå dit vid högtiderna. Vi använder demokratin dagligen. Vi är inte söndagsdemokrater utan vardagsdemokrater, och det är vardagsdemokraterna runt om i landet som nu är på väg att vakna. Vi vill gärna behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Och de senaste åren, med en allt råare och mer konfrontativ invandringspolitik, har också varit fyllda av exempel på motsatsen. Det finns en rörelse runt om i landet mot större jämlikhet, större hjälpsamhet, större anständighet. Kanske är vi på väg in i de utsträckta händernas tid. Det är inte bara invandrare, som anstränger sig för att integrera sig. Många danskar anstränger sig också för att integrera sig i ett bättre, mer ömsesidigt samhälle än det som högerpopulismen står för.

Kanske kommer vi så småningom att sluta tänka i termer av den ödeläggande polariseringen mellan ”vi” och ”dom”. Kanske kommer vi en dag inte längre att se oss som danskar och invandrare, infödda och främmande, utan i stället som medborgare, som har lust och vilja att leva tillsammans, inte trots våra skillnader utan med utrymme för dem, också som källor till inspiration. 

Valet 2019 bekräftar att något nytt är på väg att ske i Danmark, som i två årtionden har varit fastlåst vid populismens frontlinjer. Vi längtar efter gemenskap, men inte på den inskränkta nationalismens premisser.

Övers. från danska: Björn Wiman