Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Clara Block Hane: Morgontidningarna måste städa sin egen bakgård

Journalisten Clara Block Hane minns två upplevelser från förr – men ser hur systemet och mentaliteten är intakta.

Det är en revolution det som händer, att #metoo får tidningar som Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter att berätta om vad män i maktpositioner gör, i bransch efter bransch. Att skammen placeras där skammen hör hemma.

Men en sak kvarstår: att städa på sin egen bakgård. 

Den här historien är en del av de kvinnliga journalisternas upprop #deadline och den handlar om villkor som ytterligt få andra yrkesutövare skulle gå med på. 

Det är länge sedan nu, ingen av chefredaktörerna är kvar, men systemet är intakt. Och det är därför jag (äntligen) berättar min historia, om varför jag slutade som dagstidningsjournalist och vad som fick mig att ge upp ett yrke jag älskade:

1. Stor dagstidning, liten redaktion: tre män och jag. De andra är anställda, två helt nyligen medan jag efter fem års heltidsfrilansande fått ett reportervikariat. En av männen trakasserar mig dagligen: kommenterar mina kläder, tjuvlyssnar på mina jobbtelefonsamtal och vill veta var jag sovit, med vem. Svarar jag ”själv” accepterar han det inte. Har jag en väska med träningskläder med mig är det stående skämtet att jag haft ”bortamatch”. Så jag slutar träna på vardagarna. Anpassar mig, mer och mer, och med konstigare och konstigare saker. Det pågår under hela vikariatet, i elva månader, först smygande men sedan värre, varje dag, hela dagarna och även under redaktionsmöten med de andra två. 

Det är aldrig någon som ber honom sluta. När jag pratar med vår gemensamma chef, redaktören, flabbar han och säger att ”X är kär i dig”. Jag hoppas på att bli anställd, jobbar så fort jag inte sover, skriver många och stora artiklar, omslag och mittuppslag. Blir uppmärksammad i Kulturnytt och chefredaktören skriver ett brev till prenumeranterna om en av mina intervjuer. Efter elva månader blir jag ändå inte anställd, eftersom X har hotat med att han i så fall ska säga upp sig. I stället får jag ett frilanskontrakt: ska skriva lika mycket men får inte vara på redaktionen, som om jag vore pestsmittad. 

Det är länge sedan nu, ingen av chefredaktörerna är kvar, men systemet är intakt. Och det är därför jag (äntligen) berättar min historia

Så när konkurrenttidningen erbjuder mig jobb tackar jag ja, går till chefredaktören och säger upp mitt kontrakt. Han frågar mig varför och till slut säger jag som det är, berättar hur jag blir behandlad av X. 

Chefredaktören säger att det är sexuella trakasserier. Jag har inte använt den termen, men kan ju inte säga emot. Han säger också att han inte accepterar det, men sen hör jag inget mer. Så nu ska jag sluta. Ringer min chef och frågar när jag kan bjuda på hejdå-tårta, som det är kutym att man gör. Han svarar att jag inte är välkommen. 

En (kvinnlig) redaktionschef har fått i uppgift att reda ut trakasserierna. Hon har inte kontaktat mig, varken ringt eller bett om ett möte, och det är nu utspritt att jag anklagat hela redaktionen för sexuella trakasserier. I sju år har jag jobbat för tidningen, det är mitt första ”vuxna” jobb och jag har praktiskt taget bott på redaktionen, men X är kvar och det är ingen som vill ha min tårta.

De andra umgås fortfarande.

Läs fler artiklar som DN har publicerat om #metoo.

2. Den nya dagstidningen, ännu större: Jag gör intervjuer och reportage, blir krönikör och får ännu mer uppmärksamhet, men är fortfarande frilans och har inte något som liknar en vettig månadsinkomst, dock en garantisumma som ska betalas den 25 varje månad. Det gör den inte, jag måste alltid påminna och vet aldrig om jag ska kunna betala hyran i tid. När jag säger till personalchefen svarar han: ”Hur kommer det sig att tjejer alltid har så bråttom med att få betalt?”

Efter ett år får jag ett vik: ska vara redaktör för en bilaga med tre redigerare och ett 30-tal medverkande reportrar. Alla är sura för att jag som är ung kvinna fått jobbet, men det går bra. Jag styr upp lämningarna så att redigerarna får vettiga arbetstider och får mycket beröm för hur jag gör tidning av chefredaktören. 

Han kallar mig ofta till möte, flera gånger i veckan. Ibland är det på hans rum, men ofta vill han att vi ska promenera. Varje gång tror jag att jag ska bli anställd, att jag äntligen ska få en trygg ekonomi. Men han vill prata om sig själv, fram och tillbaka i parker och på Stockholms broar. 

Jag har också en mellanchef: en man som efter öl med några kollegor på stan och när de andra gått åt det håll de bor plötsligt kysser mig. Han har fru och barn, och jag vill inte, så jag trycker bort honom. 

Efter det hälsar han inte på mig. Även chefredaktören är nu sur på mig, han säger att jag måste reda ut min relation med mellanchefen. Men jag har aldrig haft någon relation med honom? 

Den tjänst jag har utlyses. Jag har jobbat hela sommaren utan semester och säkert 80-timmarsveckor och söker så klart jobbet, men det går till en man utan dagstidningserfarenhet. Han har skrivit en så kul ansökan. 

Några månader senare träffar jag på fackets kvinnliga klubbordförande, på gatan utanför tidningshuset. Jag säger att jag är besviken på att jag inte ens gick till intervju. Hon verkar plötsligt arg, ögonen smalnar och hon ser blek ut. Och så säger hon vad chefredaktören och mellanchefen sagt: 

”Det fanns inga kvinnliga sökanden.”

Skribenten

Clara Block Hane är journalist och författare. En version av texten är tidigare publicerad i gruppen #deadline, som samlar journalisters berättelser om trakasserier och övergrepp.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.