Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Dan Jönsson: Hilma af Klint står för idén om konsten som en port till en annan, verkligare och bättre värld

Sveriges mest berömda medium spökar vidare. Samtidigt som Modernas stora Hilma af Klint-utställning precis har stängt och drar vidare till Berlin, ger museet ut en vacker bok.

I ”The Legacy of Hilma af Klint” ger nio konstnärer från vår egen tid olika svar på ett av af Klints gamla skisshäften, som reproduceras i sin helhet.

Det är fängslande läsning. Skisshäftet, från 1919, har den tyska titeln ”Blumen, Moose, Flechten” (blommor, mossar, lavar) och innehåller ett par hundra ”studier” där af Klint kartlägger växternas symboliska geometri och psykiska kraftfält. Så får man veta, till exempel, att vitplistern står för ”jämvikt inom den fysiska och eteriska kroppen”, och mögelsvampen för ”farliga tankar”.

Poetiskt nonsens, spekulativ kvasivetenskap? Absolut. Men intellektuella rymdfärder är nu en gång konstens privilegium, och det är ju inte för sitt ockulta tankegods Hilma af Klints bilder intresserar oss i dag, eller hur?

Nej – är det något som slår mig i vårens Hilmavåg är det snarare hur viktigt det tycks vara att ­markera avstånd till hennes teosofiska medeltidigheter genom att bädda in dem i en estetisk diskurs, som gång på gång betonar hur oerhört ”modern” och ”samtida” hon är.

Hur då, exakt? Modern, för att hon ville riva upp den gamla kons­tens traditioner? Nej: för att hon målade abstrakt. Samtida, för att hon vände sig mot tidens politiska och sociala oro? Nej: för att hon arbetade i serier. Kort sagt: aktualiteten i hennes verk reduceras till en formsak. Fast tar man bort den esoteriska substansen från af Klints verk är problemet att hennes bilder mest blir en dekorativ, abstrakt tapet för samtidskonstens visserligen problematiska, men ack så vita teorikub.

Men om nu sanningen är den att Hilma af Klint varken var särskilt ”modern” eller ”samtida” över huvud taget? Och att det är just det som gör henne så intressant?

Till min stora glädje är det just den tanken som tycks ha slagit de nutida konstnärerna i mötet med det gamla skisshäftet. Galnast är Cecilia Edefalk, som för ett spejsat, spiritistiskt samtal med Hilma själv (hon slänger rent av några förvirrade glosor med en liten lav). Men även Christine Ödlund håller en hög andlig profil i en märklig landskapsmålning tillägnad Helena Blavatsky, alla spiritisters moder.

Just den bilden ingår också i årets absolut bästa af Klint-hyllning, Gertrud Sandqvists ”I strömmen”, som ännu en vecka visas på Lunds konsthall. I denna pärla till utställning grupperar sig några samtida konstnärer kring en av Hilma af Klints långa bildsviter, vars symbolik och tillkomstprocess utförligt kommenteras av Sandqvist själv via audioguide.

Det är oupphörligt fascinerande, och ju längre man tränger in i resonemangen om känsloatomer, astralkroppar och eterplan, desto tydligare blir det att af Klints aktualitet inte ligger i det vår samtid bejakar, utan tvärtom, i det den förnekar. I en avförtrollad tid står hon för idén om konsten som en port till en annan, verkligare, bättre värld. Om hennes arv är värdefullt är det inte för att vi känner igen oss. Utan för att vi inte gör det.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.