Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Därför blev Borges aldrig Nobelpristagare i litteratur

Jorge Luis Borges.
Jorge Luis Borges. Foto: Eduardo Di Baia

Få Nobelpristagare i litteratur känns så självklara som Jorge Luis Borges. Desto märkligare att han aldrig förärades priset. Oscar Hemer har grävt i arkiven i jakt på en förklaring på det pinsamma förbiseendet.

I sin Borgesbiografi från 2004, ”Borges – a Life”, skriver Edwin Williamson att den argentinske författaren troligen skulle ha fått Nobelpriset 1976 om han inte just det året trampat i det politiska klaveret genom att äta middag med kuppgeneralen Videla och låta sig dekoreras av dennes chilenske kumpan Pinochet.

Vad Williamson grundar sitt antagande på framgår inte. Huruvida det stämmer lär vi få veta först om tio år, när 1976 års Nobelkommittés överväganden blir offentliga. Att Borges aldrig fick priset måste räknas till Akademiens grövre förbiseenden och det är en rätt vedertagen uppfattning att det hade politiska skäl. Dåvarande ledamoten Artur Lundkvist – El hombre Nobel för den spanskspråkiga världen – lät mer än antyda det flera gånger, bland annat i en intervju för tidskriften Quimera i början av åttiotalet.

Det ingår i Nobelprisets statuter att ta hänsyn till författarskaps ”idealiska rigtning”. Ezra Pound nominerades år efter år under femtiotalet och avfördes varje gång från diskussionen med hänvisning till hans ”demonstrativa fascistiska åskådning [som] också innefattar antisemitiska och överhuvud antihumana tendenser, som stå i uppenbar strid med Nobelprisets innebörd”. Till sist föll han även för åldersstrecket – ett omtvistat, till synes godtyckligt kriterium som tidigare hade fällt bland andra E M Forster. En ”helt och hållet kommunistisk orientering” var likaså komprometterande, åtminstone fram till mitten av sextiotalet. Pablo Neruda avvisades ett par gånger med den motiveringen.

Men om det nu stämmer att Jorge Luis Borges hamnade i samma giftskåp som Pound, Ernst Jünger och Louis-Ferdinand Céline så är det onekligen ironiskt med tanke på hans ”demonstrativt antifascistiska hållning” före och under andra världskriget – i grunden samma antifascism som, omstöpt till anti-peronism efter kriget, om inte försvarar så i varje fall förklarar hans förvillelser under sjuttiotalet.

Den unge Borges hade på tjugotalet tagit strid mot den invandringsfientliga kreolska nationalismen och i stället förespråkat en inkluderande criollismo som sökte inkorporera de hundratusentals invandrarna från Europa och Mellanöstern i en ny och öppen definition av den argentinska nationen. Mot nationalförfattaren Leopoldo Lugones, som under trettiotalet intog en alltmer fascistvänlig ståndpunkt, ställde han förstädernas ödmjuke diktare, anarkisten Evaristo Carriego.

Nazisterna, som i Argentina hade ett av sina starkaste fästen utanför Tyskland, anklagade honom (1934) för att försöka dölja sitt förmenta judiska påbrå och han besvarade angreppet i en elegant text med rubriken ”Jag, en jude”. Medan en stor del av den argentinska intelligentsian under kriget slöt upp på axelmakternas sida, stod Borges orubbligt fast i sin antinationalism, Efter kriget blev han en lika omutlig motståndare till Juan Peróns populistiska regim.

Läs mer: Mutangreppen mot Svenska Akademien

Peronismen är förvisso ett komplext fenomen som rymmer ett brett politiskt spektrum, från höger till vänster. Men den var och är otvetydigt nationalistisk och korporativistisk. Det är likaså odiskutabelt att Perón öppnade Argentinas famn för nazistiska flyktingar efter kriget och att han, när han själv tvingades i exil efter militärkuppen som störtade honom 1955, valde att fly till Francos Spanien.

För Borges representerade Juan och Evita Perón allt det han avskydde. Antagonismen var ömsesidig. Evita förödmjukade honom genom att dra in hans tjänst som stadsdelsbibliotekarie och i stället utse honom till ”kommunal inspektör av fjäderfä och kaniner”. Nio år senare, efter general Aramburus Revolución libertadora, skulle han mångdubbelt kompenseras för denna nesa genom att utnämnas till föreståndare för Nationalbiblioteket, en tjänst han behöll ända till pensionen, som råkade sammanfalla med peronismens återkomst till makten 1973.

Borges oreserverade stöd för Arambururegimens hårdföra antiperonistiska politik skiljde honom från flertalet kolleger och forna meningsfränder, som hade en mera försonlig syn på peronismen – om de inte rent av stödde den.

Under sextio- och sjuttiotalet såg så den åldrande och politiskt alltmer alienerade Borges sitt Argentina dras ned i en spiral av ekonomisk ruin, politiskt kaos och konfrontation mellan militären och den revolutionära vänstern. Peronistgerillan Montoneros trädde in på scenen 1970 genom att kidnappa och avrätta den då pensionerade Aramburu; en händelse som inspirerade en av Borges grymmaste berättelser, ”Den andra duellen” i David Brodies rapport.

Mardrömsscenariot kulminerade med den förhatlige Peróns återkomst, vilken skulle visa sig vara preludiet till ”det smutsiga krigets” förintelse. Dödsskvadronerna och försvinnandena började redan under före detta nattklubbsdansösen Isabel Peróns kortvariga styre och Borges var inte den ende som till en början misstog kuppgeneralerna för ”ordningens återställare”. När vidden av statsterrorns fasor så småningom blev uppenbar för honom tog han dock lika entydigt avstånd från militärjuntans ”kriminella regim”.

När Williamson spekulerade om Borges och Nobelpriset kunde han bara tillgå Nobelkommitténs utlåtanden fram till början av femtiotalet. Jag har läst yttrandena från 1955 till 1966, det vill säga så långt fram som de nu är offentliga.

TV: Så utses årets Nobelpristagare i litteratur.

Första gången Borges nominerades var 1956, alltså flera år före det stora internationella genombrottet (Formentorpriset 1961, tillsammans med Samuel Beckett). Hans namn följs av kommentaren: ”Av sakkunnigutlåtandet framgår, att förslaget ingalunda saknar intresse, men att den argentinske författaren dock icke på något sätt kan komma i förgrunden på årets lista”.

Därefter dröjer det till 1962, då han föräras ett mera utförligt omdöme: ”Denne argentinske särling, essäist och aforistiker, är utan all fråga en originell tankediktare, som i och för sig förtjänar att bli bättre känd, låt vara att han arbetar i en utstuderad klärobskyr, som icke tål vid alltför starka strålkastare. Hans spekulativa, ytterligt komplicerade litteraturgenre hänvisar honom till en kategori, som i varje fall har mycket litet att skaffa med Nobelprisets intentioner, och kommittén anser sig därför svårligen kunna anbefalla förslaget.”

1963 och 1964 nomineras han återigen och kandidaturen avfärdas med hänvisning till föregående betänkande, ”där den argentinske tankediktarens genre med all uppskattning av skarpsinnet och egenarten i dessa miniatyrer ansågs alltför speciell att i detta sammanhang motsvara prisets grundkaraktär”.

Så långt är det alltså på litterära, inte politiska, grunder han som ”tankediktare” anses falla ur ramen. Likväl hamnar han följande år på listan med tänkbara pristagare. Kommittén fäste denna gång Akademiens uppmärksamhet på möjligheten att dela priset och föreslog tre sådana lämpliga fall: Anna Achmatova – Michail Sjolochov, Jorge Luis Borges – Miguel Angel Asturias samt Samuel Joseph Agnon – Nelly Sachs.

Anders Österling reserverade sig i ett särskilt yttrande mot ett delat pris och påpekade att den enda gemensamma nämnaren i de båda förstnämnda fallen var att de skriver på samma språk, medan de i övrigt är ”vitt skilda författartyper med nästan motsatta syftemål och verkningsmedel”.

Det blev Sjolochov som ensam fick ta emot 1965 års pris – ett av Akademiens mest penibla val, från såväl litterär som politisk synpunkt. Denne socialrealist och sovjetapologet hade varit en av toppkandidaterna redan tio år tidigare och belönades kanske för lång och trogen kandidatur. Året därpå fick emellertid Agnon och Sachs dela priset (Sachs var 1966 nominerad i par med Paul Celan, som dock inte ansågs kvalificerad för utmärkelsen) och 1967 års pristagare hette – Miguel Angel Asturias.

Huruvida Borges var Asturias främste utmanare – eller om man fortfarande övervägde den absurda möjligheten att låta en argentinare och en guatemaltek dela priset – får vi veta först efter nyår. Oavsett vilket så tydde det mesta då, för femtio år sedan, på att även Borges skulle få Nobelpriset inom en snar framtid. Författare som upprepade gånger hamnade på kommitténs shortlist brukade till sist bli belönade – även i de fall då någon enstaka ledamot ihärdigt reserverade sig, som Anders Österling mot ”nihilisten” Samuel Beckett.

Men för Borges var nog i själva verket 1967 tillfället som gick förbi. Året därpå valdes Artur Lundkvist in i Akademien (efter Gunnar Ekelöf) och även om Lundkvist var en av dem som hade introducerat Borges på svenska så är det svårt att tänka sig två mera väsensskilda författartemperament. Brytningen dem emellan var inte bara politisk; den kan möjligen dateras till Borges första Sverigebesök, 1964. Lundkvist bad då den beundrade kollegan bedöma några dikter han skrivit – och fick ett uppriktigt svar.

Efter Asturias dröjde det bara fyra år tills det blev Latinamerikas tur igen. Men 1971 års Nobelpris gick som vi alla vet till den förut ratade Neruda – liksom Lundkvist tidigare mottagare av Leninpriset.

Född 1899 i Buenos Aires, Argentina.

Född 1899 i Buenos Aires, Argentina. Död 1986 i Schweiz.

Anses vara en av 1900-talets mest inflytelserika författare med noveller som ”Alefen”, ”Biblioteket i Babel”, ”Funes med det goda minnet och ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”.

Borges är väl representerad i svensk översättning. I höst påbörjas utgivningen av hans samlade verk på svenska i tre band, på förlaget Tranan. Redaktörer är Oscar Hemer och Lasse Söderberg.

Oscar Hemer är författare, översättare

Oscar Hemer är författare, översättare och professor i journalistisk och litterär gestaltning vid Malmö högskola.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.