Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Därför får vi ångest fast vi har det så bra

Vi i Sverige räknas till världens lyckligaste folk. Hur kommer det sig då att andelen med ångest och mentala besvär bara växer? Jonas Malmborg har läst en amerikansk medicinsk självbiografi om ångestens väg från grottan till radhuset.

Scott Stossel är en helt vanlig högpresterare. Infödd i en familj av idel välutbildade personer med framskjutna samhällspositioner. Uppvuxen i materiellt och kulturellt välstånd i Bostonförorten Belmont. Utbildad med toppbetyg från anrika Harvard. Skribent för prestigefyllda The New Yorker. Författare till en kritikerrosad biografi över politikern och fredsaktivisten Sargent Shriver. Redaktör för samhällsmagasinet The Atlantic, en tung institution i den amerikanska debatten. Lyckligt gift, fysiskt frisk och stolt far till två välskapta barn. Han har en bra lön, pengar på bankkontot och mat på bordet.

Trots det lever Stossel ett liv som i hög grad präglas av smärta och skräck. Redan som tioårig skolpojke konfronteras han med en förlamande och avgrundsdjup ångest. Ända sedan dess har han förföljts av en återkommande skräck – för att misslyckas, kräkas, dö, bli sjuk eller bara för att vara just skräckslagen, det som på psykiatrispråk kallas förväntansångest.

Under åren har ångesten bytt skepnad, men icke desto mindre varit en ständig följeslagare i Stossels fyrtiofemåriga liv. Vissa gånger har den yttrat sig som diffus och svårbekämpad dysterhet. Andra gånger som ett fysiskt syndrom med rusande hjärta, ymnig svett, svimningsattacker och kräkkänslor. Lägg därtill mer eller mindre irrationella fixa idéer, nojjor och fobier.

Stossel är nämligen inte bara en välutbildad och framgångsrik författare. Han är genetiskt och miljömässigt infödd i ett psykiskt mörker. Hans farföräldrar överlevde Förintelsen och överförde detta trauma på både barn och barnbarn. På moderns sida finns en historia av depressioner, schizofreni och neuroser.

När Scott Stossel nu väljer att dissekera sin och andras ångest med boken ”My age of anxiety” skrider han till verket som ett intellektuellt proffs. Självutlämnade, resonerande och problematiserande. Barndomsminnen och anekdoter varvas med samhällsanalys, medicinhistoria och forskningsresultat. Som personlig historia är det ömsom hejdlöst underhållande, ömsom smärtsamt sorgligt. Inte minst eftersom Stossel har genomlidit ångestens hela register.

Hans personliga lista över vad som framkallar fysisk panik är lång. Mycket lång. Att flyga, vistas på öppna platser, vistas i slutna rum, befinna sig på höga höjder, komma i kontakt med baciller och äta ost är bara några av de situationer som framkallar katastroftankar och fysisk kollaps. Ännu längre är Stossels lista över ordinerade behandlingsmetoder. Psykodynamisk samtalsterapi, gruppterapi, hypnos, meditation, akupunktur, yoga, andningsövningar, självhjälpsböcker och KBT-terapi – Stossel har prövat det mesta. För att inte tala om listan över utskrivna medicinska preparat. Thorazine, lexapro, zoloft, valium, xanor, klonopin, zolpidem, wellbutrin och serax är några.

Vad har då fungerat?

”Inget”, svarar författaren lakoniskt.

Vissa preparat har skänkt tillfällig lindring. Somliga tekniker har givit en distraktion som skapat stunder av andrum. Det finns inslag av självhjälp i Stossels bok, men de är begränsade till författarens egna erfarenheter. De metoder som fungerade eller fallerade för honom behöver inte nödvändigtvis fungera för den ångestridne läsaren.

Det är inte svaren i hans utforskning av ångestens anatomi som gör den läsvärd. Snarare det faktum att han ställer de intressanta frågorna.

Den fråga som stannar kvar efter att ha slagit igen sista sidan är rent existentiell: Varför har vi välmående, moderna, rationella människor så mycket ångest?

För så är det. Ju högre grad av välstånd och välfärd, desto högre grad av psykisk ohälsa och ångest.

I Sverige har sjukskrivningarna på grund av ångest och annan psykisk ohälsa stigit från 29 till 37 procent på tio år. Förr var det värk i leder och muskler som var det dominerande skälet till att vi stannade hemma från jobbet. I dag är det depressioner, panikattacker och katastroftankar som hindrar oss från att komma upp ur sängen på morgonen. Expertisen famlar efter tydliga svar, men ökad stress och förändrade villkor i arbetslivet pekas ut som de mest tänkbara förklaringarna. Enligt National institute of mental health lever en av sju amerikaner med ständig eller regelbundet återkommande ångest. Även i Sverige har den psykiska ohälsan seglat upp som ett allt större folkhälsoproblem. 15 procent av svenska män och 25 procent av kvinnorna uppger att de lider av mentala besvär som svår oro eller ångest. Mest oroväckande är utvecklingen inom åldersgruppen 16–24-åringar, där diagnoserna ångestsyndrom, depression och missbruk ökar.

Sedan 2012 sammanställer FN-organet Sustainable development solutions network rankningen World happiness report. Undersökningen är en statistisk sammanställning av såväl hårda data som livslängd och medelinkomst som mjuka data som livsval, upplevelse av generositet, korruption och socialt skyddsnät. Resultaten är slående. I botten återfinns fattiga, korrupta nationer med minimalt utvecklad social välfärd som Tunisien, Zimbabwe och Mongoliet. I topp ligger idel nordeuropeiska nationer med hög BNP, lång medellivslängd och stor offentlig sektor som Danmark, Norge och Schweiz. Sverige återfinns på femte plats, medan Scott Stossels hemland USA hamnar på sjuttonde plats.

Rent statistiskt borde alltså svenskar och amerikaner räknas som några av världens lyckligast folk. Men den nationella statistiken vittnar alltså om en annan verklighet.

Därmed inte sagt att ångest eller djup oro är förbehållet neurotiska medborgare i den välmående västvärlden som har tid över att grubbla över tillvarons jävlighet och livets förgänglighet. Det är ångestens orsaker och uttryck som varierar. I själva verket upplever alla människor i varierande grad ångest. Det är en överlevnadsinstinkt och en biologisk kvarleva från den tid då vi människor kämpade för vår fysiska överlevnad.

Plågades våra jagande och samlande förfäder också av okontrollerad handsvett när de utmanades av en konkurrerande stenåldersstam? Drabbades de också av yrsel och sömnsvårigheter inne i sina grottor när hungriga rovdjur lurade utanför?

Förmodligen. Ångesten som känslo-yttring är neurologiskt inbyggd i det mänskliga psyket. När evolutionen utvecklade en hjärna som var i stånd att planera och förutse sin framtid så följde ångesten med som en produkt. Däremot bestämmer biologiska, kognitiva, erfarenhetsmässiga och kulturella faktorer hur och när ångesten yttrar sig. För den som varje dag kämpar för sin överlevnad är ångesten och fruktan riktad mot konkreta hinder i tillvaron. För oss som lever i välstånd väcks i stället fruktan av hinder och hot som vi inte kan materialisera. På så sätt blir den diffusa, okontrollerbara ångesten en konsekvens av det moderna samhället.

Ångest som begrepp formulerades först av Søren Kierkegaard, den danske filosof som kan sägas ha lagt grunden till existentialismen. Kierkegaard definition innebar en åtskillnad av begreppen fruktan och ångest. Medan fruktan riktades mot något specifikt – att misslyckas, dö eller bli sjuk – var ångesten en mer svårgreppbar rädsla. Rädslan för ”intet”. Kierkegaards ångest är ett tillstånd då människan konfronteras med sin totala frihet eller ofrihet och ansvar inför det som sker.

Trots att Kierkegaard levde på artonhundratalet var han i princip först med att definiera vår moderna ångest. Men han var definitivt inte först med att problematisera och intellektualisera denna rädsla inför det okända. Även gamla greker som Hippokrates och Platon hade en påfallande modern syn när de betraktade ångesten och dess symptom som resultat av erfarenheter och tankemönster.

Synen på ångest genom historien är en intressant spegel av hur samhället har förändrats.

Samtidigt utgör Stossels egna psykiatrijournaler ett stycke medicinhistoria i sig. Från sjuttio- och åttiotalets bristfälligt underbyggda tilltro till freudiansk psykodynamik till dagens övertro på psykofarmaka och kognitiva lösningar. Som patient är han reducerad till en försökskanin, godtyckligt utlämnad åt medicinska trender, samhällsströmningar och inte minst läkemedelsindustrins produktutveckling.

Å ena sidan vittnar de stora variationerna i diagnoser, behandlingar och mediciner om en utveckling. Det går framåt. Genom forskningens framsteg vet vi å ena sidan mer i dag mer om den mänskliga hjärnan än Kierkegaard och Freud gjorde på sin tid. Å andra sidan finns det en överhängande risk för att dagens sanningar blir morgondagens lögner. Pendeln kommer att svänga igen. Det finns goda skäl att misstänka att vi om 20–30 år betraktar dagens tvärsäkra diagnoser av bipolaritet, Asperger och ångestsyndrom med skepsis. Med utveckling följer nämligen historiens dom över det förflutna.

Scott Stossel”My age of anxiety”Knopf

Scott Stossel
”My age of anxiety”
Knopf Doubleday publishing group

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.