Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kulturdebatt

Därför grubblade Friedrich Hegel över hattmodet i Paris

Foto: IBL

Tankar om kläder har inte stått högt i kurs inom filosofin. Friedrich Hegel hävdade att likgiltighet var den enda rimliga hållningen till mode. Men läser man honom noggrant ser man att han uppfattar kläder som en väg till andlig självkännedom, skriver Lyra Ekström Lindbäck.

Filosofi och mode går knappast hand i hand. Formlösa koftor, svarta syntetkavajer med mjälliga axlar och till och med fleecevästar är tyvärr inte någon ovanlig syn på universiteten. Kanske är det inte så oväntat att filosofer inte intresserar sig för kläder. Men också de få gånger när ordet mode nämns tycks det handla om något helt annat. Med stöd i den tyska socialfilosofen Georg Simmel betraktar man mode som en form av en social imitation. Eller också följer man i fotspåren hos Walter Benjamin och pratar om mode som det evigt återkommande nya.

Mode tycks inte vara något att diskutera i sig. Filosofen vill, som Nickolas Pappas skriver i ”British Journal of Aesthetics”, helst spela rollen av den lilla pojken i sagan om kejsarens nya kläder. När ingen annan vågar säga något tar filosofen till orda med sin ärliga barnstämma och utropar: men det finns ju ingenting där!

Georg Wilhelm Friedrich Hegel, en av de viktigaste personerna i västerländsk filosofi, hade inte heller särskilt höga tankar om mode. Beundrande citerar han Sokrates, som kritiserade cynikerna för fåfänga när de gick omkring med trasiga mantlar. Så ser en föredömlig inställning till mode ut, enligt Hegel: man ska vare sig bry eller visa för demonstrativt att man inte bryr sig, eftersom det skulle kunna avslöja att man djupt inne faktiskt bryr sig. Likgiltighet är den infallsvinkel som måste råda, eftersom saken i sig är så fullständigt likgiltig.

Men trots sitt explicita ointresse för mode har Hegel faktiskt skrivit en del om kläder. Hans tankar på området finns väl sammanfattade av Niklas Hebing i artikeln ”Der Geist zieht sich an”. Geist, eller ande, är det centrala begreppet i Hegels filosofi. Ande betecknar självmedvetande som sådant. För att världen ska komma till medvetande om sig själv måste en process av separation och reflektion äga rum. Till exempel kan varken människan eller naturen bli föremål för reflektion innan människan förstår sig själv som något annat än natur. Titeln på Hebings artikel är en ordlek som pekar ut kläder som ett nyckelstadium i den här processen för Hegel. Genom att ta på sig kläder (sich anziehen) drar anden sig själv till sig själv (ziehen sich an).

Människan behöver kläder för att skydda sig från väderförhållanden. Men först när bruket att bära kläder motiveras av något mer än behov får det en andlig relevans, enligt Hegel. Adam och Evas plötsliga impuls att skyla sig är ett omedelbart tecken på förmågan till självreflektion. Skam, beaktat i största allmänhet, är en början på ilska över något som inte borde vara. Människan blir medveten om sin högre bestämning att vara ande, och måste då betrakta det animaliska som något opassande och täcka de delar av sin kropp […] som enbart tjänar djuriska funktioner, skriver han.

Kläder har alltså en nyckelroll för den andliga självreflektionen, samtidigt som Hegel tycker att mode är ytligt trams. Förr eller senare måste de här två ståndpunkterna drabba samman – och det sker i diskussionen om beklädning av skulpturer i hans estetik. Hur borde skulpturer egentligen vara klädda? Nakenhet är inte att föredra, eftersom det drar uppmärksamheten från det andliga uttrycket och mot den sensuella skönheten hos kroppen. Men eftersom vackra kläder ju är fullständigt likgiltiga kan Hegel knappast föreskriva någon framträdande plats för dem i konsten.

För porträttstatyer blir problemet ännu mer akut. Hegel är väl medveten om historiciteten hos estetiska uttryck, och inser därför att samtidens kläder snart kommer att se löjliga ut. Ännu mer absurt vore det dock att avbilda stora män i en så kallad tidlös inramning, och porträttera krigsgeneraler som grekiska gudar. Därför, föreslår han, är det bäst att bara göra byster, […] eftersom huvudet och ansiktet då blir huvudsaken och resten bara är ett betydelselöst bihang.

Men historien är full av magnifika skulpturer i full storlek. Vissa, som den bevingade Nike från Samothrake, lockar varje år hundratusentals besökare till Louvren trots att hon har förlorat sitt huvud. Och det är just med grekiska skulpturer – av Hegel betraktade som skulpturkonstens höjdpunkt – som han löser problemet med beklädning. Precis som den kloka bonddottern i bröderna Grimms saga, som får i gåta av kungen att komma till slottet varken klädd eller naken, så lyckas Hegel hitta ett mellanting. Bonddottern dyker upp insvept i ett fisknät. Det plagg som Hegel menar är idealt för skulpturkonsten är den grekiska draperingen.

Den grekiska draperingen är mjuk och följsam, den låter det andliga uttrycket hos hållningen skina igenom fullständigt genom att både dölja och framhäva. Eftersom det här inte handlar om mode utan om grekiska skulpturer kan Hegel låta sin hänförelse flöda fritt. Den grekiska draperingen är, hävdar han, rentav arkitektonisk i sin konstruktion.

I dag är arkitektonisk ett utbrett ord i modesammanhang. Det används om allt från komplicerad skodesign till 3D-printade klänningar, och verkar oftast betyda uppenbart konstruerad. Men Hegel specificerar dess estetiska innebörd: Det arkitektoniska verket är enbart en omgivning i vilken människan kan röra sig fritt, samtidigt som verket är separerat från det som det omsluter och måste visa sin egen bestämning i sin egen form. Här skulle en klädernas estetik kunna skrivas fram, i en plastisk dialektik mellan kropp och plagg.

Men Hegel hejdar sig. Lite slängigt slår han fast att även om klassisk forskning kan ägna sig åt dessa trivialiteter på ett mer djupgående sätt än vad kvinnor tillåts göra, så har män annars ingen rätt att snacka om klädmode – och sedan fortsätter han på ett vis som någon som var helt likgiltig aldrig skulle göra – dess material, beskärningar, snitt och alla andra detaljer. Ingen hade alltså rätt att intressera sig för mode på allvar. Men impulserna bubblar under ytan hos Hegel. I den engelska utgåvan har översättaren inte kunnat motstå att lägga in en fotnot om att han har skrivit utförligt till sin fru om hattmodet i Paris.

Hegel är dock övertygad om att han inte befattar sig med mode. De fina, fria och levande konturerna hos den grekiska draperingen ställs i skarp kontrast till moderna kläder (tänk 1820-tal), som han kallar utsträckta säckar med stela veck och helt och hållet okonstnärliga. Dessutom förändras modet för snabbt för Hegels smak, på ett sätt som han uppfattar som lösryckt från kroppens andliga uttryck. Formvariationerna skapas bara av skräddaren för att följa modets godtycke.

Detaljerna hos kläder började faktiskt varieras allt oftare under det tidiga 1800-talet. Industrialiseringen gjorde att konsumtionen ökade och behovet av nyhetens behag växte sig starkare. Den framväxande borgarklassen efterfrågade mer praktiska kläder än de som framtagits för hovlivet. Korsetten, som hade blivit impopulär efter franska revolutionen, kom tillbaka och signalerade att ordningen återställts genom ett fastare grepp om kroppen. För första gången började modevärldens centrum förflytta sig mot vardagslivet.

Hegel föddes 1770, och hans ungdomsår sammanföll med en helt annan stilperiod: directoire. Kvinnorna hade mjuka, ofta vita klänningar med lösa klänningsliv. Under 1780-talet, när antiken var på modet inom alla konstarter, utvecklades dessa plagg till explicit pseudogrekiska draperingar. De klassiskt inspirerade klänningarna skulle avslöja så mycket som möjligt av kvinnans form, inte begränsa kroppens rörelser och helst vara gjorda av följsamt silke eller siden.

Med andra ord kan man spåra en nostalgisk modepreferens i Hegels förkärlek för de grekiska draperingarna. När han ställer dem mot moderna kläder, och kallar de sistnämnda för fullständigt okonstnärliga, låter han i själva verket ana att ett konstnärligt värde kunde vara tänkbart hos kläder. Likgiltigheten som han ansträngt sig så hårt för att inskärpa hos sina läsare känns inte längre övertygande. Kläder är en form av andlig självkännedom, och vissa plagg kan till och med betraktas som arkitektoniskt dialektiska verk.

Varken Hegel eller den kloka bonddottern i sagan lyckades i slutändan lösa kungens gåta. Både fisknätsstrumpor och grekiska draperingar har uppenbarligen figurerat i klädmodets historia. Vad gäller kejsarens nya kläder så krävs det knappast särskilt omfattande kunskaper om 1900-talets modevisningar och tidskrifter för att veta att nakenheten också har haft sin självskrivna plats. I den mån som filosofin har spelat rollen som den lilla pojken i sagan har alltså filosofin haft fel. Samtidigt har förstås Benjamin och Simmel rätt: modet har en inre struktur av temporalitet och social imitation.

Men utgör det verkligen en tillräcklig grund för att avfärda mode? Även om filosofin ifrågasätter modets värde på reella grunder så skulle modet kunna ställa minst lika många frågor tillbaka till filosofin. Det kunde låta ungefär såhär: Varför avfärdar ni något som ni vet så lite om? Varför ställs kroppslighet, socialitet, imitation och flyktighet så ofta i motsatsförhållande till mening och värde? Varför har Hegels tankar om hattar redigerats ut ur hans samlade brev, såväl i den tyska som i de översatta utgåvorna? Och den kanske viktigaste frågan: Varför klär ni er så dåligt? Är en dag i det här tillfälliga, sociala livet inte värd mer än en svart kostym i syntettyg?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.