Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 06:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-har-den-liberala-idealdebatten-misslyckats/

Kulturdebatt

Därför har den liberala idealdebatten misslyckats

Demonstration för och emot afghaners rätt att stanna i Sverige 2017.
Demonstration för och emot afghaners rätt att stanna i Sverige 2017. Foto: Beatrice Lundborg

Föreställningen om en rak debatt där idéer möts i saklig strid bortser ofta från gruppers behov av att känna sig upprörda. Norske författaren Bjørn Stærk noterar att invandringsmotståndet rör sig hemtamt i både trånga och vida åsiktskorridorer. 

Rätta artikel

Efter Segerstedtseminariet utanför Göteborg i höstas, där mediefolk från Norge och Sverige brukar träffas vartannat år, reste alla hem och var arga. Norrmännen hade talat om den trånga svenska åsiktskorridoren och uppmanat till samarbete med SD. Svenskarna svarade att norska medier präglas av en brunblå konsensus. Sedan dess har debatten fortsatt i tidningarna, med stora ord och stor självrättfärdighet.

Jag deltog i samma seminarium 2014 och sa då till stor del samma saker: det är för trångt i Sverige. Ni måste tala mer öppet om invandring. Efteråt reste sig en svensk kommentator och sa: ”Jag är oenig om allt du just sa.”

Så blir det ofta. Men nyligen upplevde jag det motsatta i en debatt med Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. I många år har hon varit en symbol för den trånga svenska åsiktskorridoren. Men det visade sig att vi båda har rört oss i var sin riktning de senaste åren. Jag tror inte längre på hur jag och Norge har hanterat invandringsdebatten. Hon tror inte längre på hur hon och Sverige gjort det.

Jag lärde mig att uppskatta öppna debatter när jag var 17 och en nynazist tog sig in i ett diskussionsforum där jag var aktiv. Ägaren av forumet ansåg att vi skulle bemöta hans idéer med sakliga motargument i stället för med censur. Så vi gjorde det. Nynazisten argumenterade så seriöst han kunde om luckorna i berättelsen om judeutrotningen och om skillnader i IQ mellan vita och svarta. Vi gjorde vårt bästa för att svara.

Vi lyckades inte överbevisa honom, men jag lärde mig mycket av debatten. Det blev en klassisk liberal idealdebatt så som John Stuart Mill beskrev den, där man lär sig något om sin motståndare, om verkligheten och om sig själv. Lärdomen jag tog med mig var att en debatt ska vara öppen och saklig. Det är i sin ordning att säga att judarna styr världen så länge man argumenterar på ett hyfsat sätt. 

Men när jag tänker tillbaka på detta i dag, tjugo år senare, ser jag saker jag inte lade märke till den gången. Det var inga judar med i debatten om judeutrotningen. Det var inga svarta med i debatten om rasskillnader. Vi kände oss storsinta som lät nazisten hållas, men det var ju inte oss han hatade. Och det var bara en nynazist som deltog i debatten. Det är skillnad på en nynazist som ber en läsa David Irving och hundra som marscherar med facklor genom staden där du bor.

Förr diskuterade jag med den radikala högersidan utan att känna att något stod på spel. I dag är islamhat och vit nationalism en maktfaktor i amerikansk politik.

Det vi egentligen hade gjort var att skapa en trygg zon där den liberala idealdebatten lät sig genomföras. En zon där ingenting stod på spel. Men det finns en värld utanför den idealzonen där allt är svårare.

Två vågor har slagit in i offentligheten de senaste decennierna. Nätet gav oss en decentraliserad offentlighet där traditionella medier pressas från alla håll. Och det uppstod en ny höger, uppbyggd kring invandringsmotstånd, islamkritik och populism.

Jag var en del av båda vågorna. På 2000-talet drev jag ett slags högerpopulistisk blogg. Jag skrev en del dumma saker, men jag var inte särskilt radikal, och jag försökte se båda sidor av saken. Men reaktionerna från läsarna skrämde mig, och tvingade mig att tänka om. Det verkade som om det enda de ville ha var en daglig dos förargelse över invandrare och muslimer.

Likafullt behöll jag tron på att det kunde komma saklig invandringskritik från den nya högern, och att det var viktigt att hålla dörren öppen för den. Men varje gång jag hittade någon jag hoppades kunna bidra till det fick jag ångra mig.

På Segerstedtseminariet 2014 drog jag fram en bok av de svenska invandringskritikerna Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin som jag ansåg hade blivit oförtjänt illa behandlade av svenska medier. Jag minns den än som en fullt acceptabel bok men kanske minns jag fel, för strax efteråt började Arnstberg sprida antisemitiska idéer. Nyligen gav han ut en bok som hyllar den identitära rörelsen.

2013 försvarade jag nätsidan Document mot dem som anklagade den för att vara rasistisk. Ett par år senare gav Document ut en norsk utgåva av ”De heligas läger”, en rasistisk satir där zombieaktiga flyktingar väller in över Europa.

I den liberala idealdebatt jag lärde mig att tycka om som ung möts idéer i saklig strid. Den invandringskritik jag mött i praktiken är mer av ett socialt fenomen, uppbyggt kring en grupps behov av att känna sig upprörd.

De säger att de talar för ”folket”, men folk i allmänhet skriver inte sorgesånger över Västerlandets undergång för att de ser en kvinna med hijab på en gata. Och när politiken läggs fram på bordet och man ser att de som hatar islam faktiskt vill neka muslimer tillträde till landet, och att de som ursäktar auktoritära nationalister faktiskt vill ha auktoritär nationalism, då faller som regel majoriteten bort.

Men allt oftare lyckas de likafullt hitta vägen till makt och inflytande. Förr diskuterade jag med den radikala högersidan utan att känna att något stod på spel. I dag är islamhat och vit nationalism en maktfaktor i amerikansk politik. Alla europeiska länder har viktiga miljöer där man vädrar nationalistiska och fascistiska idéer. Världen har gått i fel riktning, och jag frågar mig: varför?

En populär teori i Norge är att det gick fel för att invandringskritikerna stängdes ute från offentligheten. När folk inte kan tala fritt om sina bekymmer blir det som en tryckkokare utan säkerhetsventil. Till slut exploderar den. Om vi däremot pratar öppet om allt kommer de extrema idéerna att spricka som troll i solljus.

Men låt oss testa teorin på Norge och Sverige. Norge har gett invandringskritiska röster och politiker plats i offentligheten. Det har inte Sverige. Om teorin stämde borde Sverige ha fått en stor, radikal högerflygel som växer tills den tar makten. I Norge borde de radikala ha blivit mer moderata.

Sverige fick en stor och radikal höger. Men den har uppnått lite i politiken, och tillväxten bromsade in efter flyktingkrisen. Om SD en dag får makt kommer det att vara för att andra väljer att samarbeta med dem. Tryckkokarteorin är för enkel för att säga något om den här sortens politiska spel.

I Norge har Fremskrittspartiet suttit i regeringen sedan 2013, men de har inte blivit mer moderata. De talar fortfarande om hur eliten låter muslimer och invandrare förstöra landet. Deras väljare kräver det. Deras justitieminister tvingades avgå efter ett aggressivt utspel mot Arbeiderpartiet. Den islamhatande organisationen Human rights service uppmärksammas stort i medierna och deltog nyligen i en NRK-debatt om FN:s migrationsavtal. Tack vare FRP får den offentliga bidrag. Men deras idéer har bara hårdnat med åren. Nyligen applåderade den ett tjeckiskt förslag om att förbjuda islam.

Vi ska vara öppna för en mångfald av idéer. Men vi är inte spädbarn som får syn på världen för första gången. Invandringsmotståndet är mest en lek med känslor.

De radikala blir alltså inte mindre radikala av att höras. För mig tycks det snarare som om det är de moderata som flyttar på sig och gradvis blir mer öppna för nationalism, västlig chauvinism och islamhat. Ytterkanten sätter premisserna och flyttar gränserna för det normala.

Åsa Linderborg säger att svenska medier har gått för långt i att avskärma sig mot idéer de inte gillar, och att de inte förmår tala om de utmaningar som invandringen har fört med sig. Jag tror hon har rätt, och att Sverige behöver mer yttrandevänlighet.

Men innebär det en norsk utvidgning av åsiktskorridoren, så som de medieföreträdare vi sände till Segerstedtseminariet hävdade? Jag tror inte det längre. Om Sverige, som Norge, inviterar kommentarfältkrigarnas härförare till debatter och låter SD ingå i regeringen kommer de att fortsätta som nu, bara med större makt.

Vi ska vara öppna för en mångfald av idéer. Men vi är inte spädbarn som får syn på världen för första gången. Invandringsmotståndet är mest en lek med känslor. Irritationen mot kriminella invandrare och otacksamma muslimer. Känslan av att inre fiender förråder oss och tar ifrån oss vår stolthet.

Jag trodde på den liberala idealdebatten. Nu ser jag att det inte är fruktbart att tala om invandringspolitik för den verkliga världen med folk som inte lever i den. Jag ser att det är svårt, men möjligt, att minska syretillförseln till radikala miljöer. Och att de som har störst makt att göra det är de som styr debattarenorna och den moderata högern. Det har vi inte lyckats med i Norge.

Bjørn Staerk är norsk författare och samhällsdebattör. Hans senaste bok är ”Jakten på den grønne lykken. Tanker fra sykkelsetet” (2018, Humanist forlag).

Översättning från norska: Lars Linder