Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Därför hatar frihetens fiender liberalismen

Extremister till både höger och vänster älskar att hacka på det banala och medelmåttiga med liberalismen. Varför? Det frågar sig den holländsk-engelske författaren Ian Buruma – exklusivt för DN Kultur – i en text som spänner från den sovjetiska stalinismen till högerpopulismen i det moderna islamhatets Europa.

År 1935 kunde insatserna inte ha varit högre. Hitler regerade i Tyskland. Mussolini hade redan suttit vid makten i tretton år. Inbördeskriget stod och sjöd i Spanien. I Sovjet var Stalin redo att inleda sina blodiga utrensningar. Samtidigt var Louis Aragon, André Gide, Ilya Ehrenburg och andra intellektuella i färd med att förbereda en internationell författarkongress till kulturens försvar.

Och även på kulturens område var insatserna höga, inte minst i Paris där Ehrenburg, en glödande kommunist, fick stryk mitt på gatan av den sur­realistiske författaren André Breton för att han förkastat all konst som inte var strikt proletär. I själva verket var försvaret av kulturen på författarkongressen synonymt med försvar mot fascis­men. Det var med andra ord en konferens som var fast förankrad till vänster. Och Ehrenburg fick sin lilla hämnd, Breton uteslöts.

Den engelske författaren E M Forster, en av talarna i Palais de la Mutualité (bland de övriga fanns Heinrich Mann, Isaac Babel, Bertolt Brecht, Boris Pasternak och Tristan Tzara) blev snart uttråkad av den överhettade vänsterretoriken. Han mindes att han tvangs ”genomlida alltför många lovtal till den sovjetiska kulturen och höra Karl Marx namn detonera gång på gång, likt en välplacerad sprängladdning på vilken följde applåder som rasande murverk”.

Inte konstigt att hans tal om vikten av yttrandefrihet inte lyckades elda den stora publiken av medintellektuella. Han måste ha tett sig som en kuriös, gammaldags figur i sin tweedkostym medan han talade om litteratur med en dämpad, pipig röst. Vänstern såg honom som en borgerlig individualist, hopplöst ur fas med samtidens viktiga strider. En förstående iakttagare noterade: ”Det var som om åhörarna såg på mr Forster och hans artfränder … som om de redan vore helt utdöda.”

I själva verket var Forster allt annat än en gammal stofil. Hans försvar för litteraturens frihet drevs av en stark längtan efter sexuell frihet, i hans personliga fall för homosexuella. Men han var otvivelaktigt den individuella frihetens förkämpe snarare än folkrevolutionens. Han var liberal. Eller kanske vore det meningsfullare att kalla hans tro humanistisk, eftersom ”liberalism” är så öppet för skilda tolkningar. I USA associeras det med vänster, åsikten att staten bör spela en mäktig roll för att bygga ett mer jämlikt samhälle. Den klassiskt europeiska innebörden i ordet liberalism är raka motsatsen, nämligen konservativ laissez faire-ekonomi.

Politiskt skulle Forster stå närmare den amerikanska tolkningen än den klassiskt europeiska. Men hans liberalism, eller humanism, var mer än bara socialdemokrati. Den var lika mycket en livshållning som ett politiskt program, något som kan ringas in bäst med tre nyckelord: frihet, måttfullhet och tolerans.

1935, liksom nu, angreps den här sortens liberalism från både väns­ter och höger. I dag, i likvakan över marxismen, faktiskt mer från höger än vänster. Men attacklinjerna är ungefär desamma. För det första är måttfullhet – toujours pas de zelé – från en radikal synvinkel mjuk, urvattnad och hopplöst otillräcklig i kampen mot fascismen, för rasens förnyelse, för den sanna trons återerövring, för den proletära revolutionen, vad som helst.

Till synes finns det inget heroiskt i måttfullhet och tolerans, tvärtom är de antiheroiska. Det liberala temperamentet saknar romantisk lockelse. Och att betona individuell frihet snarare än kollektivt framsteg eller nationell styrka luktar borgerlig självbelåtenhet, för att inte säga egoism. En radikal sak kräver uppoffringar. Den typiska borgaren förmodas vara alltför hängiven sin egen bekvämlighet för att offra någonting, i synnerhet då sitt eget liv.

Jag tror det var Martin Heidegger som myntade begreppet komfortismus, och han avsåg inte något positivt. Helt säkert var det den radikala franske advokaten Jacques Vergès som en gång beskrev socialdemokratin som motbjudande och fördärvad eftersom den är trivial och saknar storslagenhet.

Att söka lyckan, sa han, är typiskt för den borgerliga socialdemokratin, och därför föraktligt. Vergès, själv vänsterradikal, inspirerades till den här hållningen av de högerextremister som mördade Walter Rathenau, den liberale tyske utrikesministern under Weimartiden. Som mördaren, en ung sjöofficer, uttryckte saken: ”Jag slåss för att ge mitt folk ett öde, inte för att erbjuda det lycka.” Det är den antiliberala ståndpunkten i ett nötskal.

Som Forsters tal i Paris visade måste den individuella frihetens sak varken vara borgerlig eller självbelåten. Sexualiteten är i högs­ta grad en del av den. Forster betonade ofta vikten av njutning, friheten att glädjas åt livet, fysiskt såväl som andligt eller intellektuellt.

När Rolling Stones framträdde i Prag 1990, mindre än ett år efter att sammetsrevolutionen gjort slut på kommunistregimen, firade Václav Havel och mer än hundra tusen fans händelsen som en befrielse – från officiell puritanism, från byråkratiskt förtryck, från ett tyranni mot den mänskliga livsgnistan.

Tom Stoppard skrev en underbar pjäs inspirerad av det här tillfället, kallad ”Rock and roll”, som hade formen av en debatt. På ena sidan fanns de som likt Havel själv såg rockmusiken som ett livsviktigt verktyg för frigörelse i ett förtryckande samhälle: en Mick Jagger och en Frank Zappa som räcker ut tungan mot kommissarierna. På andra sidan de som uppfattade den sensuella njutningen av rockskivor (inte utan risker insmugglade i landet) som en sorts lättsinnig och politiskt meningslös individualism, en naiv illusion. Det enda som dög var omedelbar politisk handling.

Stoppards pjäs var ett vackert eko av författarkongressen i Paris 1935. Men skälet till att rocken var mer än bara en lättfärdighet för Havel var hans liberala övertygelse, som överensstämmer med Forsters, att friheten att njuta är lika mycket värd att slåss för som yttrande- och trosfriheten. Hans kamp innebar sannerligen också allvarliga självuppoffringar, han fick tillbringa många år i fängelse för att ha hållit fast vid sina liberala principer.

Den antiliberala saken till både väns­ter och höger har ytterligare två sidor som är direkt motsägelsefulla. Den ena är att liberaler tolererar allt men tror på intet. Tron på njutningen räknas inte; det är bara ett slags komfortismus.

Liberaler, så lyder resonemanget, är till och med beredda att tolerera intoleransen. Eftersom de inte tror på något tillräckligt mycket för att försvara det, än mindre offra livet för det, slutar det med att de öppnar dörren för kraftfullare fiender som förstör just de friheter de kräver att få åtnjuta. Ungefär som vid tiden för det njutningslystna romerska imperiets sista dagar kommer barbarerna att segra just för att de tror på något, till skillnad från de dekadenta romarna.

Just det här argumentet framförs i dag ofta av män och kvinnor som säger sig försvara civilisationen i väst mot de islamiska barbarerna. De attackerar islam för dess intolerans, dess hat mot väst, dess kvinnoförtryck och så vidare, men med samma glöd, om inte hetare, attackerar de liberaler för deras slappa likgiltighet och fega undfallenhet.

Man kan till och med ana en säregen ton av avund i den här sortens resonemang, avund gentemot de verkligt troende, som om vi i väst skulle behöva en egen form av underkastelse inför en absolut tro.

Det ironiska med det är att den här gerillan i väst ofta påstår sig slåss för så kallade upplysningsvärden, som om de vore synonyma med västvärldens civilisation. Men även om vi skulle gå med på deras självbelåtna syn på väst så erkänner ju faktiskt mycket av upplysningens tänkande värdet i sådant som individualism, skepticism, tolerans och måttfullhet. Radikala versioner av upplysningen må ha rättfärdigat att man bränt kyrkor, dödat präster och andra former av revolutionär terror, men jag hoppas att det inte är riktigt det västs antimuslimska försvarare tänker sig.

Den andra argumentationen mot liberalismen är att den är en bluff. Liberaler låtsas vara toleranta och måttfulla, men deras verkliga ärende är att försvara sina egna elitistiska intressen. Tolerans, hävdar antiliberalerna, är uttryck för en överlägsen hållning. Man tolererar, men är inte beredd att på allvar engagera sig i människor och åsikter man anser ligger under ens nivå. Och måttfullhet är ett medvetet trick för att neutralisera radikala kritiker av status quo, eller precis vad som helst som skulle kunna utmana de liberala eliternas komfortismus.

Den här senare uppfattningen har av tradition odlats av radikaler både till höger och vänster. På var sitt sätt har både fascister och kommunister i enighetens namn försökt utrota klasskillnader. Fascis­ter kämpade för enigheten i rasens eller nationens namn, medan kommunisterna drömde om arbetarnas klasslösa paradis. Fienden i båda fallen är humanisten, liberalen, den borgerliga individualisten eller den toleranta anhängaren av pluralism.

Ett stort mått av antisemitism infekterade dessutom både väns­ter- och högervarianten av anti­liberalism eftersom judar som minoritet, eller värre, en minoritet som påstods ha infiltrerat eliterna, var ett hinder för enigheten. För fascisterna var judar bolsjeviker som skulle förstöra nationens och rasens organism. För kommunisterna var de kapitalistiska parasiter som drev fram sionistiska konspirationer mot Sovjetunionen eller världens arbetare.

Antiliberalismens historia är naturligtvis lika mycket som upplysningen en del av den europeiska civilisationen. Den har närmare bestämt sina rötter i upplysningen. Joseph de Maistre (1753–1821), en tänkare präglad av den klassiskt europeiska civilisationen, fördömde liberaler för deras ”likgiltighet i toleransens förklädnad”. Liberaler, protestanter, vetenskapsmän, närmare bestämt alla som tror på förnuftet som en avgörande mänsklig kvalitet, är fiender till Maistres ideal­stat, vars perfekta ordning bärs upp av kyrkan och monarkin. Allt som hotar auktoriteten, och därmed enigheten, måste krossas.

Hjälten i Maistres utopi, som är ett slags världsomfattande koncentrationsläger, är bödeln som har den motbjudande men nödvändiga uppgiften att upprätthålla den allmänna ordningen. I Maistres ögon leder fritänkande alltid till anarki. Människan behöver kyrkans och Guds fasta bud lika mycket som hon behöver bödeln. Själva idén att människor borde uppmuntras till att tänka själva är ett hot mot samhället. Tolerans innebär för honom som för alla antiliberaler en brist på tro, därav föreställningen att tolerans betyder likgiltighet. Och framför allt är brist på tro liktydigt med människans syndafall.

Man kan naturligtvis gå betydligt längre tillbaka än till Maistres motupplysning för att finna exempel på avsky mot de icke troende. Sedan Bibelns tid har tvivel förbundits med materialism och därmed, helt logiskt, även med köpmän. Tolerans är en oumbärlig del av affärsidkande. Om det finns pengar att tjäna så lönar det sig inte att lägga sig i andras tro eller vanor.

En av de saker Voltaire, som flykting från kyrkan och monarkin i det för-republikanska Frankrike, beundrade med England var den relativt höga aktning köpmännen åtnjöt där. För honom var köpmän och vetenskapsmän grundpelare i ett samhälle baserat på förnuft och upplyst egenintresse. Han hade en positiv syn på Londonbörsen, där, som han uttryckte det, judar, kristna och muslimer glatt ägnade sig åt affärer tillsammans, och den enda otrogna var bankrutten.

Karl Marx hade förstås en annan uppfattning; han beskrev börsen som en symbol för allt som var ruttet, till allt annat var den judisk: ”Vilken är judens världsliga religion? Köpslagan. Vilken är hans världsliga Gud? Pengar.” Det var kanske inte för intet som de styrande i det kommunistiska Tjeckoslovakien fördömde Rolling Stones inte enbart för att vara ”drogberoende” utan också för att de var en ”kapitalistisk sedelpress”, vilket otvivelaktigt var sant, men ett besynnerligt skäl för fullständig bannlysning.

Dragen till sin spets är affärs­intressets moraliska neutralitet inte enbart av godo: man bör verkligen kritisera affärsmän, och än mer regeringar, som glatt sam­arbetar med massmördare och diktatorer i jakt på snabba pengar. Men ytterligheter är alltid skadliga. Hur som helst råder inget tvivel om att pengar löser upp stammens, rasens och trons band, och det är därför de som vill bevara, stärka eller återupprätta sådana band alltid motsätter sig handel.

Förakt för handel spelade också en nyckelroll i det tidiga 1900-talets tyska nationalism. Den mest kända antiliberala text som uttrycker en sådan ståndpunkt är ”Händler und Helden” (Köpmän och hjältar) av sociologen Werner Sombart (1863–1941). Affärsmän, förklarar Sombart, värdesätter måttfullhet, lag, diskretion och annat som ”garanterar en fredlig samexistens bland köpmän”.

Det finner han föraktligt, typiskt för så degenererade länder som England, USA och Frankrike där, för att citera kejsar Wilhelm II, medborgarskap kan köpas av en ”Basutoneger” för en shilling. Hjälten är tvärtom en handlingens man som inte låter sig lamslås av tvivel eller reflexion, och allra minst av några förvekligade böjelser för måttfullhet. Han vägleds av tro och instinkt.

Den här sortens hjälte, typiskt tysk enligt Sombart och andra som delar hans övertygelse, är motsatsen till den fria individ som uppskattas av liberaler. I ett samhälle av hjältar finns ingen plats för individuell autonomi. I den visionen av perfekt ordning liknar hjältarna Arno Brekers skulpturer, eller de väldiga socialrealistiska männen av sten: enbart styrka och muskler, fyrkantiga hakor och borrande blick, fanatiska men utan personlig karaktär, som soldater som obevekligt marscherar mot ett avlägset men tydligt mål – det rasrena samhället, den kommunistiska utopin.

Den heroiska visionen kan förvisso vara berusande. En av de saker antiliberaler gillar att hacka på är det banala, det medelmåttiga, det tråkiga med liberalismen. Den saknar en gemensam dröm, en storslagen vision. Men om det finns många saker att säga. För det första kräver heroism inte nödvändigtvis att man dränker individens själ i en stridslysten massa, inte heller instinktens seger över tanken. De människor som satte livet på spel för att slåss för de svartas mänskliga rättigheter i USA, eller för frihet under kommunismen, passade sällan in i Sombarts hjälteideal, och ändå var de allt annat än liknöjda borgare.

När det gäller kulturen är den romantiska konst som hyllar de stora hjältarnas Sturm und Drang inte nödvändigtvis att föredra framför den som uttrycker vardagens mer finstämda skönhet. Det finns verkligen romantiska mästerverk som avbildat framgångar och förluster på slagfältet, flottar med överlevande på stormiga hav eller stora städers undergång. Men mycket av det är faktiskt ytterst mediokert, medan måttfullhetens konst faktiskt kan beröra på djupet. Motsatsen till den heroiska konsten är Jan Vermeers och andra 1600-talsmästares måleri, där en enkel mjölkkanna i en borgares kök kan bli till ett enastående vackert ting.

Det är onekligen långt från en målning av Vermeer till den dionysiska upplevelsen av rock’n’roll. Rolling Stones är inte precis måttfullhetens överstepräster. Men det dionysiska och det apolloniska utesluter inte varandra. Båda kan vara uttryck för individuell frihet, en lovsång till livet och njutningen. Dionysisk konst kan vara ett slags förmänskligad religion där gudarna förts ner på jorden.

Det skulle kunna förklara varför både holländsk 1600-talskonst och rock utövat en särskild dragningskraft på människor som levt i totalitära samhällen. Den polske poeten Zbigniew Herbert – som var allt annat än en prudentlig borgartyp – beskrev den måttfullhet, personliga frihet och tolerans som inspirerade den holländska guldålderns konst, då ”Erasmus ande” härskade, som civilisationens höjdpunkt. Tzvetan Todorov, en fransk tänkare som föddes och växte upp i kommunismens Bulgarien, sa om målaren Pieter de Hoogh att ”han mitt i vardagslivet levandegör det fullkomliga utan att behöva ta till något övernaturligt eller bortomjordiskt”.

Konst i totalitära eller militära samhällen som lyfter fram det heroiska gör det rakt motsatta: den avbildar människor som gudar med ögonen riktade mot det okända. Den sortens avguderi är för övrigt skälet till att vissa religioner, främst judendomen och islam, bannlyst all konstnärlig avbildning av människor över huvud taget – endast Gud får dyrkas och han är osynlig. Den har lika lite att göra med humanism som den romantiska vördnaden för handling utan tanke.

Det liberala sinnet behöver alltså varken vara medelmåttigt eller trist. Och en del av dem som öppet försvarat det mot hårt förtryck, sådana som Havel eller Herbert, har i själva verket varit mer hjältemodiga än de krigare som lovprisades av Sombart, i synnerhet som deras kamp vanligtvis varit ensam, något som kräver betydligt djupare övertygelse än den politiska romantikens instinktiva hjältemod.

Av samma skäl är liberal tolerans inte detsamma som likgiltighet. Kompromisser, hur önskvärda de än må vara inom politiken, har sina gränser även för liberaler. Medborgarrättsrörelsen i 1960-talets Alabama är ett typexempel. I boken ”On compromises and rotten compromises” (Om kompromisser och skamliga kompromisser) hävdar den israeliske filosofen Avishai Margalit att slaveri är så grymt och avhumaniserande att de amerikanska grundfädernas vägran att avskaffa det borde ses som en skamlig kompromiss och därför något fullständigt oacceptabelt. Det finns med andra ord principer som inte ens de mest toleranta liberaler får kompromissa om. Margalit definierar gränsen som inte får överskridas som den mot institutionaliserad omänsklighet.

Han urskiljer två bilder av politiken, den ekonomiska och den religiösa. I den ekonomiska är politiken som alla affärstransaktioner flexibel, öppen för kompromisser och för att ge och ta. Det handlar ytterst om fördelar, men inte alltid materiella fördelar. Det finns lagar och regler, men den här sortens politiska affärer rör sig om förhandlingar, som i kommersiella uppgörelser. Den religiösa bilden är annorlunda. Där hanterar man idéer om det heliga, mer bokstavligt när det verkligen gäller religionsutövning, eller mer bildligt i meningen absoluta principer som man inte kan dagtinga med.

Ett exempel på helighetens politik är den kompromisslösa konflikten om heliga platser i Jerusalem. Varken en from muslim eller en gudfruktig jude anser det möjligt att förhandla i god anda om Tempelberget (för judar) eller Den heliga platsen (för muslimer), eftersom en enda tum av marken vore att kompromettera det heliga. Och att göra det vore att besudla trons renhet. Om sekulariserade liberaler – eller humanister – utifrån sin skepsis mot uppenbarad sanning och helighet inte hade några absoluta principer skulle följden bli att de vore beredda att kompromissa om allt för att främja sina materiella eller individuella intressen.

Men naturligtvis har även liberaler absoluta principer, och därmed en religiös bild av politiken. Jag nämnde nyss slaveriet. Kriget mot nazismen är ett annat exempel. Hitlers dagordning – redan innan Förintelsen satts i verket – var ett sådant övervåld mot ett civiliserat liv och i sig ett perfekt exempel på institutionaliserad omänsklighet att varje förhandlingsuppgörelse 1940 skulle ha varit en skamlig kompromiss. Winston Churchill förstod det, medan i övrigt helt anständiga personer som Neville Chamberlain och Lord Halifax, som ville förhandla, inte gjorde det.

När det gällde Storbritannien, eller den brittiska ”rasen”, var Churchill en romantiker, en handlingens man, en hjälte och inte en köpman. I frågor som hade med imperiet och kolonialfolken att göra var han långtifrån liberal. Likafullt var Churchills användning av politiken som religion för att försvara Englands och de allierades frihet liberal till sin karaktär. Under allt stridslystet muller och all romantisk retorik föreställde han sig England som ett samhälle baserat på tolerans, måttfullhet och individuell frihet. Och det var hans liberala anhängare, inte kommunisterna och än mindre den radikala högern, som först insåg att en kompromiss med nazisterna inte var något alternativ.

Skamliga kompromisser hade gjorts före andra världskriget (Ribbentrop-Molotovpakten) liksom efteråt, men oftast inte av liberaler. Ett ökänt exempel på en intellektuellt skamlig kompromiss var Jean-Paul Sartres vägran av ideologiska skäl att kritisera Stalins institutionella omänsklighet, trots att han var fullständigt medveten om den. Han ville inte ge kommunismens kritiker den tillfredsställelsen: ”Det var inte vår sak att skriva om Sovjets arbetsläger.” Än en gång, liksom 1940, var det ofta liberaler som Raymond Aragon och Albert Camus som var de mer principfasta rösterna när fasorna i de kommunistiska diktaturerna blev kända. Tidigt på 1970-talet, när maoismen ännu utövade en stark dragningskraft på den intellektuella vänstern i väst, var det den liberala forskaren Simon Leys som måste sticka ut hakan i Paris och på andra håll för att dra uppmärksamheten till Maos övergrepp.

Ser man till glöden (och hetluften) är dagens debatt om islamismens faror på väg att bli nästan lika intensiv som 1930-talets om fascism, eller 1950-talets om kommunism. Termen ”islamofascism” har fått allmän spridning bland människor som ser 11 september i ljuset av 1933 eller 1938, eller till och med (Pearl Harbor) 1941.

Liberaler som förespråkar måttfullhet och tolerans och hävdar att man måste acceptera muslimer som landsmän fördöms som ”undfallande” och ”kollaboratörer” som om de vore vår tids Chamberlain och Halifax, medan Geert Wilders, Ayaan Hirsi Ali, Newt Gingrich, Pamela Geller och Sarah Palin och deras gelikar ses som besjälade av Winston Churchills bulldog-anda. De planer, godkända av New Yorks borgmästare, på att bygga ett islamiskt kulturcentrum i New York – flera kvarter från Ground Zero och tänkt att ledas av en sansad sufisk imam som fördömt attackerna 11 september – har av Newt Gingrich jämförts med att sätta upp en nazistisk skylt intill ett Förintelsemuseum.

Med tanke på den gängse fientligheten från radikaler av alla politiska extremer är det inte överraskande att Gingrich och hans sort fått högljutt stöd från människor som stolt stått till vänster. När det gäller ”det muslimska problemet” kommer höger och vänster ofta lätt överens. Som den tidigare vänsterjournalisten Christopher Hitchens sa till mig: ”Fascisterna är de enda som har rätt om det muslimska hotet mot Europa.”

Det är uppenbart att insatserna än en gång är höga. De mordlystna attackerna mot tvillingtornen i New York, pendeltågen i Madrid, ett diskotek i Bali, en holländsk filmare, Londons tunnelbana, utfördes i den muslimska trons namn. Det finns revolutionära ideologer över hela världen som är beredda att döda och dö för en utopisk islamisk stat. Och Iran, som strävar efter att bli den dominerande islamiska makten i Mellanöstern, kan vara nära att utveckla kärnvapen.

Inget av detta kan eller bör avfärdas. Redan ett litet antal terrorister kan vålla gränslösa skador. Men är det sant att liberaler som förespråkar måttfullhet, individuell frihet och tolerans inte räcker till för att möta utmaningen? Krävs en radikalare form av heroism?

Är till exempel det islamiska hotet mot friheterna i väst så allvarligt att den individuella friheten att bära slöja borde offras för de sociala och kultrella värdenas enhetlighet inom västvärldens gränser? Innebär tolerans mot religiös ortodoxi en kapitulation inför en ny sorts fascism? Är måttfulla liberaler ”nyttiga idioter” som hjälper fienden att krossa västliga värderingar, upplysningens värden, eller kort och gott hela väst?

Jag tror att en liberal inställning till islam och islamism av både taktiska och filosofiska skäl är den bästa. Taktiskt vore det en katastrof att betrakta de problem som uppkommer kring muslimer i väst som en ”kamp mellan civilisationerna”.

Det enda möjliga sättet att bekämpa de våldsamma extremister som ser religionen som ett revolutionärt ideal är att hålla laglydiga muslimska medborgare på den liberala demokratins sida. Om vi bestämmer oss för att vi med Ayaan Hirsi Alis uttryck befinner oss ”i krig med islam” tvingar vi in både allierade och potentiella allierade i ett hörn och skapar en växande sympati för extremisterna bland alienerade muslimer.

Filosofiskt måste varje persons rätt till fria tankar och att fritt uttrycka sig försvaras, och dit hör rätten att tänka sådant som vi finner otrevligt eller till och med motbjudande. Gränsen måste dras vid lagbrott. Den franske islamforskaren Olivier Roy anser att medborgare i ett pluralistiskt samhälle inte måste dela samma värden, men de måste följa samma lagar.

Hedersmord kan inte tolereras, även om de rättfärdigas av kulturella eller religiösa seder. Inte heller anstiftan till våld. Men viljan att förbjuda uppförandet av ett islamiskt kulturcentrum nära Ground Zero, och att jämföra de fredliga, laglydiga sufiska muslimer som vill bygga det med nazister är både oliberalt, korkat och – när det gäller att försvara våra friheter mot extremister – kontraproduktivt.

Radikala högerpopulister i Europa såväl som i USA hävdar att ortodoxa muslimer hotar vår livsstil i väst, inte bara genom sina annorlunda idéer om socialt och sexuellt beteende, utan också genom sina attacker mot yttrandefriheten. Dessa attacker har underlättats och understötts av liberaler som tolererar intolerans och inte kritiserar muslimer nitiskt nog. För de antimuslimska populisterna innebär frihet att man kan vara så aggressiv man vill gentemot islam. Varje tvekan i sådana avseenden fördöms genast som ett slags undfallenhet.

Det är sant att muslimer, liksom många andra troende, kan vara känsliga när otrogna gycklar med deras tro. Hotfulla kritiker inom islam är avgjort en fara för yttrandefriheten. Även här bör lagen gälla. Dödshot och andra sorters hot om våd strider mot lagen och bör straffas.

Men så länge människor inte tar till våld eller hotar med våld för att driva igenom sina åsikter bör de tolereras. Innebär det att yttrandefrihet betyder frihet att kränka? Enligt lagens bokstav, särskilt i första tillägget till den amerikans­ka konstitutionen, är svaret ja. De liberala svaret är mer komplicerat. Eftersom tolerans har med måttfullhet och med individuell frihet att göra, är en viss återhållsamhet nödvändig för att man ska kunna upprätthålla ett civiliserat samhälle. Folk må ha formell rätt att påstå att alla judar är giriga, och att alla svarta innerst inne är liderliga kriminella, men i ett belevat samhälle gör man inte det.

Toujours pas de zelé är därför fortfarande den bästa riktlinjen, i synnerhet i en tid då hat sprids med det allt mer bestämda syftet att kränka. Arvet efter Forster är fortfarande att föredra framför arvet efter Ehrenburg. Vilka hot som än väntar från den radikala islamismen så kommer deras följder att bli betydligt värre av en våldsam polemik mot tron i sig, eller genom krav på heroiska åtbörder i kriget mellan civilisationerna.

Som alltid tror jag att de bästa försvararna av den liberala demokratin är liberalerna själva.

Översättning från engelska: Lars Linder.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.