Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 09:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/darfor-kan-kollapsen-vara-en-form-av-befrielse-fran-var-civilisation/

Kulturdebatt

Därför kan kollapsen vara en form av befrielse från vår civilisation

Civilisationens ständiga jakt efter nya resurser ligger bakom klimatförändringarna – men även andra system­kriser, skriver författaren David Jonstad. Foto: Martin Meissner

I en ny bok ges en korrigerande bild av historien om mänsklighetens utveckling, som får civilisationens krona att halka på snedden. Därmed öppnas också möjligheterna att tänka i nya banor och skapa ett samhälle av en annan natur, skriver författaren David Jonstad.

Rätta artikel

Det var torka som fick den en gång mäktiga mayacivilisationen på fall. Ny forskning visar att mängden regn som föll i civilisationens territorier i Centralamerika mer än halverades och att detta fick matproduktionen att kollapsa. Nyheten kom under sommaren förra året, medan en nära apokalyptisk vy växte fram inför oss. Våra söndertorkade betesmarker låg i förgrunden – gulbruna, döda och öde. Djuren hade vi tvingats att flytta till andra marker där vi hade tillgång till sly som växte i en bäckfåra. I bakgrunden, runt om i landet, stod skogar i brand. Varje dag passerade flygplan över oss på spaning efter nya bränder.

I större delen av landet halverades regnmängden jämfört med det normala. På vissa platser var minskningen upp till 90 procent. När sådant extremväder blir det nya normala kan vi räkna med att vårt samhälle gör mayacivilisationen sällskap.

Att det är civilisationen som är hotad har blivit något som ofta uttrycks i varningarna för vad en varmare värld kommer att innebära. ”Klimatförändringarna når nu sitt ’endgame’… det som står på spel är själva överlevnaden för vår civilisation.” Det är Hans Joachim Schellnhuber som säger det, en av världens ledande klimatforskare och rådgivare åt bland andra Tysklands förbundskansler Angela Merkel, EU och påven. Citatet är från en färsk rapport som beskriver hur forskarvärlden har underskattat riskerna som klimatförändringarna för med sig.

Det som gör att det hela lätt kan kännas lite hopplöst är att det största hotet mot civilisationen är civilisationen i sig. Dess ständiga jakt efter nya resurser att elda komplexitetens maskineri med är vad som ligger bakom inte bara klimatförändringarna men även den övriga raddan av ekologiska systemkriser. Civilisationen har en tydlig tendens till självdestruktion. Om detta vittnar inte bara mayaimperiet, men också resten av historiens alla kollapsade civilisationer.

Att så många ändå värnar om civilisationen som samhällsform kan nog i viss mån förklaras med en djupt nedärvd föreställning om mänsklighetens utveckling där civilisationen betraktas som kronan på verket. Den typ av samhälle som vi alltid har eftersträvat, och som vi alltid kommer att sträva efter. 

Läs mer: De preppar för extrema situationer – av politiska skäl

Alla föreställningar mår emellertid bra av att omprövas och det gäller även berättelsen om hur vi människor har hamnat där vi har hamnat och som på ett ungefär går så här:

Först och under mycket lång tid levde människor som vildar. Kringströvande i små grupper, jagande och samlande, ständigt en misslyckad jakt ifrån svälten. Ett liv som 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes beskrev som ”ensamt, fattigt, plågsamt, djuriskt och kort”.

Sedan skedde en revolution, den neolitiska. Människan lärde sig odla spannmål och tämja djur och kunde därför slå sig ner på ett och samma ställe, bygga hus och slippa jaga runt så himla mycket. Det här gjorde att de första samhällena kunde växa fram, som blev stater, som blev till storslagna civilisationer till vilka folk drogs som getingar till saft. Alla ville få del av det välstånd som civilisationen erbjöd. Och så rullade det på, till dess att utvecklingen tagit oss till ett stadium där vi kunde ta flyget till New York över helgen för att käka på en nystartad finkrog, serverandes stenålderskost.

Det kanske mest slående när jag läser boken är att människor, tvärtemot rådande uppfattning, i regel inte alls ville bli bofasta jordbrukare.

Ungefär så lät det också när James C Scott, författare och statsvetare med inriktning på jordbrukshistoria, undervisade vid universitetet Yale i USA. Tills han började inse att viktiga delar av det han lärde ut inte stämde med verkligheten. Att det under de senaste tiotals åren sipprat in en massa nya upptäckter om mänsklighetens utveckling vilka tillsammans gjorde att den gamla berättelsen behövde skrivas om i väsentliga delar. James C Scott satte sig i skolbänken själv, djupdök i forskningshavet och kom upp med en ny bok: ”Against the grain. A deep history of the earliest states” (Yale).

Det kanske mest slående när jag läser boken är att människor, tvärtemot rådande uppfattning, i regel inte alls ville bli bofasta jordbrukare. De ville synnerligen inte inkorporeras i de första civilisationer som uppstod i Mellanöstern. Tvärtom gjorde de vad allt de kunde för att slippa detta. Kunskapen om hur man odlar spannmål hade jägar-samlare haft i åtminstone 4.000 år före de första spåren av jordbrukssamhällen. I liten utsträckning ägnade man sig också åt detta, men att jaga och samla vilda växter verkar ha ansetts vida överträffat att ägna sig helhjärtat åt jordbruk.

Snarare än en vilja att bli jordbrukare har drivkrafterna bakom de första staterna varit andra. En är ekologiska förändringar – bland annat som följd av ett ändrat klimat – som försvårade jägar-samlar-tillvaron i den region i Mellanöstern som brukar beskrivas som civilisationens vagga. En annan drivkraft – och detta är en av Scotts huvudpoänger – är de goda möjligheter till beskattning som ges i ett jordbrukssamhälle. Att odla spannmål innebär ett stenhårt arbete för den som står för arbetsinsatsen, men för samhällets elit är det mumma. Spannmål skördas vid en given tidpunkt: när säden är mogen. Det var därför bara att skicka ut skattmasen så fort skörden var bärgad. Och eftersom spannmål dessutom är relativt lätt att förflytta och att lagra kunde det värde som folket skapade ackumuleras i statens sädesmagasin.

Genom att de framväxande staterna på detta sätt effektivt kapade åt sig av andras produktion kunde allt större investeringar göras i den typ av komplexitet som vi förknippar med civilisationer: hierarkier, städer, byråkrati, specialisering av arbetet och avancerad infrastruktur.  

Det förde med sig fördelar och välstånd för samhällets privilegierade skikt, men för de flesta innebar det mest ett jäkla slit, dålig hälsa och förkortad livslängd. Alltså ungefär så som Thomas Hobbes beskrev det icke-civiliserade livet.

För att kunna hålla igång jordbruket och dessutom utföra stora infrastrukturprojekt krävdes enorma mängder energi och den främsta energikällan var under denna tid människor. Slaveri förekom även i jägar-samlar-kulturer, men i statens regi skalades det upp och blev institutionaliserat. Scott argumenterar för att slaveri och annat ofritt arbete alltid varit, och på många sätt fortfarande är, en förutsättning för komplexa samhällen.

Han beskriver de första staterna som ”befolkningsmaskiner”, där målet var att maximera antalet kroppar i statens tjänst. I de krig som härjade mellan mänsklighetens första stater var ett av de främsta krigsbytena slavar, särskilt barn och kvinnor. Både för att skaffa sig mer arbetskraft och för ökad barnproduktion. Staterna gjorde också räder ut bland folken i civilisationens utkanter i syfte att fylla på arbetsstyrkan.

Inte undra på att civilisationen var något som vanligt folk under denna tid skydde. Som Scott uttrycker det i boken, murarna byggdes lika mycket för att hålla inkräktare ute som för att hålla skattebetalarna inne. Det innebar att dessa samhällen, hur storslagna de än tedde sig, var rätt sköra skapelser. De plågades av mer eller mindre ständiga epidemier, inre konflikter och krig. De var ständigt benägna att kollapsa.

Vilket mest var ett problem för de som utgjorde samhällets centrum. Kollapsen innebar ju att de inte längre hade tillgång till en apparat för att kapa åt sig överskottet från andras arbete. För folk i allmänhet däremot var det ett mindre problem. För dem kunde kollapsen, skriver Scott, ”upplevas som en befrielse”. De flyttade ut till mindre samhällen, minskade sitt beroende av jordbruk, undslapp skattepålagorna, epidemierna och tvångsvärvningarna till de ständiga krigen.

Scott förnekar inte att det statslösa liv som Hobbes hade mardrömmar om kunde vara nog så plågsamt och våldsamt. Men att kollapsen också kan vara en form av befrielse är åtminstone en liten tröst för oss som inte är övertygade om att dagens civilisation kommer att vara för evigt. För även om den är unik på många sätt vilar den – precis som de första spannmålsstaterna – på en ordning där majoriteten sliter hårt för att upprätthålla en minoritets privilegier. Dess komplexitet bygger också på att stora mängder energi ständigt tillförs systemet, inte så mycket i form av mänskliga slavar, som fossila energislavar. Vilka förmodligen, och förhoppningsvis, inte kommer att finnas med oss så värst länge till.

Med tanke på detta är det lite betryggande att läsa James C. Scotts lågmälda korrigering av historien om mänsklighetens utveckling. Den får nämligen civilisationens krona att halka rejält på snedden. Därmed öppnas också möjligheterna att tänka i nya banor. Om vi slipper ur det gisslangrepp som civilisationen har på oss blir det också möjligt att sträva efter ett samhälle av en annan natur, ett med mindre självdestruktiva tendenser.